1800-talet. Under Richardsons inflytande står tydligt La religieuse (1760; utgifven först 1796), berättelsen om en nunna, som mot sin vilja kvarhålles i klostret; en egendomlig karaktärsstudie utgör Le neveu de Rameau (1760; utgifven först i tysk öfv. af Goethe 1806; "Herr Rameaus brorson" 1825; det franska originalet återfanns först 1821). I många afseenden glänsande är äfven Jacques le fataliste (tryckt först 1796) i Sternes maner, hvilket D. emellertid behandlar alltför tungt och med för liten finhet. Större berättelser lågo icke för D., enär han var väl mycket improvisatör för att bekymra sig om kompositionen. Hans mest fulländade berättelser utgöras därför af smärre genremålningar, t. ex. Les deux amis de Bourbonne. Som konstkritiker har han varit högeligen diskuterad. Förnekas kan under alla omständigheter icke, att han är grundläggaren af modern konstkritik i Frankrike genom sina Salons, redogörelser för konstakademiens utställningar, författade 1759—81, men flera publicerade först långt senare. Dessutom besitter han en mästerlig förmåga att åskådligt beskrifva ett konstverk, så att läsaren ser det framför sig. Som stilist har han en otrolig lätthet att finna nya och målande uttryckssätt, men han är ofta alltför ordrik och, trots alla sträfvanden efter natur, i hög grad onaturlig. Kompositionen utgör det svagaste i hans skrifter, infallet deras styrka. Många af D:s skrifter hafva, såsom ofvan flerstädes antydts, återfunnits och utgifvits först i senare tider. Mémoires, correspondances et ouvrages inédites (1830) innehåller mycket förut otryckt (t. ex. Lettres à m:me Volland), och detsamma gäller den nyaste och bästa af Assézat och Tourneux utgifna upplagan (20 bd, 1875—77). Litt.: Damiron, "Mémoire compte rendu des séances de l'académie des sciences mor. et polit." (XXI), Rosenkranz, "D:s leben und werke", I—II (1866), Naigeon, "Mémoires sur la vie et les ouvrages de D. D." (d. XXII af Œuvres de D., 1821), Carlyle, "D. Critical and miscellaneous essays", (d. III, 1847), Scherer, "Diderot" (1880), Caro, "La fin du XVIII:e siècle" (1880), K. Ipsen, "D., hans liv og hans gjerning" (1891), Reinach, "Diderot" (1894), E. Key, "D. som konstkritiker" (i "Ord och bild", 1898). J. M. Dididæ, zool., en familj bland duffåglarna (se d. o.). Hit hör Didus, drontsläktet (se d. o.). Didius Julianus, romersk kejsare. Efter mordet på Pertinax (193 e. Kr.) skola prætorianerna låtit sälja kejsarvärdigheten i Rom till den högstbjudande. Den inropades af Didius Salvius Julianus, en rik senator, hvilken var lärd och hade beklädt flera högre ämbeten samt äfven utmärkt sig i krig, men var något för mycket begifven på yppighet och vällefnad. Af nödtvång bekräftade senaten soldaternas val; men den nye kejsaren fick icke länge i ro njuta af sin värdighet: legionerna i provinserna uppreste sig mot honom, och han blef redan efter sextiosex dagars regering mördad af en bland soldaterna, hvilkas anspråk han icke mäktat tillfredsställa. R. Tdh. Dido (äfven kallad Elissa) var, enligt fornsägnerna, Kartagos grundläggarinna. Det förtäljes, att hon var förmäld med Akerbas (Acerbas), eller Sichæus, och syster till konung Pygmalion i Tyros. Denne, som längtade efter att komma i besittning af svågerns skatter, mördade Akerbas, hvarpå D. jämte en stor mängd tyrer i hemlighet flyttade till Afrika. Där köpte hon af den mauretanske konungen Jarbas så mycket land, "som hon kunde omsluta med en oxhud", hvarefter hon lät sönderskära huden i fina remsor och därmed inhägna ett stort område, på hvilket sedan först borgen Byrsa uppfördes och därefter staden Kartago anlades (omkr. 900 l. 880 f. Kr.). Jarbas såg med afund denna stads växande makt och anhöll snart om D:s hand samt hotade med krig, för den händelse att hon skulle vägra. D. lät då upprätta ett bål, besteg detta och dödade sig med ett svärd. Efter sin död åtnjöt hon gudomlig dyrkan.

Didos död. (Efter en antik målning.)

I Vergilius' dikt "Æneiden" är sägnen om D. förbunden med Æneassagan. Æneas blir vinddrifven till Kartago, där D., på tillskyndelse af Venus, förälskar sig i honom och vill kvarhålla honom. På Jupiters befallning måste han likväl afresa, hvarefter D., gripen af förtviflan, dödar sig själf. Æneassagan är dock förlagd till en helt annan tid än sägnen om D., och ingen af dessa sägner kan anses hvila på historiska sakförhållanden. D. är antagligen en fenicisk-tyrisk gudinna, motsvarande eller rent af sammansmält med den sidoniska Astarte. Hon tänkes såsom det vandrande himlaljusets (månens) gudomlighet, hvilken efterföljes af solen, eller Baal-Melkart, som söker efter henne. När han finner henne, förvandlar hon sig i den vänliga gudinnan Anna (så kallades D:s syster), och ur solgudens och mångudinnans (stadsgrundläggaren och hjälten Melkarts samt borg- och krigsgudinnan D.-Astartes) förening uppstå rätt och samfundslif. R. Tdh. <img l>Boktryckarmärke för firman Didot.

Didot [did<over>å</over>], fransk boktryckar- och bokhandlarfamilj. Stamfadern var François D. (f. 1689, d. 1757), hvilken 1713 grundlade en affär i Paris. — Hans söner, François Ambroise D. (f. 1730, d. 1804) och Pierre François D. (f. 1732, d. 1795), gjorde sig bägge högt förtjänta om boktryckarkonstens utbildning och pappersfabrikationens förbättring. Den förre uppfann de gjutna "stegen" (fyrkantiga blystycken) och velängpapperet, göt vackra