blommor, som hafva ståndarsträngarna hopvuxna i två stammar. — Diadelfiska kallas ståndarna, då de äro sammanvuxna på nyssnämnda sätt. — Diadelfist, till sjuttonde klassen i Linnés sexualsystem hörande växt. Diadem (af grek. diadein, binda omkring), ett slags pannbindel (ännespann), som i forntiden ofta nyttjades såsom tecken på furstars eller andra högt uppsatta personers värdighet och numera stundom af kvinnor begagnas såsom hufvudprydnad. Bruket af diadem förekom tidigt i österlandet. De egyptiske konungarna buro kring hufvudet ett gyllene band, prydt med stenar eller målning och, vanligen, framtill med en bild af den egyptiska glasögonsormen. De judiske öfversteprästerna buro på hufvudet ett ännespann af guld, i hvilket orden "Helgadt åt Herren" (2 Mos. 28: 36) voro ingräfda. Hos assyrierna buro konungarna och andra förnäma personer omkring hufvudet ett guldband, jämbredt eller framtill högre. De persiske konungarna hade ett diadem, som bestod af ett blått, med hvitt genomvirkadt band. I Grekland förekommo diadem tidigt. Schliemann har i mykenska grafvar funnit sådana prydnader af guldbleck. I nämnda land voro diadem till en början utmärkelsetecken för de förnäme; sedermera buros de allmänt af kvinnorna. De bestodo af ett metallband eller en rundböjd, midtpå högre metallskifva, hvilken omslöt hela hufvudet eller dess främre sida och ibland stod i sammanhang med en bindel, hvilken omslöt det hoplindade bakhårets nedre del. Från Etrurien kom bruket att bära diadem till Rom, och under det romerska rikets senare tid bars denna prydnad af förnäma kvinnor. Diocletianus (omkr. 300 e. Kr.) upptog i kejsarens praktutstyrsel ett diadem af hvita pärlor. Vid diademets ändar voro merendels fästa band, genom hvilkas sammanknytande diademet hölls kvar på hufvudet. Hos folken i västra Asien, nordligaste Afrika och sydöstra Europa ingår ett vanligen med hängprydnader, mynt o. d. utstyrdt ännespann ännu allmänt bland kvinnornas högtidssmycken. Hs Hd.*

Fig. 1. Egyptiskt diadem.

Fig. 2. Grekiskt diadem.

Fig. 3. Modernt diadem.

Fig. 4. Modernt diadem (drottning Sofias).

Diadema tortile (lat., af torquere, vrida). Se Hjälmkrans. Diadia, en Svenska missionsförbundets missionsstation i Kongo. Upprättad 1888. Se Mission. Diadocher (grek. diadochoi, efterträdare) kallas Alexander den stores öfverfältherrar, hvilka efter konungens död, till en början såsom ståthållare, under Perdikkas' riksföreståndarskap, upprätthöllo det macedoniska väldet, men snart åt sig grundade själfständiga riken. Antipatros behöll Macedonien och Grekland, hvilka länder han redan under Alexanders lifstid hade förvaltat, Lysimachos fick Tracien och angränsande landskap, Antigonos Lycien, Pamfylien och Frygien, Ptolemaios Egypten, och Seleukos Babylonien. Många blodiga strider utkämpades mellan dessa fältherrar, och efter slaget vid Ipsos (301 f. Kr.), där Antigonos stupade, grundades ett nytt system af stater, hvilka man, därför att grekisk kultur inom dem var normgifvande, kallat de hellenistiska. De förnämsta bland dessa voro Egypten under Ptolemaierna, Syrien och större delen af Asien ända till Indus under Seleuciderna, och Macedonien under Antigonos' afkomlingar, hvartill sedermera kom Pergamon under Attaliderna. A. M. A. Diadumenos, grek. (af diadein, ombinda), en berömd staty, utförd af den grekiske bildhuggaren Polykleitos och föreställande en ung atlet, som knyter segerbindeln om pannan. Denna fina, veka ynglingagestalt hade sin motbild i en annan idealfigur af samme mästare, näml. den s. k. Doryforos. Man tror sig ega efterbildningar af den förstnämnda. Den bästa är den, som för några få år sedan uppgräfdes på ön Delos och som nu förvaras i Aten. Se Bildhuggarkonst, pl. III. (O. G—g.) Diæresis (grek. diairesis, isärtagning, åtskiljande, delning). 1. Språkv. Det förhållandet, att två bredvid hvarandra stående vokaler uttalas hvar för sig i stället för att sammansmälta till ett dubbelljud (diftong). Detta betecknas medelst två öfver den senare vokalen ställda punkter (trema) t. ex. aër, poëma. En annan form däraf är att spiranterna j och v framför vokal öfvergå till vokalisk natur och bilda egna stafvelser, t. ex. Troĭa (för Troja), Silŭæ (för Silvæ). — 2. Metr. Den i midten af vissa längre versmått (t. ex. alexandrinen) förekommande afskärning (se Cesur), som åstadkommes därigenom, att ordslut sammanfaller med slutet af en versfot. — 3. Ret. Detsamma som partitio (se d. o.). A. M. A. Diafan (af grek. diafainein, låta synas), fys., genomskinlig. Förmågan att genomsläppa ljuset är i hög grad olika hos olika ämnen. Vissa kroppar äro helt och hållet ogenomskinliga, andra genomsläppa ljuset försvagadt eller till färgen förändradt, andra däremot försvaga detsamma på ett knappt märkbart sätt. Alla föremål, som betraktas genom färgade glas eller kristaller, antaga en viss färg, emedan strålar endast af denna färg genomsläppas; öfriga ljussorter återkastas eller absorberas i mediet. Äfven de mest genomskinliga ämnen hafva egenskapen att färga ljuset, om nämligen detta får genomgå tillräckligt tjocka lager. Rent vatten ger det genomgående ljuset en blåaktig färgton;