kapitulera och blef omedelbart därpå hängd som förrädare. 3. Hugh le D. d. y., den föregåendes son, omtalas som kammarherre hos Edvard II 1313, efterträdde Gaveston som mäktig konungagunstling, gaf genom en godstvist närmaste anledningen till baronernas krig mot honom och fadern 1321, slog sig sedan på kaperi till följande år, då han åter kom till makten. Under inbördeskriget 1326 tillfångatogs han jämte konung Edvard af drottningens trupper, dömdes till döden som förrädare och afrättades i nov. 1326. — Om släkten D. se vidare Stubbs, "The early Plantagenets" (1876). V. S—g. Desperado (plur. -os), af sp. desesperado (förtviflad), medlem af ett politiskt omstörtningsparti, som ställer sig utom lagarna. Desperat (af lat. desperatus, hopplös), förtviflad, uppbragt, ursinnig. — Desperation (lat. desperetio), förtviflan, ursinne. Despériers l. Des Périers [däperiē], Bonaventure, fransk skriftställare, f. omkr. 1500, d. omkr. 1544, var först katolik, men omfattade sedan reformationens läror och kom i tjänst hos Margareta af Navarra. Hans förnämsta arbete är Cymbalum mundi (1538; ånyo utg. 1874), ett arbete, fullt af skepticism och sarkasmer öfver de religiösa tingen. Genom sitt fritänkeri ådrog han sig häftig förföljelse från katolikernas sida, och han lär för att undgå bålet ha beröfvat sig själf lifvet. Jfr Chenevière, "Bonaventure Des Périers" (1886). Despoblado, sp., "ödemark", en stor platå i Chile, mellan 23° och 24° s. br., 3,250—3,900 m. ö. h. I dess norra del ligger saltträsket Salar de Atacama. Växtligheten består endast af gräs och buskar. Befolkningen är mycket ringa och lefver af saltproduktion; eljes är D. ett hem för lamadjuret och chinchillan. Despoblados kallas äfven några trakter i spanska prov. Murcia, hvilkas befolkning och kultur gingo under vid moriskernas utdrifvande. <img l>Titelbladet till 1611 års upplaga af Desportes' skrifter.

Desportes [däpå'rt], Philippe, fransk skald, f. 1546 i Chartres, d 1606 i Bonport. I unga år fick han tillfälle att som sekreterare hos biskopen af Puy göra en resa till Italien, med hvars diktkonst han blef fullt hemmastadd. Efter sin hemkomst gjorde han genom sin smidighet en snabb karriär vid hofvet, blef Karl IX:s och hans broder hertigens af Anjou förtrogne i deras kärleksaffärer, hvilka han besjöng i sonetter och elegier efter italienska förebilder, öfverhopades sedermera af Henrik III med nådevedermälen (bl. a. inkomsterna af åtskilliga abbotkloster), slöt sig under Ligans tid till Henrik IV och lyckades komma i gunst äfven hos denne furste. Hans små vers och ämbeten inbragte honom mer än 10,000 écus årligen, och han dog högt ansedd af sin samtid. Han var nog också en af periodens mer betydande verskonstnärer och säkerligen den poet, som bäst passade de siste Valois' hof. Han hade studerat de latinske elegikerna och de italienske sonettisterna, imiterade dem och tog ofta hänsynslöst af deras bilder och poetiska tankar. Men han egde en stor stilens och rytmens begåfning och återgaf det lånade med en naturlig elegans i ett harmoniskt språk och med en rytmisk variation, som charmera. Han skref beundransvärda sonetter och elegier, men han hade aldrig en originell idé, aldrig en djup känsla. Den skarpa kritik, som Malherbe underkastade hans dikter, är emellertid småaktig och pedantisk. Utom sina galanta dikter har han bl. a. öfversatt psalmerna och skrifvit åtskilliga Œuvres chrétiennes. Se Sainte-Beuve, "Tableau de la poésie française au XVI:e siècle" (2:a uppl. 1876) och A. Michiels inledning till hans upplaga af D. (1858). S. S—n. <img l>

Desportes [däpå'rt], François, fransk målare, f. 1661 i Champagne, d. 1743 i Paris, var elev af den flamske djurmålaren Nicasius och af konstakademien i Paris, vistades 1695—96 i Polen såsom porträttmålare vid Sobieskis hof och flyttade sedermera till Paris, där han stod högt i ynnest hos både Ludvig XIV och Ludvig XV. Hans förnämsta verk behandla ämnen ur jaktlifvet, djur- och växtvärlden eller utgöras af s. k. frukoststycken och kunna, liksom hans landsmans och samtidas Oudrys, i mycket uthärda en jämförelse med den nederländska skolans bästa alster på samma område. D. är i Stockholms nationalmuseum förträffligt representerad genom fem målningar, nämligen Hvit hund, som står för fasaner (1731). två Frukoststycken (det ena dat. 1729), Kaniner i det fria och Fruktstycke, samtliga af K. G. Tessin inköpta i Paris. (O. G—g.) Despot (grek. despotes), urspr. en slafs herre, husbonde; oinskränkt härskare, envåldsherre, tyrann (se Despotism). Ordet brukas äfven såsom titel för de grekisk-katolske biskoparna i Turkiet. — I Östromerska riket kallades de höge ämbetsmän, åt hvilka styrelsen öfver vissa provinser anförtroddes, despoter, t. ex. despoten af Morea, af Valakiet, af Albanien. De af dem styrda områdena benämndes despotier. — Despotisk, envåldshärskande, tyrannisk. Despoti. 1. Se Despotism. — 2. Ett af en despot (se d. o.) styrdt område. Despotism (grek. despoteia) l. Despoti kallas vanligen det slags monarkiska statsform, hvari monarken härskar obunden af alla lagar, blott enligt sitt eget godtycke. Denna styrelseform var rådande i forntidens stora monarkier och är det ännu i österlandets. Den starka konunga- och furstemakt, som vid medeltidens slut och nya tidens början uppstod