i Europa, utvecklade sig äfven till nästan despotiskt envälde. — Med den upplysta despotismen menar man dessa enväldiga härskares makt, då de under 1700-talet (från Fredrik den stores uppstigande på tronen, 1740, till franska revolutionens tid) bemödade sig att genom sprängande af sociala skiljemurar, lättande af bördor och befordrande af materiell förkofran förbättra sina undersåtars ställning, men ej ville släppa något af sin politiska makt ifrån sig, enligt principen "allt för folket, intet genom folket" (se vidare Upplysningstidehvarfvet). — Despotism användes inom statsvetenskapen äfven i en vidsträcktare betydelse, nämligen för att beteckna en af lagen obunden och den personliga friheten och säkerheten kränkande styrelsemakt i hvarje statsform. Man talar sålunda t. ex. om välfärdsutskottets despotism under den franska revolutionen, då styrelsesättet var republikanskt. I vår tid hafva tendenser framträdt, som gå ut på att genom statens lagstiftning helt och hållet undertrycka den individuella friheten, och härigenom hotar en ny despotism att uppstå, som kan kallas statsdespotism. — Såsom despotism betecknas äfven ett härsklystet uppträdande inom det enskilda lifvet. S. B. Despoto dag l. Despoto planina ("Prästberget"; jfr Despot), det bulgariska namnet på bergskedjan Rhodope (se d. o.) på Balkanhalfön. Despoto planina. Se Despoto dag. Despréaux [däpre<over>å</over>], Nicolas Boileau-, fransk skald. Se Boileau-Despréaux. Despretz [däprǟ], César Mansuète, fransk fysiker, f. 1789 (enligt egen uppgift, som lär vara oriktig, 1792), d. 1863 som professor i fysik vid Sorbonne i Paris och såsom medlem af franska vet. akad. Hans vetenskapliga arbeten behandla förnämligast gasernas tryckförhållanden (han var en bland de förste, som experimentellt ådagalade ohållbarheten af Mariottes lag) samt kroppars värmeledningsförmåga, förbrännings- och afdunstningsvärme. D. gjorde äfven omfattande undersökningar öfver den elektriska gnistan och lyckades medelst densamma smälta och bringa till ångform många kroppar, som dittills ansetts eldfasta. (S. A—s.) <img l>

Desprez [däprē], Jean Louis, fransk-svensk målare och arkitekt, f. omkr. 1737 i Auxerre (Bourgogne), d. 18 mars 1804 i Stockholm, utbildade sig från ungdomen till byggnadskonstnär och vann 1770 stora priset i Académie d'architecture i Paris för ritningen till ett "graftempel, ärnadt att hedra askan efter konungar och stora män", hvilken ritning han lät gravera och tillegnade Voltaire. D. var då "professeur de dessin à l'école royale militaire". Man känner vidare, att han fick den franska konstakademiens understöd för att uppehålla sig i Rom, att han gjorde flera resor i Italien och att han lämnade en mängd teckningar till Saint-Nons stora praktverk "Voyage pittoresque de Naples et de Sicile" (1781—86). Då Gustaf III, under sin italienska resa, gjorde hans bekantskap, var han associerad med Piranesi. Konungen hänfördes af hans snillrika utkast och förmådde honom att antaga svensk tjänst. Genom Sergel afslöts med D. i Rom 1784 kontrakt på två år. D. skulle förestå dekorationsväsendet vid den nya operascen, som konungen två år förut invigt. D. anlände hit på våren s. å. och gjorde därefter en resa i Finland och svenska skärgården för att studera Sveriges natur. Inom vår konstakademi, af hvilken D. 1785 blef ledamot, mottogs underrättelsen om hans ankomst med blandade känslor. Däri ansågs ligga ett fattigdomsbevis för den svenska konsten, och konung Gustaf hade dessutom vid stadfästandet af akademiens statuter förbundit sig att ej vid sitt hof knyta andra än akademiens ledamöter. Det visade sig dock snart, att D. var just den person Gustaf behöfde. Det första arbete, som uppdrogs åt honom, var dekorationerna till operan "Gustaf Vasa", som första gången uppfördes i jan. 1786. Dessa dekorationer gjorde epok inom den svenska teaterns historia, oaktadt flera ej oskickliga konstnärer förut i Sverige arbetat inom detta fack. Man förvånades och hänfördes af uppfinningens rikedom, fantasiens liflighet, de mångsidiga studierna — icke minst hans grundliga kännedom om den antika arkitekturen, inhämtad på Sicilien och i södra Italien —, den lysande tekniken; endast afgjorda klandrare af allt hvad Gustaf III företog sig, t. ex. F. A. v. Fersen, förklarade sig missnöjda med D:s kompositioner, om hvilka ännu befintliga utkast och kopior tillåta att döma. I sept. 1786 förlängde k. teaterdirektionen hans kontrakt på 12 år på högst fördelaktiga villkor. Under de första åren användes D. såväl för att uppgöra själfva dekorationsritningarna som för att tillsammans med två andra dekoratörer utföra dem i stort. Men de betydande kostnader, som därigenom förorsakades, nödgade direktionen att 1791 låta hofmålaren Brusell ensam öfvertaga detaljerna af utförandet och att använda D. endast som dekoratör ("dekorationsdirektör", såsom det hette). Då teatern sedermera alltmer sänktes i skuld, måste antalet af nya dekorationer betydligt inskränkas och skisser för godt pris införskrifvas från Paris. Så inträffade, att D. under de sista sju åren af sin anställning kom att utföra blott ett enda dekorationsutkast, hvilket, enär han hade 1,000 rdr specie (4,000 kr.) i årlig lön, kostade teatern 7,000 rdr i samma mynt, oberäknadt ved och husrum åt konstnären. Men under sin kontraktstid utförde han i alla fall mycket betydande och värdefulla arbeten af detta slag. Enligt en af honom själf efterlämnad förteckning gjorde han för k. teatern utkast till och utförde delvis dekorationer till "Gustaf Vasa" (11 stycken), "Gustaf Adolf och Ebba Brahe" (3 st.), "Drottning Kristina" (2 st.), "Electra" (2 st.), "Armide" (3 st.), "Cora och Alonzo" (1 st.), "Frigga" (2 st.), "Orpheus och Eurydice" (2 st.) samt "Dido och Æneas" (13 st.). Dessutom arbetade han äfven för teatrarna på Drottningholm och Gripsholm. — Men D. verkade i Sverige icke endast som dekorationsmålare, historiemålare och akvarellist: en betydelsefull del af hans lifsgärning utgöres af byggnadsarbeten. 1788 utnämndes han till konungens förste arkitekt, hufvudsakligen emedan han uppgjort ritningarna till det storartade slott,