utrymma ön. D. lät då 1804 utropa sig till kejsare, men hans styrelse urartade snart till ett outhärdligt tyranni, i synnerhet efter en misslyckad expedition mot den spanska delen af ön. Generalerna Christophe och Pétion reste sig mot D., och under ett tåg mot dem blef han mördad 17 okt. 1806. Dessau, hufvudstad i hertigdömet Anhalt, på vänstra stranden af Mulde, 3 km. ofvanför dess inflöde i Elbe. 50,849 inv. (1900). D. är en modern stad med breda gator, snygga hus, promenader och springbrunnar. Slottet, delvis från 1500-talet, delvis från 1874, eger ett tafvelmuseum och åtskilliga andra samlingar. Ett annat tafvelmuseum finnes i Amaliastiftelsen, ett fattighus för kvinnor, hvilken byggnad fordom användes för den af Basedow 1774 grundade uppfostringsanstalten "Philanthropin". Af andra märkliga byggnader märkas teatern (byggd 1856), rådhuset (1901), Kunsthalle (1904), den hertigliga mausoléen samt af stadens sex kyrkor Slotts- och Stadskyrkan, S:t Maria, med några goda bilder af Cranach. Judarna ha en synagoga i orientalisk stil. Bland läro- och bildningsanstalter märkas gymnasium och realgymnasium, högre flickskola med lärarinneseminarium och ett hertigligt bibliotek (omkr. 80,000 bd). Statyer finnas af bl. a. furst Leopold ("den gamle Dessauern"), Moses Mendelssohn (1890) och kejsar Vilhelm I (1892). Industrien är betydande och omfattar sockerraffinaderi, yllefabriker, mekaniska verkstäder samt tapetfabriker. Dessutom drifvas stor trädgårdsskötsel och spannmålshandel. D. har sedan 1860 en hamn vid Elbe, Wallwitzhafen. I stadens vackra omgifningar ligga flera hertigliga trädgårdar och slott. I D. föddes filosofen M. Mendelssohn. — D. byggdes sannolikt i andra hälften af 1100-talet af invandrade flamländare och omtalas som stad först 1213. Sedan Anhalts sista delning, 1603, är D. hufvudstad. — I närheten af D., vid Rosslau, ligger Dessauer-brücke (öfver Elbe), vid hvilken Wallenstein slog grefve Ernst af Mansfeld 25 april 1626. J. F. N. Dessau, Leopold, furste af Anhalt-D., "den gamle Dessauern". Se Leopold (tyska furstar). Dessauerbrücke. Se Dessau. Dess dur (fr. ré bémol majeur, eng. d flat major, mus.), den durtonart, som har dess till grundton och företecknas med fem ♭, nämligen för h, e, a, d och g (parallelltonart: b-moll). A. L.* Dessein [däsä̃'], fr. (af lat. designare, utstaka, planlägga, bestämma), föresats, afsikt; utkast, plan, skiss. Jfr Dessin. Dessert [däsǟr], fr. (af desservir, duka af ett bord), efterrätt (ost, frukter, sötsaker o. d.). — Dessertvin, vinsorter, som mera allmänt drickas till efterrätter. I Sverige förstod man förr med dessertviner företrädesvis söta viner, sådana som tokajer och konstantia. Desservant [däsärvä̃'], fr. (af desservir, tjänstgöra) l. Succursale-präst, ett slags lägre grad af kyrkoherdar inom den katolska kyrkan i Belgien, Holland och Tyskland v. om Rhen. Där får nämligen enligt de organiska artiklarna finnas blott ett mindre antal församlingar (cures) med fasta kyrkoherdebefattningar, under det att flertalet församlingar (succursales) skötes af präster, som ega en kyrkoherdes (curé) befogenhet, men som när som helst kunna flyttas från en församling till en annan och som äro lägre aflönade. Dessa prästmän kallas desservanter l. succursale-präster. Hj. H—t. Dessin [däsä̃'], fr. (af lat. designare, göra teckning till), konturteckning, ritning; utkast; mönster. Jfr Dessein. Dessinatör (fr. dessinateur), tecknare, ritare, mönsterritare. <img l>

Dessoir [däsωār], Ludwig, tysk skådespelare, f. 1809 i Posen, d. 1874, son af en judisk köpman Dessauer, blef efter ett kringflackande skådespelarlif anställd vid teatern i Karlsruhe 1839 och vid hofteatern i Berlin 1849. I Schillers och Goethes tragedier, men i synnerhet i Shaksperes dramer vann han allmän beundran genom uppfattningens djup och framställningens inifrån kommande kraft. Själssmärtan och det demoniska tolkade han ypperligast. Han lade aldrig an på bravur, utan infogade sin framställning harmoniskt i det hela. Bland hans förnämsta roller märkas Rikard III, Hamlet, Othello, Lear, Shylock, Coriolanus, Mefistofeles, Tasso och Filip II. Dessoir [däsωār], Max, tysk psykolog, f. 1867 i Berlin, e. o. prof. vid universitetet därst., har utgifvit Bibliographie des modernen hypnotismus (1888; ett tillägg 1890), Das doppel-ich (1890; 2:a uppl. 1896) samt Geschichte der neueren deutschen psychologie (I 1894; 2:a uppl. 1897—1901). S—e. Dessolle [däså'l], Jean Joseph Paul Augustin, markis, fransk general och statsman, f. 1767 i Auch, d. 1828, deltog efter 1792 i revolutionskrigen och avancerade därunder 1797 till brigadgeneral och 1799 till divisionsgeneral. Sistnämnda år tjänstgjorde han som Scherers och 1800 som sin vän Moreaus generalstabschef och bidrog därvid i hög grad till framgångarna vid Hohenlinden och Linz. 1808 förde han en division i Spanien, och 1810 blef han guvernör öfver Córdoba, Jaen och Sevilla. Missnöjd med det napoleonska systemet, drog D. sig undan från statstjänsten, men återinträdde däri 1812, såsom generalstabschef vid Eugène Beauharnais' armékår, för att deltaga i ryska fälttåget. Vid Smolensk begärde han emellertid afsked och vände tillbaka till Frankrike. 1814 uppträdde han såsom Napoleons motståndare och blef efter restaurationen pär och öfverbefälhafvare för samtliga nationalgardena. I pärskammaren tillhörde han den konstitutionella oppositionen. Han erhöll 1817 markistiteln. Dec. 1818—nov. 1819 var han ministerpresident och utrikesminister. E. W. Dessuk. Se Desuk. Dessus [dəsȳ], fr. (eg. ofvan), mus., fransk benämning på diskant, äfven på sopran och öfverstämma i allmänhet. Destailleur [dätajȫr], Hippolyte Alexandre Gabriel Walter, fransk arkitekt, f. 1822 i Paris, d. 1893, studerade i École des beaux-arts under Leclère och blef 1848 efter sin fader arkitekt