sig själf stenografi och sökte bättra på sin skolundervisning, och i slutet af 1828 blef han referent i ett af Londons rättegångsverk (Doctors' Commons) samt 1831 äfven i en tidning. Först 1834 blef han emellertid anställd vid whigtidningen "Morning chronicle". Därmed börjar hans litterära bana. Den 1 jan. 1834 trycktes i "The old monthly magazine" hans första skiss: A dinner at Poplar Walk (senare omtryckt under titeln Mr Minns and his cousin). På sina ständiga resor för tidningen i dessa gamla diligenser, hvilka han sedan så pittoreskt beskrifvit, utvecklade han sitt medfödda sinne för humor och observation. Redan under åren 1835—36 kunde han i två volymer samla sina första skisser Sketches (under pseudonymen Boz, som han sedan ofta använde, ursprungligen ett smeknamn i familjen för en yngre broder). 1836 ingick han äktenskap med sin redaktörs dotter, Catherine Hogarth, ett äktenskap, som icke blef lyckligt, utan slutade med en vänskaplig skilsmässa 1858.

Gadshill, där Dickens bodde.

D:s nästa arbete, The posthumous papers of the Pickwick club (fullbordadt i slutet af 1837; "Pickwick-klubbens efterlemnade papper", 1861; senaste uppl. 1903) ställde honom redan såsom den främste bland tidens romanförfattare. I detta geniala och ännu i dag lika ungdomsfriska arbete förnyade D. den humoristiska roman, som Fielding och Smollett grundlagt under 1700-talet. Från och med utgifvandet af denna roman (den utkom liksom de flesta följande af hans romaner i periodiska häften) och ett trettiotal år framåt åtnjöt D. en popularitet, som ingen annan lefvande engelsk författare. Hans andra stora berättelse, melodramatisk och dyster och utan humor, Oliver Twist (slutad 1838; svensk öfv. 1844, senaste uppl. 1904), en i kraftiga drag utförd teckning af de lägsta samhällsklassernas nöd och elände, öppnade raden af hans sociala romaner. I Nicholas Nickelby (slutad 1839; "Nicholas Nickleby's lefnad och äfventyr", 1842; senaste uppl. 1904) förenade han för första gången det komiska och det spännande elementet, som sedan blef typen för hans längre berättelser, i hvilka feberaktigt patos eller hemlighetsfull fara ständigt omväxla med rent farsartade scener eller beskrifningar. I detta arbete, som angrep det engelska undervisningsväsendet med förkrossande styrka, finnes också en högre, humanare synpunkt än i de första skisserna och en viss puritanism i behandlingen af moraliska frågor samt äfven denna öfverdrifna sentimentalitet, som förstör mer än ett af de bästa partierna i hans skrifter. 1840—41 utkom Master Humphrey's clock ("Mäster Humphreys klocka", 1842; senaste uppl. 1905), som innehåller The old curiosity shop och Barnaby Rudge (sv. öfv. 1845). 1841 inbjöds han att besöka Edinburgh, hvarest han — ännu icke trettio år — emottogs med stora hedersbetygelser och utnämndes till hedersborgare. Nästa år besökte han Amerika, där han emottogs icke mindre varmt "såsom nationens gäst", men han tyckte icke om amerikanerna. Hans American notes (1842) och ännu mera de amerikanska scenerna i Martin Chuzzlewit (1844; "Martin Chuzzlewits... lif och lefnadsöden", 1871—72) uppväckte vrede och förstämning i Amerika. Det var vid återkomsten från den amerikanska resan som D. började serien af sina julberättelser (många svenska öfv., samlade i "Julhistorier", ny uppl. 1884) med A christmas carol (1843), som följdes af The chimes (1844), The cricket on the hearth (1845), den populäraste af dessa berättelser, The battle of life (1846) och The haunted man (1848), hvilka alla hafva något visst feberartadt och hysteriskt i sin öfverdrifna känslofullhet — väl ett tecken på den trötthet, som hans oerhörda verksamhet framkallade. Under dessa år vistades D. mycket äfven i södern, för att hämta krafter; från Italien hemsände han Pictures from Italy (1846). I början af 1846 startade han den stora dagliga tidningen "The daily news", men fann snart, att daglig journalistik icke låg för honom, hvarför han åter reste utrikes. 1848 utkom Dombey and son ("Dombey och hans son", 1856; senaste uppl. 1880), 1850 David Copperfield ("David Copperfield den yngres... lefverneshistoria", 1852; senaste uppl. 1895), som af många betraktas som hans förnämsta arbete, och 1852 Bleak house (sv. öfv. 1877—78). Samtidigt utgaf han fr. o. m. 1850 veckotidningen "Household words" (19 bd, 1850—59; ny uppl. 1868—73; i Tauchnitz i 36 vol. samt utdrag i 11 vol.). Då denna tidning upphörde, fortsatte han med "All the year round". Som medarbetare i dessa veckotidningar hade han bl. a. Wilkie Collins, hans lärjunge, hvars sensationella maner äfven öfvat inflytande på hans eget skriftställeri. Nedgången i hans författarskap märkes kanske först i Hard times (1854; "Hårda tider", 1881), och Little Dorrit (1857; "Lilla Dorrit", 1856—57, och "Liten Dorrit", 1856; senaste uppl. 1892) vittnade ännu tydligare om hans öfveransträngdhet. 1859 utkom A tale of two cities ("Två städer" 1869; senaste uppl. 1901); Great expectations (1861; "Lysande utsigter", s. å.; senaste uppl. 1885), en i många afseenden utmärkt bok, vittnar om det välgörande inflytande, som hvilan på hans villa Gadshill, där han bott sedan 1860, utöfvat på honom. Hans sista färdigskrifna novell var Our mutual friend (1865; "Vår gemensamma vän", s. å.). Under dessa sista år hade han äfven slitit på sin hälsa genom att resa ikring och offentligen uppläsa sina arbeten. Som D. var en framstående talare (flera samlingar af hans tal äro utgifna) och skicklig skådespelare — ett af hans största nöjen var amatörkomedi —, voro dessa tillställningar ytterst besökta. De entusiastiska applåder, som öfverallt hälsade honom, blefvo slutligen en nödvändighet för hans lycka. Dessutom betalades