Dibdin. 1. Charles D., engelsk kompositör, skådespelare, sångare och skriftställare, f. 1745, d. 1814, skref redan i sitt sextonde år en hel operett, The shepherd's artifice, lefde sedan ett oregelbundet lif, höll deklamatorisk-musikaliska föredrag och uppförde med mäkta stort bifall sina divertissemang. För sina omkr. 100 sjömanssånger (Sea songs; ny uppl. 1861), som höjde andan inom engelska marinen under kriget med Frankrike, erhöll han på äldre dagar en statspension, som dock snart togs ifrån honom. D. diktade omkr. 1,400 visor och 30 teaterpjäser samt skref engelska teaterns historia (5 bd, 1795), en själfbiografi (4 bd, 1803) m. m. — Hans illegitime son Thomas John D., f. 1771, d. 1841, var en ytterst alsterrik teater- och visförfattare. Han skref inemot 2,000 sånger och 200 pjäser (lustspel, operor, farser, pantomimer). Jfr E. R. Dibdin, "The Dibdins" (1888). 2. Thomas Frognall D., den föregåendes brorson, engelsk bibliograf, f. 1776 i Calcutta, d. 1847 som kungl. kaplan i Kensington. Hans mest värderade arbeten äro Introduction to the knowledge of rare and valuable editions of the greek and latin classics (1802; 4:e uppl. 1827), och The bibliomania (1809; 4:e uppl., under titeln Bibliomania, a bibliographical romance, 1876), Typographical antiquities of Great Britain (1810—19) och Bibliographical decameron (1817). D. utgaf dessutom redogörelser för sina undersökningar af kontinentens bibliotek. Hans Reminiscences of a literary life utkommo 1836. D. stiftade 1812 "Roxburghe club" för utgifning af manuskript och gammal litteratur. Dibon, en stad i Moab, ofta nämnd i G. T. Det tillhörde vid tiden för Israels invandring ammonitkonungen Sihons rike och tillföll efter hans besegrande Gads stam (4 Mos. 21: 30; 32: 34), men räknas ibland till Rubens område (Jos. 13: 17). Längre fram i tiden föll det i moabiternas händer och var t. o. m. hufvudstad (Jer. 48: 18, 22). Staden (nuv. Diban) låg omkr. 1 timmes väg n. om Arnonfloden. I nyare tid har den blifvit berömd genom den där 1868 funna Mesa-inskriften. Se Mesa. E. S—e. Dibrachys, grek. (af di, dubbelt, och brachys, kort), metr., i den antika metriken versfot, bestående af två korta stafvelser (‿ ‿). Jfr Pyrrhichius. Dicæarchus. Se Dikaiarchos. Dicefalisk (af grek. di, dubbelt, och kefale, hufvud), tvehöfdad (om missbildade foster). Dicellograptus Hopk., paleont. Se Graptoliter. Dicenta, Joaquín, spansk författare, f. 1863, skref vid några och tjugu år novellsamlingarna Spoliarium och Tinta negra (delvis af kulturhistoriskt innehåll) samt en volym vers, Desnudos, men har gjort sig ett namn företrädesvis som dramatisk skriftställare. Han debuterade på detta område med El suicidio de Werther (1888, på vers), hvarpå följde La major ley (1889), båda mindre betydande. Los irresponsables (1890) väckte en storm af ovilja på grund af sin naturalism, under det att Honra y vida (1891) passerade mera oanmärkt. Dramat Luciano (1894) — den fria kärleken efter franskt mönster — framkallade skarp kritik och kan ej tillmätas större konstvärde, men med det våldsamma kärleksdramat Juan José (1895, på prosa), som blifvit ett repertoarstycke, blef han en af de få, som f. n. behärska den spanska teatern. Hans sista drama, Aurora, betecknar samma revolutionära tendenser i dramat som Pérez Galdós förfäktar. D. var en tid äfven direktör för "El Pais" och har skrifvit några förträffliga libretter. Ad. H—n. Dicentra, bot. Se Diclytra. Diceras Lam. (af grek. di, dubbelt, och keras, horn), paleont., ett i öfre juran och undre kritan förekommande musselsläkte med umbo vriden, hornliknande, med mycket tjocka skal och med en enda hästskoformad låstand i vänsterskalet. A. Hng. Dicerobatis, zool. Se Djäfvulsrockor. Dicey [da͡i'si]. 1. Edward D., engelsk skriftställare, f. 1832, har synnerligen flitigt lämnat politiska artiklar till de stora revyerna, var länge medarbetare i "Daily telegraph" och dess specialkorrespondent i flera länder på kontinenten, var några månader 1870 redaktör för "Daily news" och 1870—89 utgifvare af "Observer". Bland D:s många arbeten märkas Cavour, a memoir (1861), Rome in 1860 (s. å.), The Schleswig-Holstein war (1864), England and Egypt (1884), Bulgaria, the peasant state (1895) och The story of the khedivate (1902). D. anses särskildt rörande det moderna Egyptens politiska förhållanden som en auktoritet. 2. Albert Venn D., den föregåendes broder, engelsk rättslärd, f. 1835, blef 1863 praktiserande advokat och 1882 professor i engelsk rätt vid Oxfords universitet. Han har bl. a. utgifvit The privy council (1860, ny uppl. 1887), The law of domicile (1879), England's case against home rule (1886), The law of the constitution (hans förnämsta arbete, 1886, 3:e uppl. 1889) och Lectures on the relation between law and public opinion in England during the nineteenth century (1905). Liksom sin broder är han en trägen medarbetare i de förnämsta politiska tidskrifterna i England. Dichogami, bot. Se Dikogami. Dicholophus, zool. Se Ormstorksläktet. Dichorisandra Mik., bot., växtsläkte af fam. Commelinaceæ, inhemskt i tropiska Amerika. Flera arter, utmärkta af vackert blåa blommor eller brokiga blad, odlas i växthus och boningsrum. G. L—m. Dichthardia, zool. Se Dorylinæ. Dickel. Se Klockgjutning. <img l>

Dickens [di'kinṡ], Charles (John), engelsk romanförfattare, f. 7 febr. 1812 i Landport vid Portsmouth, hvarest fadern var skrifvare i marinen. Föräldrarna, som voro fattiga, egnade den begåfvade sonen alltför liten omvårdnad, så att hans skolunderbyggnad blef bristfällig. 1821 bosatte sig familjen i London, hvarest fadern blef bysatt för skuld. Sonen, som nu måste försörja sig själf, genomlefde några år af hårda lidanden, — han var en tid anställd vid en blanksmörjsfabrik —, men fick 1827 plats som skrifvare på ett advokatkontor. Därunder lärde han