mottagande och härbärgerande af resande apostlar, profeter, lärare och församlingsmedlemmar, hvarvid angifvas kännetecken på sanna och falska profeter, innehåller slutligen bestämmelser om nattvardens firande hvarje söndag, om församlingsämbetena samt om den broderliga umgängelsen och bestraffningen inom församlingen, hvarefter följer uppmaning till vaksamhet med erinran om den yttersta tidens nöd, antikrists uppträdande, de trognas uppståndelse och Kristi återkomst. Jfr O. von Gebhardt och A. Harnack: "Texte und untersuchungen zur geschichte der altkristlichen litteratur", 2:a bandet, 1886. J. P. Didaktik (grek. didaktike, näml. techne, "lärokonst", af didaskein, undervisa), pedag., undervisningslära, den gren af pedagogiken, som behandlar lagarna och reglerna för undervisningen. Den allmänna didaktiken utvecklar på psykologisk grundval principerna för undervisningen, den speciella didaktiken (l. metodiken) visar deras tillämpning på de olika läroämnena. — Didaktisk, undervisande; sedelärande. — Didaktisk poesi. Se Lärodikt. Didaskali (grek. didaskalia, af didaskalos, lärare), undervisning. 1. Den undervisning, som de dramatiske författarna i Grekland (särskildt Aten) meddelade de skådespelare, hvilka blifvit utsedda till att uppföra deras stycken, och i synnerhet körens medlemmar. — 2. Själfva uppförandet af skådespelen eller den sceniska täflan mellan flera (vanligen tre) författare. — 3. En tafla, hvarpå alla omständigheterna vid en sådan täflan voro inristade. Sådana i teatrarna upphängda urkunder afskrefvos, ordnades och kommenterades först af Aristoteles, sedan af alexandrinerna, och dessa skrifter, likaledes benämnda didaskalier, lågo till grund för de genom grammatiker och skoliaster bevarade upplysningarna om olika, numera mestadels förlorade dramer. Äfven öfver de gamle romarnas dramer upprättades sådana förteckningar, bl. a. L. Accius' skrift "Didascalica". — 4. Se Predikan. — 5. En fornkristen kyrkoordning. Se Apostoliska konstitutioner. Diday [didǟ], François, schweizisk målare, f. 1802 i Genève, d. därstädes 1877, studerade i Paris och Rom. D. har blifvit kallad "Alpernas konstnärlige upptäckare". Han målade landskap från sin hembygds fjäll och sjöar med storslagen uppfattning och stark koloristisk hållning (Wetterhorn 1856, i Nya pinakoteket i München). Hans lärjunge och närmaste efterföljare var Calame, som i sin ordning starkt påverkade Edvard Bergh under dennes tidigare skede. G—g N. Didelphyidæ, zool. Se Pungråttorna. Didelphys, zool. Se Pungråttorna. Diderina, by s. om Novgorod, där 1615—16 de svensk-ryska underhandlingar under engelsk och holländsk medling fördes, som ledde till freden i Stolbova. <img l>

Diderot [didr<over>å</over>], Denis, fransk skriftställare, f. 5 okt. 1713 i Langres (depart. Haute-Marne), där fadern var knifsmed. D. bestämdes först för den prästerliga banan och uppfostrades från sitt åttonde år hos stadens jesuiter och tonsurerades vid tolf års ålder. Därefter genomgick han Collège d'Harcourt i Paris, och då han därunder förlorade smaken för prästkallet, anställdes han hos en prokurator för att utbildas till jurist. Men D. sysslade mera med de gamla språken, matematik och naturvetenskap än med juridiken, hvarför fadern tog sin hand ifrån honom. D. var därefter hänvisad åt sig själf, men hans omättliga törst efter vetande lät honom fördraga alla umbäranden och lidanden. I tio år egnade han sig åt fria studier, därunder fördjupande sig i dessa engelska filosofer och författare, hvilkas betydelse han sedan skulle tolka för sina landsmän: Bacon, Locke, Richardson m. fl. Han lifnärde sig medelst undervisning och underordnadt arbete för förläggarna. 1743 gifte han sig med en linnesömmerska, Anne-Toinette Champion, och detta steg samt en sons och en dotters födelse tvungo honom till en omfattande produktion för att skaffa bröd åt de sina. Från och med 1745 befann han sig i full verksamhet, utgifvande det ena originella och banbrytande arbetet efter det andra, börjande med Essai sur le mérite et sur la vertu (1745). Kärleken till hustrun, som var honom så olika i bildning, varade icke länge. Under en resa, som han företog för att försona sig med fadern, ingick han med en spirituell äfventyrerska, m:me de Puisieux, en förbindelse, som varade i fyra år, men som bröts genom hennes otrohet. Af helt annan art var däremot hans förbindelse med Sophie Volland, en bildad och intelligent kvinna. Hon dog 1783, några månader före honom, och han var henne trogen intill döden. De bref, som han skref till henne (1759—74), utgöra en ytterst viktig och intressant källa såväl för D:s eget lif som för hela tidsålderns andliga historia. 1748 knöts D. jämte d'Alembert vid utgifvandet af den stora encyklopedien (se Encyklopedi). Denna började utkomma 1751; trots alla myndigheternas trakasserier lyckades man afsluta texten 1765; de band, som innehöllo illustrationerna, voro dock färdiga först 1772. D. redigerade detta arbete och skref en mångfald af artiklarna. Icke minsta mödan nedlade han på utarbetandet af beskrifningarna af olika yrken och maskiner. Hela dagar kunde han vistas i verkstäderna för att lära känna alla teknikens hemligheter, så att han kunde beskrifva dem i ett klart och sakligt språk. Trots den oerhörda arbetsbörda, som därigenom under tjugu år hvilade på honom, skref han dock samtidigt en mångfald filosofiska, kritiska och rent skönlitterära arbeten. Dessa förskaffade honom icke obetydliga inkomster, men frikostig mot alla och slösaktig till sin natur, befann han sig dock i ständig penningförlägenhet. Då han skulle bortgifta sin dotter, var han därför nödsakad att sälja sitt dyrbara bibliotek. Hans beundrarinna, Katarina II af Ryssland, inköpte det för 15,000 fr. på det villkor, att han under sin lifstid behöll det och vårdade det. Som bibliotekarie skulle han dessutom uppbära 1,000 fr. om året, och Katarina utbetalade 50,000 fr. i förskott. Därmed var D. fri från penningbekymmer. Allt hvad man väntade af honom