hvarigenom Ryssland afträdde Smolensk och Tjernigov jämte några andra städer och områden till Polen-Litauen. Deuntzer [döjntser], Johan Henrik, dansk rättslärd och statsman, f. 20 maj 1845 i Köpenhamn, blef 1862 student, 1867 juris kandidat och 1872 professor vid universitetet. Han föreläste dels privat-, dels processrätt och var en af de förste professorer, som utbytte det förr brukliga dikterandet vid föreläsningarna mot friare föredrag. För detta ändamål utgaf han en följd mindre, men utmärkta läroböcker i nämnda fack för studenterna. D. har dessutom författat mycket förtjänstfulla handböcker: Den danske familieret (1882; 4:e uppl. 1899), Den danske skifteret (1885) och Den danske arveret (1892, 2:a uppl. 1897), samt en framställning af H. Stampes levned (1891). I "Nordisk retsencyklopedi" (1878) skref han Den nordiske familie- og arveret. 1878 blef han medlem af styrelsen för de nordiska juristmötena. 1888 deltog han för Danmark i underhandlingarna med Sverige om ordnandet af medborgarrätten och den mellanfolkliga fattigvårdsskyldigheten och 1900 i liknande underhandlingar om lifförsäkringslagstiftningen. 1892 blef han ledamot af kommittén för rättsskipningens ombildning och 1894 hedersdoktor. Dessutom visade han sig som en duktig affärsman, vardt 1882 medlem och 1896 ordförande i styrelsen för "Nyt dansk brandforsikringsselskab" samt var 1897 medstiftare af det östasiatiska kompaniet och vardt en af dess direktörer. Redan 1883 uppträdde han i den liberala rörelsen mot ministären Estrup, men höll sig sedermera borta. Det väckte därför någon förundran, att han i juli 1901 kallades att bilda den första vänsterministären och att öfvertaga platsen som konseljpresident och utrikesminister. 1902 valdes han till folketingsman i Sofus Högsbros krets. Som utrikesminister afslöt han traktaten med Nord-Amerikas förenta stater om de västindiska öarnas försäljning och inledde förhandlingar om flera skiljedomstraktater. Då det i dec. 1904 uppstod en tvist inom ministären, visade han en mycket vacklande hållning i pur ifver att hålla ihop det hela och nödgades därför i jan. 1905 draga sig tillbaka med titel af geheimekonferensråd. E. Ebg. Deus dat cui vult, lat., "Gud gifver åt hvem han vill", konung Erik XIV:s valspråk. Deusdedit (lat., "den gudaskänkte", egentligen "Gud gaf"), påfve, som invigdes 19 okt. 615 och afled 8 nov. 618. Om hans pontifikat är så godt som ingenting kändt. Till hans tid hafva åtskilliga oäkta dekretaler hänförts. Han ärades efter sin död såsom helgon (åminnelsedag 8 nov.). T. H—r. Deus ex machina, lat., "en gud från maskinen", ett till ordspråk öfvergånget uttryck, som betecknar en omotiveradt uppträdande person eller oväntad tillfällighet, som författare begagna sig af för att lösa en invecklad intrig. Uttrycket härrör från det antika sorgespelet, i hvilket en från molnen, medelst maskinerier, nedsänkt gud ofta lyckligt löste en konflikt, hvars lösning öfversteg mänskliga krafter (Herkules' uppträdande i "Filoktetes" och Artemis' i "Ifigeneia i Tauris"). Deus protector noster, lat., "Gud vår beskyddare", konung Johan III:s valspråk. Deus Ramos [dēos], João de, portugisisk skald, f. 1831, d. 1896, utmärkte sig som lyriker genom folklig enkelhet och synnerligen ren diktion. Samlingar af hans dikter äro Flores do campo (1869; 2:a uppl. 1876), Ramo de flores (s. å.) och Folhas soltas (1876). D., som idkat juridiska studier, verkade äfven inom journalistiken och (från 1868) såsom medlem af deputeradekammaren samt nitälskade för utbredande af folkupplysning. Deussen [dö'js-], Paul, tysk universitetslärare, filosof och indolog, f. 1845 i Oberdreis, i preuss. Rhenprovinsen, promoverades 1869 till filos. doktor samt blef 1881 privatdocent, 1887 e. o. professor i Berlin och 1889 ord. professor i filosofi vid Kiels universitet. Han är anhängare af Schopenhauers filosofi, som han ger en egendomlig religiös vändning, i det att han fattar världsförnekelsens princip såsom en "öfvervärldslig kraft", hvilken han kallar Gud, ehuru han ej personifierar honom. D:s största betydelse är den att han förmedlat kännedomen om den indiska filosofien, och han torde därför hafva större betydelse inom indologien än den filosofiska vetenskapen. Arbeten rörande indisk filosofi äro: System der Vedanta (1883), Sutras d. Vedanta (1887), Allgemeine geschichte der philosophie mit besonderer berücksichtigung der religionen (hittills 2 bd, 1894, 1899, behandlande Indiens filosofi, Veda och Upaniṣad), "Sechzig Upanishads" (öfv. o. kommentar., 1897), Outlines of indian philosophy (1900), On the philosophy of the Vedanta in its relations to occidental metaphysics (1903) och Vedanta und Platonismus (1905). Af andra filosofiska arbeten kunna nämnas: Elemente der metaphysik (1877, 3:e uppl. 1902), Kategorische imperativ (2:a uppl. 1903) och Erinnerungen an Fr. Nietzsche (1901). K. F. J. S—e. Deus terminus, lat., rom. myt., "gränsgud". Se Terminus. Deut., förkortning af Deuteronomium (se d. o.). Deut, ty., ett mynt. Se Duit. Deuteragonist (grek. deuteragonistes, af deuteros, den andre, och agonistes, eg. täflingskämpe), i det forngrekiska dramat den skådespelare, som framställde de karaktärer, hvilka uppehöllo konflikten med styckets hufvudperson. Jfr Teater. Deuteranop (af grek. deuteros, annan, och opsis, synförmåga), grönblind. Se Färgblindhet. Deuteromycetes, bot., detsamma som fungi imperfecti. Se Ascomycetes. Deuteronomium (lat., grek. Deuteronomion, af deuteros, den andre, och nomos, lag), en från Septuaginta upptagen benämning på 5 Mose bok. Namnet beror på ett missförstånd af denna öfversättning vid återgifvandet af den hebreiska texten i kap. 17: 18, där det är fråga om en "afskrift" af den ifrågavarande lagen, icke om en fri återupprepning af lagen (deuteronomion, en andra lag). D. innehåller tal och lagar, som läggas i Moses mun (kap. 1—30), samt berättelser om hans sista förordningar och afsked kort före sin död (kap. 31—34). Inom kap. 1—30 urskiljas kap. 12—26 såsom den egentliga lagkodex; det föregående bildar inledning (kap. 1—11) och det efterföljande (kap. 27—30) afslutning. Boken har säkert i sin nuvarande gestalt icke tillkommit på en gång och härleder sig icke från en hand, utan är troligen frukten af en hel skola. Beträffande dess ursprungliga omfattning och de i densamma