ingående äldre lagsamlingarna äro meningarna ännu delade inom den bibliska forskningen. Däremot är man i allmänhet fullt enig därom, att bokens första officiella framträdande stått i samband med konung Josias reformation af kulten (år 622 f. Kr., jfr 2 Kon. 22—23), och att den gifvit uppslaget eller programmet till denna reform (se Pentateuken och Pentateukkritik). Antagligen har D. tillkommit någon tid förut, t. ex. under Manasse eller Hiskia. Boken är ingen lagbok i uteslutande prästerlig anda; den vill lika mycket, om ej mer, gifva anvisningar för hela lifvets inordnande under sedligt religiös norm. Man kan därför med lika stor rätt beteckna den som profetisk, ty den gifver en kort sammanfattning af profeternas (Amos, Hosea, Jesaja m. fl.) predikan; profeternas tankar ha här fått lagbudets form. Bland dessa tankar må särskildt framhållas: Israels Gud är ett andligt, osinnligt väsen, därför till arten skild från alla andra gudar. Han har af fri kärlek utkorat Israel till sitt folk (ingått förbund med det) och fordrar därför dess fria, odelade kärlek tillbaka (kap. 6: 4 ff.). Han tål därför icke någon sammanblandning med kananeernas gudar (religionssynkretism), icke ens att dyrkas på mer än ett ställe (Jerusalem), därför att han på de många offerhöjderna rundt omkring i landet så lätt sammanblandas med de främmande gudarna. D. påyrkar alltså kultens centralisering, kap. 12. Utom i tanken om Israels utkorelse (Guds förbund med det) framträder den nationella bestämdheten i kärleken till "detta goda land" (Kanaan). Jämte de religiösa plikterna betonas lika starkt, för att ej säga starkare, de etiska. Knappast någon skrift i hela G. T. är genomträngd af en sådan humanitet som D., omtanken om de fattige, rättslöse och plågade har präglat en stor del af dess föreskrifter, och hänsynen till privatlifvets lycka har fått behärska själfva krigslagens bud (kap. 20 och 24). Det bästa beviset på bokens höga andliga ståndpunkt är, att Jesus, om man får döma af hans citat, synes ha haft den till en af sina älsklingsböcker, och att han vid sammanfattningen af de två stora buden i lagen, på hvilka allting hänger, kan anknyta sig till densamma (jfr Matt. 22: 37 och 5 Mos. 6: 5). Den gammaltestamentliga ståndpunkten kommer emellertid tydligt till synes t. ex. däri, att kulten, som af profeterna betraktades såsom något indifferent, här blir något af Gud själf föreskrifvet, att löftet om hans nåd och välsignelse får formen af ett löfte om jordisk lycka för presterad laglydnad och hans straffande rättfärdighet gestalten af jordisk olycka och hemsökelse. Denna religiösa pragmatism har genom D:s inflytande fått en utomordentligt stor betydelse i Israels andliga lif, ty denna bok eller de män, som stått bakom densamma, ha såsom inga andra före dem i G. T. förmått att "bilda skola". Redaktionen af Domarboken, Konungaböckerna m. fl. bär tydliga spår däraf, ty här ha Israels yttre öden satts i ett bestämdt förhållande till dess ställning till Gud. Den judiska vedergällningsläran, som snart kom att gömma så många pinsamma problem för de enskilda fromma (jfr Jobs bok), har m. a. o. här tillämpats på folkets historia. D. har ock i ett annat afseende haft en stor betydelse: den är den första skrift (bok), som lagts till grund för ett förbund mellan Gud och Israel. Därigenom bildar den inledningen till den följande kanoniseringen af (hela) lagen, profeterna och hagiograferna. — Se vidare kommentarer på engelska af Driver (1902) samt på tyska af Steuernagel (1899) och Bertholet (s. å.). E. S—e. Deuteroplasma (af grek. deuteros, den andre, och plasma, det bildade) l. Deutoplasma, embryol. Se Ägg. Deuteroprisma (af grek. deuteros, den andre), krist., en prisma med symbolen (100), d. v. s. med biaxlarna normalt mot ytorna. A. Hng. Deuteropyramid (af grek. deuteros, den andre), krist., en pyramid, hvars biaxlar sluta, ej i hörnen som hos protopyramiden, utan i midten af sidokanten (101). A. Hng. Deuteroskopi (af grek. deuteros, den andre, och skopein, se), "den andra synen", dels det slags hallucination, då en person tror sig se sin egen företeelse utom sig, dels det visionära sinnestillstånd, som på norska kallas fremsynthed och på engelska second sight (se därom Andeskådning). Deutoplasma. Se Deuteroplasma. Deutsch [döjtʃ], Immanuel Oscar Menahem, tysk orientalist, f. 1829 i preussiska Schlesien, d. 1873 i Alexandria, fick 1855 anställning vid biblioteket i British museum (i London) och sysselsatte sig därefter ifrigt med arbeten öfver Talmud. 1867 offentliggjorde han i "Quarterly review" artikeln The Talmud, som inom ett år öfversattes på sex språk, bl. a. på svenska (två uppl. 1868). För "Chambers's encyclopædia" lämnade han 190 uppsatser. Efter hans död utgåfvos Literary remains (1874). D. var en grundlig kännare af sanskrit, kaldeiska, arameiska och feniciska. Deutsch [döjtʃ], Rudolf von, tysk historiemålare, f. 1835 i Moskva, studerade vid Dresdens akademi från 1855, uppehöll sig 1863—66 i Italien, dit han för öfrigt ofta återvände, gjorde dessutom studieresor i Belgien och England samt slog sig ned i Berlin 1866. Han sträfvade i början efter sträng stilisering med hufvudvikt lagd på teckningen, men tillegnade sig sedermera en blomstrande kolorit. Såsom hans hufvudarbeten nämnas kartonger och pennteckningar med ämnen ur den antika mytologien, såsom Prometheus' fängslande, Den segrande Germania, Helenas bortröfvande (i Berlins nationalgalleri). Hans genrebilder anses mindre framstående. Deutsch-australische dampfschiffahrtsgesellschaft [döjtʃ-], tyskt, 1883 grundadt rederibolag. Se Ångfartygslinjer. Deutsch-Bleiberg [döjtʃ blajberg]. Se Bleiberg. Deutsch-Brod [dö'jtʃbråt]. Se Brod och Německý-Brod. Deutsche dampfschiffahrtsgesellschaft Hansa [dö'jtʃe], tyskt, 1881 grundadt rederibolag. Se Ångfartygslinjer. Deutsche dampfschiffahrtsgesellschaft Kosmos [dö'jtʃe], tyskt, 1872 grundadt rederibolag. Se Ångfartygslinjer. Deutsche freisinnige partei [dö'jtʃe], ty. Se Tysk-frisinnade partiet. Deutsche gesellschaft [dö'jtʃe], "tyska samfundet", ett 1862 i Stockholm stiftadt sällskap, som har till ändamål att främja umgänget mellan de i svenska hufvudstaden bosatta tyskarna samt inom sig vårda tysk sed och tyskt väsen. Styrelsen består af fem medlemmar.