o. d. jämte s. k. inpackning i varma filtar, kuddar m. m. — Vid sjukbehandling i äldre tider fäste man en mycket stor vikt vid, att den sjuke skulle bringas i svettning, för att man på den vägen skulle "draga ut det onda" ur kroppen. Man vet nu, att giftiga ämnen lämna människokroppen med svetten och att troligen denna afgång af gifter är ökad vid åtskilliga sjukdomstillstånd. Om man stegrar svettafsöndringen, bör alltså äfven aflägsnandet af skadliga produkter på denna väg befordras. Hvad betydelse detta kan hafva, är emellertid ännu alltför litet kändt. Svettningen har vidare i en del fall, nämligen vid bristande urinsekretion, betydelse för att afleda öfverflödigt vatten ur kroppen. Slutligen har den betydelse för att öka värmeförlusten från huden — den förnämsta faktorn för åstadkommande af temperaturnedsättning vid feber — samt för att befordra en ökning i blodtillförseln till huden och därigenom medelbart en förändring i blodtilloppet till inre organ, hvarigenom måhända vissa sjukdomar kunna fördelaktigt påverkas. C. G. S. Diaforit, miner., ett af kvicksilfver, bly, antimon och svafvel efter formeln Ag₃ Pb₂ Sb₃ S₈ sammansatt mineral. A. Hng. Diafragma (af grek. dia, genom, och frassein, omgärda). 1. Anat. Se Mellangärdet. 2. Bot., den skiljevägg, som vid bladens fästpunkter afdelar en del växters ihåliga stam i ett antal skilda rum, såsom fallet är hos umbellaterna, gräsen m. fl. G. A.* 3. Opt., benämning på ogenomskinliga, med cirkelrunda öppningar försedda skifvor, som på bestämda afstånd insättas i tuber, mikroskop och fotografiska objektiv för att utestänga randstrålarna, hvilka, emedan de hafva en från centralstrålarna afvikande fokus, skulle göra bilden otydlig. Genom att strålknippet, som genomgår instrumentets linser, vid användandet af diafragma blir spetsigare, erhålles äfven större djupskärpa hos den optiska bilden, hvilken dock naturligtvis samtidigt förlorar i ljusstyrka. Ett diafragma af detta slag kallas äfven bländare (blände). J. Htzg. Diafys (af grek. diafyein, växa igenom). 1. Anat. Se Benbildning och Epifys. 2. Bot., missbildning, bestående i central genomväxning af blomman. När den öfver karpiderna förlängda blomaxeln bär en ny blomma, talar man om floripar diafys (af lat. flos, blomma, och parere, alstra); när den förlängda blomaxeln öfvergår till ett löfbladskott, kallas företeelsen för frondipar diafys (af lat. frons, löf); bär detta skott sidoställda blommor, betecknas missbildningen som racemipar diafys (af lat. racemus, klase). Dessa missbildningar iakttagas ej sällan hos rosor, ofta i sammanhang med andra missbildningar, t. ex. virescens af fodret. G. L—m. Diagenes, Diagenetisk process (af grek. dia, genom, åtskils, och genesis, uppkomst), geol., omvandling, i afseende på kristallinisk beskaffenhet, af en berg- eller jordart, t. ex. ombildning af kritartade kalkstenar till kristalliniska (enl. Gümbel). E. E. Diagenetisk process. Se Diagenes. Diageotropism, bot. Se Geotropism. Diagnos (grek. diagnosis, af dia, som tillkännagifver ett särskiljande, och gnosis, kunskap) betyder i allmänhet igenkännandet af ett föremål genom att särskilja det från andra. Inom medicinen betecknar diagnos bestämning af de sjukliga företeelser, genom hvilka den ena sjukdomen skiljes från den andra. Diagnosen sammanfattar således och ordnar sjukdomens olika symtom samt undersöker dem med afseende på deras ursprung för att därigenom bestämma sjukdomens natur. Denna bestämning är en bland läkarens svåraste och viktigaste uppgifter, ty därpå stöder sig i väsentlig mån hans insikt såväl i sjukdomens utgångs- som behandlingssätt. Diagnostiken (läran om diagnosen) utgör därför jämte prognostiken (läran om sjukdomens utgång) och terapeutiken (läran om sjukdomens behandling) en hufvuddel af den praktiska medicinen. De sjukliga företeelser eller symtom, från hvilka läkaren sluter till sjukdomens natur, äro dels subjektiva, hvilka endast den sjuke själf förnimmer, dels objektiva, hvilka läkaren utan den sjukes upplysningar kan iakttaga. De senare äro såsom sjukdomstecken, eller såsom premisser i den diagnostiska slutledningen, af vida större värde än de förra. De kunna nämligen genom fysikalisk undersökning (auskultation, perkussion, termometri, Röntgenfotografering m. m.) eller genom mikroskopisk och kemisk pröfning ej allenast noggrannare fastställas, utan äfven med större grad af säkerhet bestämmas i sitt förhållande till vissa af kroppens organ och väfnader samt därigenom upplysa om förhandenvarande anatomiska förändringar. Också skiljer man emellan anatomisk och symtomatisk diagnos. Den diagnos, som söker bestämma den anatomiska förändringens natur, kallas anatomisk, och den, som fäster sig endast vid rubbningens framstående symtom (hosta, smärta, vattensot, gulsot m. m.), utan att eftersöka dessas materiella grund, kallas symtomatisk. Om t. ex. en inflammation eger rum i tolffingerstarmens slemhinna, där gallgången utmynnar, och om denna inflammation, såsom ganska ofta händer, åtföljes af gulsot, därför att nämnda slemhinnas katarrala svullnad tilltäpper gallgångens mynning i tarmen, så är gulsot en symtomatisk, duodenalkatarr en anatomisk diagnos af denna affektion. Den symtomatiska diagnosen är berättigad endast vid de sjukliga tillstånd, då man ej känner den anatomiska förändringen, t. ex. vid sockersjuka eller fallandesot. Med differentiell diagnos menar man det särskilda slag af sjukdomsbestämning, hvilket särskiljer sådana sjukdomar, som hafva flera lika symtom. — Inom den deskriptiva zoologien, botaniken och mineralogien förstår man med diagnos en kort och sammanträngd framställning af de viktigaste kännetecken, genom hvilka klasser, familjer, släkten, arter o. s. v. skiljas från hvarandra. Åtskilliga bland Linnés viktigaste arbeten innehålla hufvudsakligen diagnos-samlingar af nämnda slag. P. H.* Diagnosticera, anställa diagnos (se d. o.) Diagnostik, läran om diagnosen (se d. o.). — Adj. Diagnostisk. Diagonal (af grek. dia, genom, och gonia, vinkel). 1. Geom., en rät linje, som förenar två icke angränsande vinklar i en rätlinig figur eller i en solid figur med plana begränsningsytor. Om n är antalet sidor i en planfigur, så är antalet diagonaler 1/2 n (n—3). I. F.