Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Diderot, Denis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för denna storartade frikostighet var att
han personligen förklarade kejsarinnan sin
tacksamhet. Efter många omsvep fann sig D. föranlåten
att 1773 företaga denna resa till Petersburg. På dit-
och återresan stannade han nio månader i Holland,
öfver hvilket land han författade en utmärkt
beskrifning (Voyage de Hollande). Han emottogs
med stor utmärkelse och förde långa samtal med
kejsarinnan i enrum, men hans seder passade föga
för hoflifvet. Efter ett och ett halft års frånvaro
återvände han 1774 till Paris, hvarest han dog 30
juli 1784, i den praktfulla våning, som kejsarinnan
kort förut låtit iordningställa åt honom.
Han ligger begraven i kyrkan S:t-Roch. Öfver D. hafva rests två
bildstoder i Paris (den ena, af Gautherin, framför
S:t-Germain-des-Prés, den andra, af Lecointe, vid
Place d’Anvers) och en i Langres (af Bartholdi).
 |
| Diderots staty, af Gautherin |
.
Många af D:s mest betydande skrifter hafva utgifvits
först efter hans död, men han verkade på samtiden
icke blott genom sina skrifter utan i ännu högre
grad genom sitt personliga umgänge. Han var en
varmblodig och lättrörlig natur, blixtrande af idéer,
omedelbart tändande. I mångt och mycket förblef han
alltid en man af folket, enkel i sina seder, kraftig,
stormande i sitt sätt. När han talade i en krets af
vänner, var han oemotståndlig, den födde ledaren. Han
stod alltid till tjänst med litterära råd; skref och
omskref ofta hela arbeten för dem, som vände sig till
honom. Likgiltigt hvem som gör det, endast det blir
väl gjordt, var hans valspråk. Hans vänfasthet,
om hvilken hans förhållande till Grimm vittnar,
är berömd.
D. är en af 1700-talets mest framstående
författare. Hans plats är vid sidan af Voltaire
och Rousseau. Liksom dessa är han helt genomträngd
af engelsk kultur och har mäktigt bidragit till att
sprida engelska idéer i Frankrike. Hans ställning är
mera avancerad än Voltaires och Rousseaus. I mångt
och mycket förebådar han realismen och naturalismen
under 1800-talets senare hälft. Hans
skrifter låta indela sig i tre grupper: filosofi,
skönlitteratur och kritik.
Såsom filosof är D. chef för den materialistiska
skolan, för hela denna krets af författare, hvilka
gifva sin prägel åt encyklopedien och som därför
kallas encyklopedisterna. Han utgår emellertid
från teismen; på denna ståndpunkt befinner han sig
ännu i den efter Shaftesbury bearbetade: Essai
sur le mérite et sur la vertu (1745). Men redan
i Pensées philosophiques (1746, bränd af bödeln)
och i Introduction aux grandes principes (1749)
har han öfver Bayle utvecklat sig till deist och
angriper kristendomen. Under inflytande af tidens
experimentella naturvetenskap (Maillet, Haller,
Needham, Robinet, Buffon, Linné) skrider han
emellertid snart längre. Han förnekar en personlig
gud och själens odödlighet samt förfäktar en rent
mekanisk världsåskådning. Början till detta omslag
spåras redan i La promenade du sceptique (1747;
beslagtagen af polisen, offentliggjord först 1831)
samt Lettres sur les aveugles (1749), för hvilken
han fick tre månaders fängelse i Vincennes, och
Lettre sur les sourds et muets (1751), i hvilken
skrift hans ateism redan bryter klart igenom. I
Interprétation de la nature (1753), som Grimm
kallade en handbok i det nya tänkesättet, är det
afgörande steget taget, och D. utvecklar sin mekaniska
världsåsikt, som är ett slags atomlära, influerad af
Leibniz’ monadteori. Alla D:s följande filosofiska
skrifter äro endast fortbildningar af de där nedlagda
tankarna. Intressant sker detta i Entretien entre
d’Alembert et Diderot och Le rêve de d’Alembert (1769;
men offentliggjorda först 1831). Någon systematisk
framställning får man icke vänta sig i dessa skrifter
— en sådan låg icke för D:s naturell. Men han har
intuitivt anat många af den följande tidens tankar,
t. ex. Lamarcks transformism, och hans uppfattning af
psykologien och moralen är djärf och banbrytande. Den
ledande tanken är öfverallt, att naturen lefver
sitt lif efter egna lagar utan allt öfvernaturligt
ingripande.
Äfven D:s estetiska produktion står under engelskt
inflytande. Han såg sitt ideal i det engelska
borgerliga skådespelet och i Sternes och Richardsons
romaner. Undantag från denna regel utgör endast hans
lättfärdiga ungdomsroman Les bijoux indiscrets, i
Crébillon fils’ maner. Hans dramer — L’humanité ou
le tableau de l’indigence, Le fils naturel (1756),
Le père de famille (1758; öfv. under titeln "Herr
Orbesson och hans familj" af C. G. Nordforss,
pseudonymen Elis Arosén, 1807) m. fl. otryckta —
sakna visserligen dramatiska förtjänster och äro
svulstiga och deklamatoriska; men de voro dock för
sin tid något nytt. De spridde det borgerliga dramat
öfverallt i Europa. Lessing öfversatte honom och förde
hans tankar vidare. D. var nämligen den, som riktade
dödsstöten mot den klassiska tragedien, och han
förberedde därigenom Lessings uppträdande. Viktigare
än hans dramer äro de afhandlingar, som beledsaga
dem, t. ex. Entretiens sur le fils naturel
(1757) och Dissertations sur le poême dramatique
(1758). D. förebådar den dramatiska konstform, hvilken
först under 1800-talet nådde sin fulla utveckling i
den moderna sedekomedien och tendensdramat med Dumas
fils och Ibsen.
D. har skrifvit äfven romaner och noveller, hvilka
genom sin sträfvan efter verklighet (naturlighet,
som D. själf säger) förebåda naturalismen under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:43:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbf/0195.html
