för denna storartade frikostighet var att han personligen förklarade kejsarinnan sin tacksamhet. Efter många omsvep fann sig D. föranlåten att 1773 företaga denna resa till Petersburg. På dit- och återresan stannade han nio månader i Holland, öfver hvilket land han författade en utmärkt beskrifning (Voyage de Hollande). Han emottogs med stor utmärkelse och förde långa samtal med kejsarinnan i enrum, men hans seder passade föga för hoflifvet. Efter ett och ett halft års frånvaro återvände han 1774 till Paris, hvarest han dog 30 juli 1784, i den praktfulla våning, som kejsarinnan kort förut låtit iordningställa åt honom. Han ligger begraven i kyrkan S:t-Roch. Öfver D. hafva rests två bildstoder i Paris (den ena, af Gautherin, framför S:t-Germain-des-Prés, den andra, af Lecointe, vid Place d'Anvers) och en i Langres (af Bartholdi).

Diderots staty, af Gautherin

. Många af D:s mest betydande skrifter hafva utgifvits först efter hans död, men han verkade på samtiden icke blott genom sina skrifter utan i ännu högre grad genom sitt personliga umgänge. Han var en varmblodig och lättrörlig natur, blixtrande af idéer, omedelbart tändande. I mångt och mycket förblef han alltid en man af folket, enkel i sina seder, kraftig, stormande i sitt sätt. När han talade i en krets af vänner, var han oemotståndlig, den födde ledaren. Han stod alltid till tjänst med litterära råd; skref och omskref ofta hela arbeten för dem, som vände sig till honom. Likgiltigt hvem som gör det, endast det blir väl gjordt, var hans valspråk. Hans vänfasthet, om hvilken hans förhållande till Grimm vittnar, är berömd. D. är en af 1700-talets mest framstående författare. Hans plats är vid sidan af Voltaire och Rousseau. Liksom dessa är han helt genomträngd af engelsk kultur och har mäktigt bidragit till att sprida engelska idéer i Frankrike. Hans ställning är mera avancerad än Voltaires och Rousseaus. I mångt och mycket förebådar han realismen och naturalismen under 1800-talets senare hälft. Hans skrifter låta indela sig i tre grupper: filosofi, skönlitteratur och kritik. Såsom filosof är D. chef för den materialistiska skolan, för hela denna krets af författare, hvilka gifva sin prägel åt encyklopedien och som därför kallas encyklopedisterna. Han utgår emellertid från teismen; på denna ståndpunkt befinner han sig ännu i den efter Shaftesbury bearbetade: Essai sur le mérite et sur la vertu (1745). Men redan i Pensées philosophiques (1746, bränd af bödeln) och i Introduction aux grandes principes (1749) har han öfver Bayle utvecklat sig till deist och angriper kristendomen. Under inflytande af tidens experimentella naturvetenskap (Maillet, Haller, Needham, Robinet, Buffon, Linné) skrider han emellertid snart längre. Han förnekar en personlig gud och själens odödlighet samt förfäktar en rent mekanisk världsåskådning. Början till detta omslag spåras redan i La promenade du sceptique (1747; beslagtagen af polisen, offentliggjord först 1831) samt Lettres sur les aveugles (1749), för hvilken han fick tre månaders fängelse i Vincennes, och Lettre sur les sourds et muets (1751), i hvilken skrift hans ateism redan bryter klart igenom. I Interprétation de la nature (1753), som Grimm kallade en handbok i det nya tänkesättet, är det afgörande steget taget, och D. utvecklar sin mekaniska världsåsikt, som är ett slags atomlära, influerad af Leibniz' monadteori. Alla D:s följande filosofiska skrifter äro endast fortbildningar af de där nedlagda tankarna. Intressant sker detta i Entretien entre d'Alembert et Diderot och Le rêve de d'Alembert (1769; men offentliggjorda först 1831). Någon systematisk framställning får man icke vänta sig i dessa skrifter — en sådan låg icke för D:s naturell. Men han har intuitivt anat många af den följande tidens tankar, t. ex. Lamarcks transformism, och hans uppfattning af psykologien och moralen är djärf och banbrytande. Den ledande tanken är öfverallt, att naturen lefver sitt lif efter egna lagar utan allt öfvernaturligt ingripande. Äfven D:s estetiska produktion står under engelskt inflytande. Han såg sitt ideal i det engelska borgerliga skådespelet och i Sternes och Richardsons romaner. Undantag från denna regel utgör endast hans lättfärdiga ungdomsroman Les bijoux indiscrets, i Crébillon fils' maner. Hans dramer — L'humanité ou le tableau de l'indigence, Le fils naturel (1756), Le père de famille (1758; öfv. under titeln "Herr Orbesson och hans familj" af C. G. Nordforss, pseudonymen Elis Arosén, 1807) m. fl. otryckta — sakna visserligen dramatiska förtjänster och äro svulstiga och deklamatoriska; men de voro dock för sin tid något nytt. De spridde det borgerliga dramat öfverallt i Europa. Lessing öfversatte honom och förde hans tankar vidare. D. var nämligen den, som riktade dödsstöten mot den klassiska tragedien, och han förberedde därigenom Lessings uppträdande. Viktigare än hans dramer äro de afhandlingar, som beledsaga dem, t. ex. Entretiens sur le fils naturel (1757) och Dissertations sur le poême dramatique (1758). D. förebådar den dramatiska konstform, hvilken först under 1800-talet nådde sin fulla utveckling i den moderna sedekomedien och tendensdramat med Dumas fils och Ibsen. D. har skrifvit äfven romaner och noveller, hvilka genom sin sträfvan efter verklighet (naturlighet, som D. själf säger) förebåda naturalismen under