Deva, sanskr., betyder som adjektiv "himmelsk, gudomlig", som appellativ "gud, gudamakt", som terminus technicus vissa klasser af gudar (Vicve devas). Ordets ursprungliga betydelse är "lysande, himmelsk"; det hör till den indoeuropeiska roten deiv "lysa" och är historiskt identiskt med lat. deus och divus, det fornisl. tivar "gudar". Fem. devi betyder gudinna och som nomen proprium = Mahadevi, "den stora gudinnan", l. Durga (se d. o.). Devaerna voro ljusgudomligheter, dyrkade i det gamla hedniska Iran. Vid Zarathustras (Zoroasters) reform blefvo de betraktade som onda andar, och deras kult bekämpades af den nya, högre religionens anhängare. I den utförda zoroastriska teologien voro de otaliga devaerna och drujerna inordnade under ärkedjäfvulens, Ahrimans, regemente. — En och annan af de gammalpersiska devaerna, såsom Mithra, solguden, inkom sedan i den zoroastriska kyrkans tro och kult. Jfr Mazdeism och Zoroaster. K. F. J. N. S. Deva. Se Chester 2. Déva (ty. Diemrich), hufvudstad i ungerska komitatet Hunyad, i Siebenbürgen, vid Maros. 6,867 inv. (1900), ungrare, rumäner och tyskar. Liflig handel. Ofvanför staden, på ett brant trakytberg, ligga ruinerna af fästningen D., som spelat en roll i Siebenbürgens historia. (K. B. W.) De Wahl [dəvāl]. 1. Oskar D., musiker, f. 7 aug. 1832 på Skokloster, d. 29 april 1873 i Stockholm, aflade musikdirektörsexamen vid Mus. akad. i Stockholm 1854 samt blef orkesteranförare vid Södra teatern 1858 och vid Mindre teatern 1871. D., som egde stor musikalisk begåfning och en ovanlig arbetsförmåga, komponerade eller arrangerade musik till en mängd teaterpjäser och kupletter. 2. Anna D., den föregåendes hustru, född Lundström, f. 25 maj 1844 i Väddö socken, d. 18 maj 1889 i Södertälje, kom redan 1855 till Selinders elevteater, öfvergick 1866 till Södra och 1872 till Mindre teatern samt lät senare höra sig äfven å Nya, Vasa- och Folkteatern i Stockholm, Nya teatern i Göteborg och Svenska teatern i Hälsingfors. 1867 blef hon gift med D. 1. Hon var en framstående operettsångerska med nätt röst; hennes spel utmärktes af liflighet, behag och humor. Bland hennes många roller må nämnas Maria i "Den ondes besegrare", Fragoletto i "Frihetsbröderna", Vanda i "Storhertiginnan", Bronislawa i "Tiggarstudenten", Serpolette i "Cornevilles klockor", Amor i "Orfeus i underjorden", Lilla hertigen, Teblomma och Stina i "Nerkingarne". A. L.* 3. Anders D., de föregåendes son, skådespelare, f. 9 febr. 1869 i Stockholm, arbetade på köpmanskontor, innan han 1889 fick frihet att följa sin teaterhåg. Efter utbildning vid Dramatiska teaterns elevskola tillhörde han 1891—92 Aug. Lindbergs trupp och är sedan 1892 anställd vid A. Ranfts teatrar; hufvudsakligen har han uppträdt på Vasateatern och Svenska teatern. Varm för sin konst och lyckligt utrustad för densamma i afseende på stämma, utseende, starkt lyriskt temperament och sinne för det humoristiska, har han efter hand intagit en framskjuten plats bland nutida svenska skådespelare. Han är en scenisk realist, som förstår att göra sina framställningar trovärdiga, men på samma gång stämningsfulla, hvarvid man för hans känslas omedelbara värme och djup gärna glömmer vissa öfverdrifter och små maner i det mimiska m. m. I alla händelser är han stadd i fortgående utveckling. D. vardt tidigt omtyckt för det okonstlade och vinnande sätt, på hvilket han utförde ynglingaroller af allvarligt eller muntert slag, såsom Wille i det af honom själf författade, behagliga proverbet För tidigt (1892), fabriksarbetaren Paul i "Tofslärkan", sjömannen Olof i "Per Olsson och hans käring", Hans i "Ungdom". En stor framgång blef hans Lill-Klas i "Stor-Klas och Lill-Klas". Äfven i det högre skådespelet har han åstadkommit betydande resultat i roller som Erik i Strindbergs "Gustaf Vasa" och "Erik XIV", Mäster Olof, Lyckoper, Magnus i "Folkungasagan", Håkon i "Kungsämnena", Falk i "Kärlekens komedi", Sang i "Öfver förmåga", hufvudrollen i "En lyckoriddare", Guido i "Lucifer", Prinzivalle i "Monna Vanna" och kanske främst Paul Lange i "Paul Lange och Tora Parsberg". Att han därunder icke mist sin friska komik, visar sig bl. a. af hans Adhémar i "Vi skiljas" och Kapten Bluntschli i "Hjältar". En roll af blandad valör, hvari han skördat mycken beundran, är Karl Henrik i "Gamla Heidelberg". D. har äfven med stor framgång uppträdt som gäst i Kristiania och Hälsingfors. Dévai l. Dévay, Mátyás Biró (d. v. s. Mattias Biró från Déva), den verksammaste af de ungerske reformatorerna och därför kallad den "ungerske Luther", f. omkr. år 1500 i Deva, studerade från 1523 ett par år vid universitetet i Krakau och var efter sin hemkomst en mycket ifrig katolsk präst. Ännu 1527 verkade han som sådan, men vanns snart för reformationen och begaf sig 1529 till Wittenberg, där han lär ha varit Luthers bordskamrat. Våren 1531 var han i Buda; där och i Kassau m. fl. ställen utvecklade han en ifrig reformatorisk verksamhet, som ådrog honom förföljelser och fängelse. På Melanchthons rekommendation fann han en beskyddare i Thomas Nádasdy, på hvars slott Sárvár han under åren 1538—41 verkade som författare af reformationsskrifter. År 1541 måste han undan turkarna fly till utlandet, besökte Wittenberg och Schweiz samt blef där en afgjord anhängare af den kalvinska uppfattningen af sakramentsläran, till hvilken han redan förut känt sig dragen. Sina sista år tillbragte han dels i Siebenbürgen, dels som pastor i Debreczen. D. afled 1547. Det tillskrifves hans verksamhet, att den kalvinska läran vann insteg bland Ungerns protestanter. Révész utgaf 1863 hans skrifter jämte en biografi (på ungerska). K. B. W. Devalvation, nationalek., nedsättning i värde, särskildt af mynt. Man menar med devalvation vanligen en åtgärd, hvarigenom ett deprecieradt pappersmynt äfven till namnet och enligt lag sänkes till det värde, hvartill det faktiskt sjunkit i förhållande till metallmyntet eller till de ädla metallerna. Motsatt åtgärd är att höja pappersmyntet till dess ursprungliga (nominella) värde. Jfr Agio, Depreciation och Pappersmynt. E. Hkr. Devanagari ("gudomlig" eller "gudarnas stadsskrift"), riktigare Nagari, är namnet på den förnämsta af de skriftformer, som tillhöra den sydliga gruppen af de indiska alfabeten, brahmi-alfabeten. På detta alfabet äro de flesta indiska handskrifter skrifna, och det har lagts till grund för den vanliga indiska tryckskriften. Därmed besläktade äro andra