sjö- och flodvatten meddelar starkare färger, beroende hufvudsakligast på de ämnen vattnet håller i sig lösta eller uppslammade. Ej ens luften är fullständigt genomskinlig. Om den det vore, skulle den ej kunna återkasta något ljus; himlahvalfvet skulle vara fullkomligt mörkt, äfven vid de tider då solen är öfver horisonten, och till följd däraf skulle det djupaste mörker råda öfverallt, där solstrålarna icke hade omedelbart tillträde. Himmelen skulle vara ett svart halfklot, på hvilket äfven midt på dagen stjärnorna skulle kunna ses. Också synes himmelen långt mörkare från höga berg, där luften är klarare, än från lägre punkter. Det är således luftens oklarhet, som alstrar det milda, jämna dagsljuset och som gör skillnaden mellan ljus och skugga långt mindre skarp, än den skulle vara under en fullkomligt genomskinlig luft. De orsaker, som företrädesvis bidraga till att göra luften ogenomskinlig, äro dels närvaron af främmande beståndsdelar: damm, små vattendroppar m. m., dels olika uppvärmning och däraf föranledd olika täthet hos luftlagren. Vid de tillfällen, då jordytan starkt uppvärmes, meddelar sig denna värme till de närmaste luftlagren, som blifva lättare än de öfverliggande och följaktligen stiga uppåt för att ersättas af kallare, uppifrån nedströmmande luft. Genom denna blandning af lager med olika täthet uppstå reflexer och ljusbrytningar, som göra föremålens konturer mindre skarpa och tydliga. Om man under en het sommardag betraktar ett aflägset föremål genom de lägsta luftlagren, förefaller det stundom, som om föremålet vore stadt i en vibrerande rörelse. Men då jordytan är kallare än luften, såsom på morgnarna efter klara nätter, är luften mest genomskinlig, emedan luftlagren då befinna sig i mera stadgad jämvikt, till följd däraf att de lägre lagren äro kallare och således tyngre än de högre. — Ett mått på ett ämnes genomskinlighet har man i den s. k. genomskinlighets-koefficienten, d. v. s. den bråkdel af det infallande ljuset, hvilken går igenom ett af detta ämne bestående lager med tjockleken 1. Denna koefficient bestämmes med en diafanometer (se d. o.). L. A. F. (S. A—s.) Diafani (af grek. diafainein, låta synas), "genomskinlighet", en art imitation af glasmålning för dekorering af fönster. Diafanometer (af grek. diafainein, låta synas, och metron, mått), instrument, som nyttjas till att mäta ett ämnes, företrädesvis luftens, genomskinlighet. De Saussure använde för detta ändamål två runda hvita skifvor, hvardera med en svart cirkel i midten. Den ena skifvan och cirkeln hade tolf gånger större diameter än den andra. Uppställas två sådana skifvor bredvid hvarandra, så att de belysas lika starkt, och aflägsnar sig åskådaren från dem, så upphör först den mindre af de svarta cirklarna att vara synlig på ett visst afstånd och sedan den större på ett annat afstånd. Vore luften fullkomligt genomskinlig, skulle båda cirklarna upphöra att vara synliga, då de ses under samma synvinkel. Det senare afståndet skulle således vara tolf gånger större än det förra; men detta är icke fallet; förhållandet mellan afstånden blir mindre än 12, och man har i detta förhållande ett mått på graden af genomskinlighet. — Mera komplicerade apparater för mätning af luftens och andra gasers genomskinlighet äro konstruerade af De la Rive och Wild. Den förres instrument består af två tuber med gemensamt okular. Hvartdera objektivet gifver sin bild i den ena hälften af okularets synfält, så att bilderna af de föremål, på hvilka tuberna inriktas, synas tätt intill hvarandra. Vinkeln mellan tuberna kan förändras inom vissa gränser, och de genom objektiven ingående strålarna undergå total reflexion två gånger, innan de komma till okularet. Till jämförelse tjäna två likadana, med hvitt linne eller papper klädda skärmar, som uppställas på olika afstånd, dock så att, såvidt möjligt är, belysningen blir lika på båda. Af dessa skärmar erhållas nu två bredvid hvarandra liggande bilder, af hvilka den, som härrör från den längre bort belägna skärmen, är ljussvagare än den andra. För att bilderna må blifva lika ljusstarka, sättes framför det på den närmare skärmen riktade objektivet ett diafragma med föränderlig öppning, som förminskas, till dess båda bilderna synas lika ljusstarka. På förhållandet mellan objektivöppningarnas storlek beror förhållandet mellan ljusstyrkorna från de båda skärmarna, och därigenom kan lätt beräknas huru mycket ljus, som gått förloradt genom absorption i luften. I Wilds apparat användes, för att försvaga ljuset af de båda bildernar ett Nicols-prisma, hvilket gått igenom ett kalkspatprisma och sålunda blifvit polariseradt (i två mot hvarandra vinkelräta riktningar). L. A. F. (S. A—s.) Diafoni (grek. diafonia, missklang), mus., i antiken detsamma som dissonans; för Hucbald och de förste sättarna af flerstämmig sats fick ordet betydelsen af "stämolikhet" och särskildt tvåstämmig sats. A. L.* Diafora, grek. ("skiljaktighet", "olikhet", lat. diaphora), ret., ett afsiktligt och på effekt beräknadt begagnande af ett ords mångtydighet (polysemi), vanligen i ordlekande eller stilistiskt syfte, på så sätt, att samma ljudkvantum (ofta, ehuru olämpligt, kalladt "samma ord") används två gånger i närheten af hvarann i mer eller mindre olika betydelser, t. ex. Tegnérs ord om hafvet: "Du är djup, i ditt djup trifves friden kanske.". R—n B. Diafores (grek. diaforesis, af diaforein, förskingra, utbreda), med., hudutdunstning. Diaforetiska medel (jfr Diafores), lat. remedia diaphoretica, "svettdrifvande medel", sådana läkemedel, som öka hudutdunstningen; kallas äfven rem. sudorifica (af lat. sudor, svett). Ofta anlitade svettdrifvande medel äro varma "teer", eller infusioner på fläder- och kamomillblommor m. fl. Med afseende på dylika teer har man uttalat den förmodan, att svettningen åstadkommes mera till följd däraf, att det heta vattnet ökar blodtilloppet till huden, än på grund däraf, att någon af teets beståndsdelar verkar på något egendomligt sätt. Att verkliga svettdrifvande medel finnas är dock otvifvelaktigt. Allra kraftigast verkar jaborandi (se d. o.). För öfrigt framkallas svettning af samtliga kräkmedel samt af alla de många andra gifter, som åstadkomma kräkning. Många temperaturnedsättande medel (antipyretica, se Febermedel) framkalla svettning samtidigt med att temperaturen sjunker. Slutligen må äfven erinras om de vid sjukbehandling ofta anlitade fysikaliska metoderna att åstadkomma svettning, nämligen hett bad, ångskåp