afrättning, men lyckades undkomma och slöt sig till en revolutionär friskara. Sedan Juarez 1855 blifvit president, skaffade han sin skyddsling befattning som mär i Tehuantepec, där denne organiserade indianmilisen och sedan som ifrig liberal deltog i striderna mot det klerikala partiet. Mot den franska invasionshären vann D. som brigadgeneral en seger vid Puebla (5 maj 1862), deltog sedan i försvaret af Puebla och togs i juni 1863 till fånga af fransmännen, men lyckades i sept. fly från Vera Cruz och tog därpå framstående del i de följande årens gerillastrider. Medan kejsar Maximilian befann sig i Queretaro, intog D. med storm staden Puebla (2 apr. 1867) och ryckte sedan mot hufvudstaden Mexico, som efter två månaders belägring kapitulerade (20 juni s. å.). Maximilian hade under tiden afrättats i Queretaro, och D. täflade om presidentvärdigheten med sin forne beskyddare Juarez såväl nu som vid presidentvalet 1871, båda gångerna utan framgång. Under striderna mot Juarez nödgades D. upprepade gånger fly till Förenta staterna, men han återvände efter Juarez' plötsliga död (juli 1872) och sökte förgäfves rycka till sig högsta makten, hvilken i okt. s. å. definitivt tillföll Lerdo de Tejada. Ånyo måste han söka skydd i Förenta staterna, men återvände 1876, intog hufvudstaden, besegrade först Lerdo vid Huamantla (12 nov.) och sedan dennes medtäflare Iglesias vid Guanajuato (3 dec.), valdes därpå till konstitutionell president (för tiden till 30 nov. 1880) och tillträdde sitt ämbete 5 aug. 1877. D:s första presidentår voro fyllda af blodiga inbördes strider, hvarunder han med reaktionärernas hjälp skoningslöst nedslog missnöjet bland sina forna meningsfränder, hvilka funno sig svikna i sina förhoppningar om radikala reformer. Enär författningen förbjöd presidentens återval, lät D. sin förtrogne vän Manuel Gonzales inneha presidentvärdigheten under perioden nov. 1880—nov. 1884 och var själf först minister för offentliga arbeten (till juli 1881), sedan guvernör i Oaxaca. 1884 valdes han ånyo till president och har — sedan en författningsändring möjliggjort återval — därefter alltjämt innehaft denna värdighet. Om Mexicos fredliga utveckling under D:s långa regeringstid se Mexico, historia. Honom tillkommer äran af att ändtligen ha återställt ordningen i det förut öfver ett halft sekel af ständiga inbördeskrig hemsökta landet. Han har ock rastlöst verkat för dess materiella uppblomstring, för anläggande af järnvägar och telegraflinjer, finansväsendets stadgande och folkundervisningens befrämjande. Mexicos anseende i utlandet har också stadigt stigit, och 1901 lyckades D. t. o. m. återupprätta de diplomatiska förbindelserna med Österrike. Jfr "Rapport du général Porfirio D. à ses compatriotes sur les actes de son administration, 1884—1896" (1897), Lummis, "The awakening of a nation" (1898) och Ch. Johnston, "Porfirio D." (i "North american review", bd 176, 1903). V. S—g. Diaz, Covarrubias Juan, mexikansk skald, romanförfattare och läkare, f. 1837, d. 1859, då han blef fysiljerad, sedan det liberala reformpartiet, i hvars trupper D. tjänstgjorde såsom läkare, lidit nederlag och måst gifva sig. D. var en martyr för friheten, och hatet mot fäderneslandets förtryckare tar stort rum i hans diktning. D:s samlade arbeten omfatta: Impresiones y sentimientos, La clase media, El diablo en Méjico och Gil Gómez el insurgente. Ad. H—n. Diaz de Benjumea y de Oya [bänchomēa i de å'ja], Nicolás de, spansk skald och kritiker, f. 1829, d. 1884, aflade juridisk grad i Sevilla, invecklades i politiska konflikter och bosatte sig för en tid i London, där han redigerade den satiriska "El Figaro" och uppsatte den monarkiska "La Unión". Efter återkomsten till Spanien uppsatte han "El Museo universal", som sedan blef "La Ilustración española y americana", f. n. Spaniens förnämsta illustrerade tidning. Såsom cervantist är D. en af de förnämste genom La verdad sobre D. Quijote, Mensaje de Merlín, Corona de Alquife, La estafeta de Urganda (1861). D:s djupa litterära studier, hans klara stil och upphöjda syn på tingen framträda framför allt i Gibraltar á España (på engelska, som han behärskade som sitt modersmål) och i Ingenio político de la nación española, där han behandlat de mest ömtåliga saker utan att stöta. Af D:s lyrik förtjäna omnämnas El suplicio de los comuneros, Las dos reinas och A Tassara. Ad. H—n. Diaz de la Peña [dia'sdlapänja'], Narcisse (Narciso Virgilio), fransk målare, f. 1807 i Bordeaux, d. 1876 i Mentone, härstammade från en spansk adlig släkt, som under revolutionära tider flytt öfver Pyrenéerna, och måste faderlös och fattig söka sin utkomst med måleri. Han slöt sig till Barbizonmålarna och påverkades särskildt af Th. Rousseau. "Han var improvisatören i Barbizonkretsen, fångade i en sprittande liffull penselföring skogens färgprakt och solljusets glittrande lek genom löfverket. Skogsinteriörer med virrvarr af grönska och soleffekter var hans egentliga område som landskapsmålare. Hans naturkänsla hade vingar, den kunde flyga bort ifrån verkligheten, han fick ej tid till annat än att fånga det första intrycket, innan visionen var förbi. Han målade liksom Corot mindre träd, klippor och mark än solens och luftens verkan på det ena och det andra. Han insatte gärna nymfer och amoriner som muntra färgfläckar i taflan" (G. Nordensvan). D. var också figurmålare, målade Venus, Diana, Amor och Nymfer, fantastiskt, kapriciöst och i en smältande färgskala, som förskaffade honom rykte som en ny Prud'hon och som en modern efterföljare af Correggio. Hans större målningar på detta område störas af den svaga teckningen, men hans små improvisationer stå lika högt i rykte i denna dag som hos konstnärens samtid. Han målade äfven orientaliska motiv utan att ha besökt Orienten. Han var en sorglös, glädtig artistnatur, som aldrig trycktes af fattigdomen. Inemot 1850 blef han en målare på modet och förtjänade sedermera mycket pengar, som han lade ner på dyrbara konstsaker, väfnader och fajanser. Representerad i Louvre (främst genom de med Chauchards samling nyligen ditkomna landskapen), i museet i Reims och andra franska museer, i Berlins nationalgalleri, i Stockholms nationalmuseum (Venus och Amor 1860, Heilbornska donationen) samt i Köpenhamns kunstmuseum (ett skogslandskap). G—g N. Diaz del Castillo [kasti'ljå], Bernardo (Bernal), spansk historiker, f. i slutet af 1400-talet, d. efter 1568, begaf sig till Amerika 1514, följde Juan Ponce till Florida och Cortez på hans tåg till