--
Devotion, gudaktighet; andakt; gudsnådlighet;
fromleri; hängifvenhet.
Devrient [dəvriä'ȵ], tysk skådespelarsläkt af holländsk
härstamning (urspr.
De Vrient). 1.
Ludwig D., en af
Tysklands snillrikaste skådespelare, f. 15 dec. 1784
i Berlin, d. 20 dec. 1832 därstädes, var bestämd för
köpmansyrket, men rymde några gånger från det stränga
fädernehemmet och åtföljde 1804—05 ett kringresande
teatersällskap. Han hade därnäst engagemang i Dessau
och från 1809 i Breslau, men drogs 1815 af Iffland
till nationalteatern i Berlin och stannade där
till sin död. — D. var en ovanligt fantasikraftig
konstnärsnatur med något af demonisk makt i hela
sitt väsen och en stor fond af poetisk humor. Han
lyckades lika utmärkt i det dystert tragiska som
i högkomiska och äfven i godmodigt humoristiska
roller. När uppgiften passade för hans naturell,
lefde han sig fullständigt och själfförgätande in i
den och blef diktarens produktive medarbetare. En
realist med sällsporda karakteriseringsgåfvor,
skapade han alltjämt nya personager, sinsemellan
alldeles individuellt olika äfven i utseende
och skick, i sättet att gå och tala. Som hans
förnämsta roller räknades
Franz Moor,
Rikard III, Lear, Shylock, Falstaff och
Moren i "Fiesco". För sina personliga
sorger och bekymmer sökte D. tröst
i nattliga dryckeslag i sällskap med den bisarre
romantikern E. T. A. Hoffmann (se d. o.) och andra
själsfränder, men undergräfde därigenom tidigt
sin hälsa, så att han på sina sista år mäktade med
endast smärre roller. D. finnes skildrad i
Funcks "Aus dem leben zweier schauspieler: Ifflands och Devrients" (1838),
H. Smidts "Devrient-novellen" (1857; 3:e uppl. 1882),
R. Springers roman "Devrient und Hoffmann" (1873),
Holteis roman "Die vagabunden" (1853, i bd 2) och
Eduard Devrients "Geschichte der deutschen schauspielkunst" (i bd 4, 1861).
2.
Karl August D., den föregåendes brorson,
f. 1797 i Berlin, d. 1872 vid Harz, lämnade 1819
köpmannabanan för teatern samt anställdes vid
hofteatern i Dresden 1821, i Karlsruhe 1835 och i
Hannover 1839. Lyckligt utrustad af naturen i yttre
och inre afseende, utmärkte han sig genom enkel,
sann och varm framställning af älskarroller,
vidare som
Hamlet, Egmont, Tell, Faust
samt äfven i det eleganta konversationslustspelet
och på äldre dagar i sådana karaktärsroller som
Shylock, Lear och
Wallenstein.
Dock försummade han ofta att fullt genomarbeta sina
roller. Karl D. var 1823—28 gift med den berömda
sångerskan Wilhelmine Schröder (-Devrient). Vid sitt
femtioårsjubileum som skådespelare, 1869, blef han
hedersborgare i Hannover.
3.
Philipp Eduard D., den föregåendes broder,
framstående som dramaturg, f. 1801 i Berlin, d.
1877 i Karlsruhe, var först operasångare (från
1819), men öfvergick, sedan han förlorat sin sångröst,
1834 till talscenen. Han var 1844—46
öfverregissör vid hofteatern i Dresden och 1852—70
direktör för hofteatern i Karlsruhe, hvilken han
gjorde till en mönsterscen i afseende på såväl
repertoar som riktig och lefvande helhetsverkan
af föreställningarna. Bland Eduard D:s dramaturgiska
skrifter är
Das nationaltheater des neuen Deutschlands (1848)
rik på reformtankar, och hans
Geschichte der deutschen schauspielkunst (5 bd, 1848—74; ny uppl. 1905 ff.)
står i det hela taget ännu oöfverträffad. Hans samlade
Dramatische und dramaturgische schriften utgåfvos 1846—74 i 10 bd.
4.
Gustav Emil D., den föregåendes broder, f. 1803
i Berlin, d. 1872 i Dresden, debuterade som sångare
1821 i Braunschweig, öfvergick 1825 till talscenen
och var 1831—68 en af de förnämsta krafterna
vid hofteatern i Dresden. Han förkroppsligade idealen för
unga hjälte- och älskarroller; den Goetheska
skönhetsharmonien fick af honom en lika ädel
tolkning som den Schillerska hänförelsen, och det
"Unga Tysklands" (Gutzkows, Laubes) dramer buros af
honom till framgång. Ännu vid framskriden ålder göt
han en egen poetisk glans öfver sin framställning af
unga gestalter. Den djupa, sympatiskt varma klangen
i hans röst stämde vackert med hans synnerligen rena
diktion, och han höll sitt spel fritt från allt slags
öfverdrift eller maner. D:s förnämsta roller voro
Posa, Egmont, Fiesco, Tasso, Orestes, Uriel Acosta
och hans fint svårmodiga, själfulla
Hamlet,
som sattes högt äfven i London. Jfr Kneschke, "Emil D."
(1868), Prölss, "Beiträge zur geschichte des hoftheaters
in Dresden" (1879), och Houben, "Emil Devrient. Sein leben,
sein wirken, sein nachlass" (1903).
5.
Otto D., son till
D. 3, f. 1838 i Berlin, d.
1894 i Stettin, fick 1863 engagemang vid hofteatern
i Karlsruhe och 1873 som karaktärsskådespelare och
regissör vid hofteatern i Weimar, där han bl. a.
bragte till uppförande Goethes hela "Faust"
som tvådagarsspel på medeltida mysteriebana
