1745—49 i Bonn hos kurfursten af Köln, 1752 i Kassel, där han målade landtgrefliga familjen, 1753—54 åter i Bonn, 1763 hos furst-biskopen af Würzburg och 1767 hos kurfursten af Mainz. Han erhöll frikostiga belöningar och titeln af kurfurstligt råd. Sina sista år framlefde han i ro i München. D. lyckades i allmänhet bäst i sina porträtt af unga, förnäma damer, som fängsla genom en intagande glans af kvinnlighet. Dit höra bilderna af Ulrika Juliana Brahe (på Vibyholm), Margareta Bonde (1721), Fredrika Vilhelmina Stenbock och Eva Katarina Sack (på Skokloster) samt Kristina Lillie-Sparre (1723, på Gripsholm). Ett synnerligen märkligt arbete är vid sidan af dessa den 1723 målade bilden af amiralskan Appelboom (deposition från Riddarhuset i Nationalmuseum). Det är både i uppfattning och utförande en ren motsats till hans andra kvinnoskildringar. "Påverkadt kanske af någon gammal holländsk duk i läraren Mijtens' kabinett, skiljer sig detta verk med de stränga linjerna, den skarpa teckningen och den energiska silhuetteringen från barockens hela sväfvande och yppiga väsen". Bland de mest framstående och karaktärsfulla af hans manliga bilder från denna tidiga period må nämnas Fredrik I (1722) och Nikodemus Tessin d. y. (1723, bägge på Gripsholm) samt den utsökta profilbilden af Arvid Horn (i grefve A. Horns samling); i den forna Hammerska samlingen funnos ett annat porträtt af Arv. Horn och ett af hans tredje hustru. I Tyskland, där D. tog starka intryck af Kupetzky, öfvergick han från sin Mijtensska, ceremoniösa stil till en mer pompös. Bland hans ytterst många arbeten under det halfsekel han vistades utomlands omtalas bilder af femtio furstliga personer samt hundratal af enskilda, dessutom 33 större historiemålningar, bland hvilka flera altartaflor. I Sverige äro arbeten af D:s hand från denna tid naturligtvis sällsynta. I den forna Hammerska samlingen fanns dock ett själfporträtt (1729), i Uppsala univ:s saml. ses hans berömda, i Kassel 1753 målade bild af Joh. Arckenholtz och i Medicinalstyrelsen ett godt porträtt af en okänd, svensk läkare. Mestadels äro porträtten från denna tid — för oss mest bekanta genom kopparstick af Haid, Kilian, Probst, Tanjé, Vogel, m. fl. — utmärkta genom "prunkande barockarrangemang öfver draperier, mantlar och kolonner, väldiga allongeperuker och magnifika, siratliga åtbörder. Det är själfporträtt, i hvilka mästaren står med fladdrande halsduk, palett och penslar i handen, i ett porthvalf, framställd en smula à la Rigaud, men äfven enklare, mer naturtroget och omedelbart uppfattade porträtt, som den förtroliga, af nederländsk intimitet präglade framställningen af den gamle kopparstickaren Bernhard Vogel". I tyska samlingar äro målningar af D:s hand ännu i dag ej sällsynta. Af märkligare porträtt må exempelvis nämnas i Schleissheim: själfporträtt (1762), porträtt af E. Winterhalter (D:s måg), målarna B. A. Albrecht och J. Beich samt ett tiotal furstliga personer, i Augsburgs museum: medaljgravören F. A. Schega och hans hustru. (Jfr O. Levertins förträffliga omdömen om D. i "N. Lafrensen d. y.", här delvis anförda), -rn. O. G—g. Desmarets [dämarǟ], Nicolas, fransk finansminister, f. 1648, d. 1721, användes tidigt af sin morbror Colbert i finansförvaltningen, men störtades efter dennes död 1683 och trädde åter i tjänst först 1703, såsom den dåvarande finansministern Chamillarts högra hand, med titeln "directeur des finances" samt efterträdde honom 1708 såsom contrôleur général. Han ledde finanserna med erkänd skicklighet, fann flera nya skatteformer — ej ens de privilegierade gingo fria — och måste äfven i stor utsträckning anlita lånevägen; men finansernas tillstånd var då redan så hopplöst, efter de många krigsåren och vanskötseln under Colberts efterträdare, att D. föga kunde uträtta. Efter Ludvig XIV:s död (1715) ville D. ej tjäna under "conseil des finances", utan tog afsked (enl. svenska ambassadören Sparres bref 23 sept. 1715 till E. A. Vellingk). — Hans officiella brefväxling är till stor del utgifven i Boislisles "Correspondance des contrôleurs généraux des finances avec les intendants des provinces" (III, 1898). Litt.: A. Vuitry, "Le désordre des finances ...... à la fin du règne de Louis XIV..." (1885). Desmarres [däma'r], Louis Auguste, fransk ögonläkare, f. 1810 i Evreux, d. 1882 i Neuilly, studerade i Paris, där han 1839 blef med. doktor, var flera år klinikchef hos Sichel, öppnade 1841 egen privatklinik i Paris och utöfvade där en stor och betydelsefull lärarverksamhet. Bland hans åhörare räknades äfven en tid A. v. Græfe. Hans förnämsta arbete är Traité théorique et pratique des maladies des yeux (1847). J. Wk. Desmeknopp, bot., namn på Adoxa moschatellina L. Desmeros, bot. Se Malva. De Smet, B., nederländsk filolog. Se Vulcanius. De Smet de Naeyer [-nājer], Paul, grefve, belgisk statsman, f. 13 maj 1843 i Gent, var stor fabriksegare, när han 1886 invaldes i representanternas kammare. Ifrig och vältalig anhängare af det klerikala partiet, vann han där snart en inflytelserik ställning, blef 1894 finansminister och 1896 ministerpresident, men afgick i jan. 1899, enär han ej delade konungens önskningar om en valreform. Redan i aug. s. å. fick han emellertid efter Vandenpeerebooms fall ånyo ledningen af det klerikala kabinettet samt blef tillika minister för finanserna och offentliga arbeten. 1900 blef han upphöjd till grefve och har alltsedan, stödd på en om ock genom de senaste valen något försvagad klerikal majoritet i representationen, fört en energisk kamp mot de belgiske liberalerna. Desmidiaceæ, bot. Se Conjugatæ. <img l>

Desmin Breithaupt (af grek. desme, knippa), miner., ett till zeoliterna hörande mineral, som är sammansatt af vattenhaltigt kalcium-aluminium-silikat och som finnes hufvudsakligen i vulkaniska bergarter på Island, i Skottland o. s. v. Det bildar vackra, till knippen förenade, pärlemorglänsande, tafvelformiga kristaller. I Sverige har man funnit detta mineral i Jämtland, vid Gustafsberg, och på ett par ställen i Lappland (Gellivare, Sulitelma). I Norge har det påträffats i Kongsbergs grufvor och vid Arendal. P. T. C.* Desmodium Desv., bot., ett artrikt växtsläkte af fam. Leguminosæ, afd. Papilionatæ. De flesta