af den arbetande kraften pr ytenhet af kolfven. Är väl denna kraft funnen, beräknas nämligen sedan ytterst lätt med kännedom om arbetscylinderns diameter och kolfslagets längd arbetet pr kolfslag äfvensom, om antalet kolfslag blifvit iakttaget samtidigt med diagrammets tagande, den indikerade effekten eller det arbete pr tidsenhet, som utvecklades i arbetscylindern, då diagrammet togs. Diagrammets horisontala utsträckning är proportionell med kolfslagets längd, och en mot den horisontala neutrala linjen — den atmosfäriska linjen — uppdragen vinkelrät linje hvilken som helst, liggande inom diagrammet, utmärker i en viss skala öfvertrycket pr ytenhet af kolfven i det motsvarande kolfläget. Genom diagrammets indelning i tio lika breda delar och uppmätning af motsvarande lodlinjer samt användning af trapetsregeln eller Simpsons formel reduceras ytan inom diagrammet till en rektangel, hvars bas är lika med dettas längd; höjden angifver det sökta arbetsöfvertrycket pr ytenhet. Produkten af detta tryck och kolfarean angifver den arbetande kraften och denna, multiplicerad med kolfslagets verkliga längd, det indikerade arbetet. Af annat slag äro hastighetsdiagrammen. Dessa utvisa de variationer en maskins hastighet undergår, t. ex. i följd af växlande belastning, och äro af betydelse bl. a. för undersökningar beträffande gången hos belysningsmaskinerier, vid hvilka till ernående af ett stadigt ljus stor jämnhet i rörelsen är erforderlig. Äfven en hel del andra diagram användes inom tekniken och är af stor vikt i såväl teoretiskt som praktiskt afseende. O. E. W. <img l>Diagram hos blomman af en svärdslilja (Iris). a stödblad, b yttre, c inre kalkbladskretsen, d ståndare, f fruktblad. På grund af förhållandena hos närbesläktade arter har man anledning antaga, att till blommans "plan" hör ännu en krets ståndare; denna "teoretiska" kretsställning angives genom korsen (e).

3. Bot., den figur, som uppkommer, då man schematiskt uppritar en växtdel med dess olika organ i ett plan vinkelrätt mot hufvudaxeln. De oftast "konstruerade diagrammen" äro blomdiagram, hvilka åskådliggöra blomdelarnas inbördes ställning. — Ett diagram kallas empiriskt, då endast verkligen befintliga delar finnas å detsamma inlagda, medan det får benämningen teoretiskt, om i detsamma införts tecken för delar, som med stöd af jämförelser med besläktade arter eller af andra orsaker antagas höra till exempelvis en blommas plan, ehuru de af en eller annan anledning felslagit. H. Hn. 4. Kyrkohist. Det ofitiska diagrammet är en af kyrkofadern Origenes i hans apologetiska stridsskrift mot Celsus (bok VI, kap. 25—38) åberopad symbolisk teckning, delvis utförd i olika färger, som ett parti bland de gnostiske ofiterna begagnade för att åskådliggöra sitt kosmogoniska system. Nederst på teckningen var den lägre världen, materiens värld, afbildad genom en större cirkel, som bar namnet Leviatan, "ormen" (grek. ofis), hvarmed betecknades, att "ormen" (jfr 1 Mos. 3: 1 ff.) var denna världs själ och behärskande makt. Inom denna större cirkel funnos sju från hvarandra skilda mindre cirklar, af hvilka hvar och en bar bilden och namnet af en af de sju djurgestaltade världsandarna eller demonerna: Mikael (lejon), Suriel (tjur), Rafael (drake), Gabriel (örn), Tautabaot (björn), Eratabaot (hund), Onoel eller Tartaraot (åsna). Öfver Leviatancirkeln var draget ett bredt svart streck, som föreställde skiljemuren mellan den lägre materiella världen och mellanvärlden l. stjärnvärlden, den högre psykiska världen. I dess lägre region härskade Jaldabaot (världsskaparen) och hans sju "arkonter" l. stjärnandar, och där funnos paradisets portar; i dess högre region regerade Sofia (visheten). Denna värld betecknades likaledes med en större cirkel, innehållande mindre cirklar och figurer med deras namn. Ofvanför denna cirkel och skild från densamma genom ett egendomligt bildadt mellanrum fanns en tredje, större cirkel, som betecknade Faderns och "den första människans" rike, den högsta pneumatiska ljusvärlden, och inom denna cirkel betecknade en mindre cirkel Sonens och "den andra människans" rike. Öfverallt i diagrammet förekom dessutom en mängd detaljer, om hvilka man numera ej kan bilda sig någon klar föreställning, då beskrifningen på diagrammet i tydlighet lämnar åtskilligt öfrigt att önska. J. P. 5. Statist., figur, som man nyttjar för att på ett för ögat åskådligt sätt framställa statistiska förhållanden. Se Grafisk framställning. 6. Mus., fordom använd benämning på den musikaliska tonstegen och stundom äfven på partitur. Diaheliotropism, bot. Se Heliotropism. Diakaustika (af grek. diakaiein, genombränna), Diakaustisk linje, fys., en buktig yta eller kroklinje, bildad af skärningspunkterna mellan ljusstrålar, som undergått brytning i en eller flere buktiga (företrädesvis sfäriska) ytor. Se Kaustika. L. A. F.* Diaklaser (af grek. diaklan, sönderbryta), af Daubrée införd benämning för bergarternas afsöndringsklyftor eller förklyftningssprickor; äfven sprickor i berggrunden, hvilka icke äro åtföljda af dislokationer, i motsats till paraklaser, sådana sprickor, som åtföljas af dylika. E. E. Diakon (grek. diakonos, lat. diaconus, tjänare), kyrkotjänare inom eller utom prästståndet. Benämningen möter redan i N. T. (Fil. 1: 1 och 1 Tim. 3: 8—13), ehuruväl där ingenstädes bestämd uppgift lämnas om, när diakonämbetet först inrättades. Dess uppgift i den äldsta kyrkan var framför allt betjänandet af församlingens fattiga och sjuka samt utdelandet af församlingens kärleksgåfvor till dem, men diakonerna hade äfven sin andel i tempeltjänsten. De skulle (enl. de s. k. apostoliska konstitutionerna) noga se efter och draga försorg om alla, som behöfde omvårdnad, och i detta afseende vara församlingsföreståndarens "öra och öga och mun och hjärta och själ" och inberätta allt till honom. Diakonen, som invigdes till sitt kall, betraktades som en de fattiges "patronus" (skyddsherre). Vid gudstjänsten och äfven i hemmen insamlade diakonerna medel åt dem och buro äfven nattvardshåfvorna från gudstjänsten till de sjuka. Under tider af allmän nöd och