Mexico samt utförde allestädes militära bragder. Cortez' sekreterare, Francisco Lopez de Gómaras färgade framställning af händelserna i kriget i "Cronica de la conquista de la nueva España" (1552) gendrefs af D. i Historia verdadera de la conquista de la nueva España (tr. 1632; flera uppl.; öfv. till franska, 1877—78, och tyska, 1838—48), ännu i dag läsvärd genom många lustiga episoder och det enkla, naiva framställningssättet. D. finnes intagen i Spanska akad:s "Catálogo de autoridades de lengua". Ad. H—n. Diazoamidoföreningar, detsamma som Diazoaminoföreningar (se d. o.). Diazoaminoföreningar (af grek. di, dubbelt, och fr. azote, kväfve), kem., benämnes en klass af indifferenta, vanligen gulfärgade diazoföreningar, som uppstå ur diazobensolsalter (diazoniumsalter) och aminer och åter kunna spjälkas i dessa beståndsdelar. Den enklaste representanten är diazoaminobensol C₆ H₅ . N = N . NH C₆ H₅. Diazoaminoföreningar omvandlas lätt i amidoazoföreningar, hvilka jämte många derivat äro viktiga färgämnen. H. E. Diazobensolklorid, kem., äldre namn för diazoniumklorid. Se Diazoföreningar. Diazoföreningar (af grek. di, dubbelt, och fr. azote, kväfve), kem., en af Griess 1862 upptäckt märkvärdig klass af kväfvehaltiga organiska föreningar, hos hvilka en oftast aromatisk radikal är bunden vid en dubbelatom kväfve (häraf namnet). De uppstå i allmänhet vid inverkan af salpetersyrligheten eller dess estrar på primära aromatiska aminer, d. v. s. aminer, hvilka innehålla en NH₂-grupp vid en aromatisk kärna. Det finnes 3 hufvudtyper af diazoföreningar, nämligen diazoniumsalter, normala diazoföreningar och isodiazoföreningar. Till diazoföreningar hör dessutom den tekniskt utomordentligt viktiga klassen af diazoaminoföreningar (se d. o.). Ett diazoniumsalt (diazoniumklorid) bildas t. ex. af salpetersyrlighet och anilinklorid enligt formeln:<br> <tab>C₆H₅NH₂HCl+HONO = C₆H₅N₂Cl+2H₂O Analogt uppstå diazoniumnitrat och sulfat ur motsvarande anilinsalter. De saltartade diazoniumföreningarnas analogi med ammoniumsalterna har först framhållits af den svenske kemisten Blomstrand, som för dem uppställde den f. n. gällande formeln ? o. s. v. Diazoniumföreningarna sönderdelas i vattenlösning mer eller mindre lätt under utveckling af kväfgas och bildning af fenoler (se d. o.). Äfven med andra ämnen undergå de lätt en mängd omsättningar, t. ex. "Sandmeyers reaktion", hvarvid under inverkan af kopparklorur (bromur, jodur, cyanur) eller fint fördelad metallisk koppar och motsvarande kaliumsalter (Gattermann) diazoniumgruppen utbytes mot klor (brom, jod eller cyan). I torrt kristalliseradt tillstånd explodera de lätt vid slag eller upphettning. Genom inverkan af reduktionsmedel öfvergå diazoföreningarna under upptagande af väte till en särskild klass af baser, hydraziner (Emil Fischer 1878), t. ex. diazoniumklorid till fenylhydrazinklorhydrat, C₆H₅ NH—NH₂ . HCl. I alkalisk lösning öfvergå diazoniumföreningarna mycket fort till alkalisalter af normala diazoföreningar, s. k. normala diazotater. Dessa och öfriga diazoföreningars konstitution har varit föremål för en långvarig polemik mellan kemisterna Bamberger och Hantzsch samt är delvis ännu oafgjord. De normala diazotaterna reagera lika energiskt som diazoniumsalterna. Utmärkande för båda klasserna är egenskapen att reagera med aminer och fenoler (s. k. koppling). I förra fallet bildas primärt diazoaminoföreningar (se d. o.), hvilka sedan omlagras till de stabilare aminoazoföreningarna. I senare fallet uppstå direkt oxiazoföreningar (se Azofärgämnen). Vid upphettning med koncentrerade alkalier öfvergå de normala diazotaterna till de isomera isodiazoföreningarnas alkalisalter, isodiazotater; dessa senare äro i motsats till de förra mycket beständiga och sakna förmågan att genom koppling bilda azofärgämnen, men återfå sin kopplingsförmåga genom behandling med syror. Isodiazotaternas konstitution uttryckes genom formeln R . N = NO Me (där R betyder en aromatisk radikal och Me en metallatom). Gentemot Bamberger betraktar Hantzsch de normala och isodiazotaten som stereoisomera kroppar och kallar de förra syndiazotater, de senare antidiazotater. (Se Stereoisomeri.) Diazoföreningar äro karakteristiska för de aromatiska föreningarna. I den alifatiska serien känner man endast några enstaka diazoföreningar af något afvikande typ, såsom diazoättikestern. f^>CH-CO₂C₂H₅ (Curtius 1895). H. E. Diazoniumklorid, kem. Se Diazoföreningar. Diazoniumnitrat, kem. Se Diazoföreningar. Diazoniumsalter, kem. Se Diazoföreningar. Diazoniumsulfat, kem. Se Diazoföreningar. Diazotat, kem., metallsalt, som uppstår ur diazoniumsalter och baser (normalt diazotat) eller ur isodiazohydratfenylnitrosamin och baser (isodiazotat). Se äfven Diazoföreningar. Diazotypi, fot., ett fotografiskt kopieringsförfarande, som grundar sig på en del diazoföreningars egenskap att under ljusets inverkan sönderfalla och bilda svårlösliga fenoler, hvilka åter med vissa diazoföreningar bilda färgämnen. Förfarandet har ej fått någon praktisk användning. J. Htzg. Diazoättikester, kem. Se Diazoföreningar. Dibarn, spädt barn, som mottager sin näring från sin moders eller en ammas bröst. Se >Afvänjning, Amma och Digifning. Dibbelmaskin, Dibbelsådd. landtbr. Se Dibbla. Dibbla (eng. dibble), landtbr., nedlägga frö enstaka eller gruppvis. Detta sätt att gå till väga, hvilket är det vanliga i trädgårdsskötseln, t. ex vid plantering af ärter, bönor, gurkor o. s. v., då fröna nedläggas enstaka och vanligen i särskildt, med planteringspinne gjordt hål, brukas mindre ofta vid åkerbruket och utföres då så, att frön gruppvis nedläggas i såfåran. Detta sker vanligen med tillhjälp af en på såningsmaskinen anbragt apparat, som låter utsädets utmaning ske stötvis. Genom dibbling vinnes, att fröna komma på lämpligt djup och afstånd från hvarandra samt att de i grupp uppkommande broddarna lättare än enstaka groddplantor genombryta tillhårdnad ytjord. H. J. Dft.