som konungen ärnade uppföra på Haga. Motivet hämtades från den antika tempelarkitekturen. En skog af korintiska kolonner (ej mindre än 78) skulle omgifva byggnaden, som kröntes af en kupol, uppburen af smäckra malakitkolonner med förgyllda kapitäl. Det hela, hvars monumentala prägel förhöjdes af breda trappanläggningar rundtom, skulle lifvas af gafvelgrupper, sfinxer och stoder af italiensk marmor. Men byggnadens fulländande afbröts genom Gustafs död, sedan grundläggningen kostat betydliga summor. D:s största byggnadsverk är orangeribyggnaden i Uppsala, börjad 1787 och invigd 13 maj 1807, hundrade årsdagen af Linnés födelse. Dessutom gaf D. ritning till piedestalen för Gustaf III:s stod i Stockholm, till en fasad för Drottningholms teater o. s. v. I allmänhet voro hans utkast — han efterlämnade en mängd sådana — för storartade och kostsamma för att oförändrade utföras, och dessutom inföll hans verksamhet under en tid, som kännetecknas genom fattigdom på större byggnadsföretag. I sin egenskap af konungens förste arkitekt stadfästes han 1799 af Gustaf IV Adolf, för hvilken han sedan 1791 varit lärare i teckning. Under sommaren 1789 företog D. en kort resa till England. Efter Gustaf III:s död blef han, som ofvan är nämndt, icke vidare anlitad för teatern och ej heller som arkitekt, hvadan han efter utgången af sitt kontrakt (1798) lefde under bekymmersamma omständigheter. Han undervisade då i arkitektur och måleri samt bildade flera lärjungar af en viss betydenhet, såsom arkitekterna Bassi, Gjörwell och Estenberg. D:s inflytande på den svenska konstodlingen har sålunda varit ganska stort. Den allmänna karaktären hos D:s konstnärskap är djärfhet och storhet i anläggningen samt en öfversvallande rikedom och fantasi uti detaljerna. Ofta blir hans komposition genom de sistnämnda egenskaperna öfverlastad och den stora förtjänsten i det helas anordning något undanskymd. Som dekorationsmålare kan han numera bedömas endast med ledning af de många akvareller, som finnas kvar efter honom. Han framträder i dem såsom förträfflig i perspektivet och som god kännare af arkitekturens olika stilar, hvilka han likväl använder godtyckligt och för effektens skull, utan att synnerligen bekymra sig om den historiska troheten. Där fantasien ensam får härska eller där konstnären rör sig på antikens område, är han lyckligast. Som stafflimålare efterlämnade han ej synnerligen många alster; de flesta äro ock snarare dekorations- än kabinettstaflor, i det att D:s figurer äro korrekta och lifliga, men sakna allt individuellt lif, och hans blick fäste sig hufvudsakligen vid massornas verkan; han saknade den känsla för det intima, det personliga, som är den verklige historiemålarens kännetecken. Nationalmuseum eger Gustaf III bevistar mässan i S:t Peterskyrkan i Rom — en scen alldeles i D:s anda, med rikt figurstaffage och dekorativt hållen (akvarellstudierna till taflans samtliga figurer finnas i ett Desprez-album i konstakademien), samt Slaget emellan krotoniater och sybariter, där kompositionens enhet alldeles gått förlorad i enskildheterna. På Rosersberg förvaras hans stora duk Slaget vid Hogland, bekant genom J. F. Martins gravyr. De båda sistnämnda målningarna äro kalla i färgen, men djärft och rikt komponerade. Af D:s öfriga kompositioner må nämnas de båda burleska, äfvenledes af J. F. Martin graverade Promotion médicale och Indulgence plénière, rika på flödande kvickhet och cyniska drag. — Som arkitekt kännetecknas D. af bestämd förkärlek för antika former, en viss stränghet i stil, parad med böjelse för rent dekorativa element, kolonnader, stoder o. s. v. I detta afseende efterlämnade han djupa spår i Sveriges byggnadskonst därigenom, att hans lärjungar, som ej egde mästarens snille, utvecklade endast den så att säga nyktra sidan af hans konstnärskap, hvilken sålunda gaf impuls åt den "ladustil" och "kasernstil", som så länge satte sin prägel på vår byggnadskonst. D:s egna arbeten drabbas icke af denna förebråelse för torrhet och fantasilöshet. Vi påminna om t. ex. orangeribyggnaden i Uppsala, hvars fasad är kraftfull och storartad, hvars inre är ljust och lifligt. — D. uppträdde jämväl som etsare och gravör. Några större grupper för "Promotion médicale" samt konturetsningarna till såväl denna komposition i dess helhet som till flera andra äfvensom några arkitekturplanscher utfördes af honom i Sverige. Andra af hans kompositioner äro graverade af en Beskow (många arkitektoniska ritningar), G. Hensigen, J. F. Martin m. fl. (Jfr L. Looström, "Den svenska konstakademien". 1887.) -rn. (O. G3g.) Dess (fr. ré bémol, eng. d flat), mus., den medelst ett ♭ en half ton sänkta tonen d. Förväxlas enharmoniskt med ciss. A. L.* Dessaix [däsǟ], Joseph Marie, grefve, fransk general, f. 1764 i Thonon (Haute-Savoie), d. 1834, blef med. doktor i Turin och slog sig sedan ned i Paris. Under den första revolutionen tillhörde han ytterlighetspartiet och gjorde 1791 ett misslyckadt försök att revoltera sitt fädernesland. Den ödesdigra 10 aug. 1792 kämpade han i spetsen för en af honom bildad friskara, Allobroglegionen, och förde därefter befäl i revolutionskrigen, med undantag af åren 1798—99, då han var medlem af de "femhundrades råd". 1803 blef D. brigadgeneral samt 1809 divisionsgeneral och grefve. 1812 medföljde han på tåget till Ryssland, där han vid Moskva förlorade en arm, och några månader var han kommendant i Berlin. 1814 försvarade han en del af Alperna mot österrikarna. Under de "hundra dagarna" (1815) slöt han sig till Napoleon och satt därför sedermera häktad i fem månader. 1830 kallades D. att föra befälet öfver Lyons nationalgarde. (L. W:son M.) <img l>

Dessalines [däsali'n], Jacques, kejsare af Haïti, f. 1758 som negerslaf i La-Grande-Rivière (Haïti), blef under upproret på ön adjutant åt Toussaint l'Ouverture och kämpade med tapperhet och framgång, men också med grymhet såväl mot fransmännen Leclerc och Rochambeau som mot mulattgeneralen Rigaud. Efter Toussaints förvisning underkastade han sig fransmännen, men reste sig ånyo och lyckades besegra Rochambeau i den blodiga striden vid S:t-Marc samt förmå fransmännen att