därunder subsumerade, och att det, som nekas om släktet i dess helhet, därmed ock måste nekas om arten och det enskilda. S—e. Dictyograptus Hopk., paleont. Se Dictyonema. <img l>

Dictyonema Hall (af grek. diktyon, nät, och nema, tråd) l. Dictyograptus Hopk., paleont., ett släkte eller rättare en grupp af graptoliter med trattliknande rhabdosom, bildadt af subparallella, från en nedtill spetsig sicula utgående grenar, som på sin inåtvända sida bära thecorna, och som förbindas med hvarandra medelst tunna, thecor saknande, tvärtrådar. Hithörande arter tillhöra hufvudsakligen silurtiden. Särskildt viktigt såsom ledfossil är D. flabelliforme Eichw., som karakteriserar den s. k. dictyonemaskiffern, en graptolitskifferfacies af stor geografisk utbredning inom ceratopygekalkens understa del, d. v. s. äldsta undersilur. Arten är känd från siluren i Sverige, Norge, på Bornholm, i ryska Östersjöprovinserna och England. A. Hng. Dictyonemaskiffer. Se Dictyonema. Dictyonina, paleont. Se Cœloptychium. Dictyophyllum Lindley, paleont., ett inom de mesozoiska bildningarna förekommande fossilt ormbunksläkte, som tyckes hafva nått sin betydligaste utveckling under den rätiska perioden. Ett stort antal arter är funnet inom Skånes kolförande bildningar, och växtens byggnad är nu ganska fullständigt känd. D. hade en horisontalt krypande, underjordisk, dikotomiskt förgrenad rotstock (rhizom), 2—3 cm. i diameter, som från sin öfre sida uppsände de långa, raka, centimeterbreda bladstjälkarna, hvilka i spetsen uppburo det solfjädersformiga, fotlikt delade, bladet. Dettas flikar, stundom ända till 2/3 meter långa, äro nätådriga, och nerverna bilda slutna nervmaskor af flera ordningar, hvarigenom en stor likhet uppkommer med dikotyledona växters blad, med hvilka ifrågavarande ormbunkar också i början förväxlades. Sporangierna äro stora, hafva en ofullständig ring och betäcka hela undersidan af bladet. Af nutida ormbunkar synes D. komma närmast det i Indien och på den malajiska arkipelagen lefvande släktet Dipteris. A. G. N. Dictyotales, bot. Se Phæophyceæ. Dictyozamites Oldham, paleobot., ett till cykadofyterna hörande släkte med jämnbreda, regelbundet pardelade blad och tättställda, oskaftade, helbräddade, framåt örade småblad med snedt hjärtlik bas och nätlikt förgrenade nerver. D., som först beskrefs från Indiens och sedan från Japans juralager, ansågs länge egendomligt för Asien, tills A. G. Nathorst (1889) påvisade dess förekomst äfven i juralagren på Bornholm. Det har sedermera funnits äfven i Englands jurabildningar. A. G. N. Dicuil (Dichuil), irländsk munk och geografisk författare, den förste skriftställare, som omnämner Island. I sitt omkr. år 825 skrifna latinska arbete De mensura orbis terræ berättar han, att han trettio år förut talat med klerker, som tillbragt sex månader på ön Thile, belägen i norra Britanniska Oceanen. Hans skildring af de ljusa sommarnätterna, då man t. o. m. kunde se att "plocka löss i skjortan", samt hans uppgifter om naturförhållandena f. ö. göra det otvifvelaktigt, att hans "Thile", som vid denna tidpunkt hade en fåtalig befolkning af keltiska anakoreter, är identiskt med Island. D:s arbete finnes kvar i två afskrifter från 900-talet, en i Paris (utg. af Walchenaer, 1807, och Letronne, 1814) och en i Dresden (kritisk uppl. af G. Parthey, 1870). R. N—g. Dicyemidæ, zool., en grupp mycket lågt stående flercelliga djur, hvilka af somliga betraktas som öfvergångsformer mellan de encelliga (urdjuren) och de flercelliga djuren, af andra som ett slags degenererade plattmaskar. Den mer eller mindre masklika kroppen består blott af två cellager: ett yttre lager cilieepitelceller och ett inre lager, som utgöres af en enda långsträckt cell. Ingen art öfverstiger 1 cm. i längd, de flesta äro mycket mindre. Alla lefva som snyltgäster i hufvudfotingarnas njurar. L—e. Dicynodon Owen, paleont. Se Anomodontia. Dicypellium caryophyllatum (Mart.) Nees, bot., ett i Brasilien växande, till fam. Lauraceæ hörande träd, hvars bark luktar och smakar som kryddnejlika och går i handeln under namn af nejlikkanel l. nejlikkassia, cassia caryophyllata, men användes föga. Stammens ved kallas rosenträ från Cayenne och är mycket värderad till finare snickeriarbeten. G. L—m. Didache ton dodeka apostolon (grek.), "De tolf apostlarnas lära", vanligen blott Didache ("lära"), en af okänd författare omkr. 150 e. Kr. i Egypten på grekiska affattad skrift, som kyrkohistorikern Eusebios omkr. 325 i sin klassificering af den äldre kristna litteraturen efter dess värde anför bland antilegomena (se d. o.) i gruppen n:r 2, efter Barnabas' bref och före Johannes' uppenbarelse. Till samma slag af skrifter hänföres den också af Athanasios år 367 jämte Syrachs bok, Vishetens bok, Ester, Judit, Tobias och "Herden" af Hermas. Bland "apokryferna" nämnes den slutligen af patriarken i Konstantinopel Nikeforos (d. 828) tillsammans med åtskilliga ofvan anförda skrifter. Den intog sålunda en mera känd och framstående plats i den gammalkristna litteraturen. Ända till 1873 ansåg man den emellertid vara förkommen, men då upptäcktes den i Jerusalemsklostrets bibliotek i Konstantinopel af metropoliten i Seres Filotheos Bryennios (se denne) och utgafs af honom 1883. Dess omfång är ungefär lika med t. ex. Galaterbrefvets. Fyndet väckte stort uppseende inom den teologiska världen och var i flera afseenden betydelsefullt. Didache, hvars ändamål var att utgöra en kort vägledning för de kristnes lif, innehåller, utom ett och annat uttryck, som påminner om Johannes' evangelium, citat ur gamla testamentet, Barnabas' bref och Hermas' "Herde", men mest ur evangelium enligt Matteus och Lukas. Den börjar med att tala om två vägar, ljusets och mörkrets, och framställer i anslutning därtill en kristen sedelära, talar vidare om dophandlingen och dopformuläret, om fastande (onsdag och fredag), om den dagliga bönen ("Fader vår" tre gånger om dagen), om tacksägelsebönen vid nattvardsfirandet, om