antikvatyper (de s. k. Didotska typerna) och föranstaltade, på Ludvig XIV:s befallning, en upplaga af klassiska författare, hvilken skulle användas vid dauphins undervisning. (Jfr Delphinus.) — Hans son Pierre D. d. ä. (f. 1760, d. 1853) utgaf praktupplagor i folio af klassiska författare, hvilka upplagor utmärka sig genom textens korrekthet och renhet. Han gjorde sig äfven bekant såsom författare och metrisk öfversättare. — Pierres broder Firmin D. (f. 1764, d. 1836) öfvertog 1789 faderns stilgjuteri och förfärdigade typerna för broderns praktverk. Dessutom uppfann han en ny typsort och ett nytt förfaringssätt vid stereotyptryck. D. öfversatte själf klassiska författare och skref sorgespelen La reine de Portugal och La mort d'Annibal. Från 1827 egnade han sig åt det offentliga lifvet och tillhörde 1830 deras antal, som protesterade mot juli-ordonnanserna. — Hans son Ambroise Firmin D. (f. 1790. d. 1876, se vidstående porträtt) egnade sig åt språkstudier, bereste Orienten, var en tid attaché vid franska beskickningen i Konstantinopel och ingick sedan i faderns affär, hvilken han 1827 öfvertog tillsammans med sin broder Hyacinthe Firmin D. (f. 1794, d. 1880). På deras förlag har en mängd förträffliga verk utkommit. Den äldre brodern gjorde sig ett namn som öfversättare af Anakreon och Thukydides och som författare af värdefulla bibliografiska och språkvetenskapliga arbeten, t. ex. Essai typographique et bibliographique sur l'histoire de la gravure sur bois (1863), Observations sur l'orthographe française (1867, 2:a uppl. 1868) och Alde Manuce et l'hellénisme à Venise (1875). 1872 blef han medlem af Académie des inscriptions. — De mest betydande bland de nyare alster, som utgått från de Didotska officinerna, hvilka ännu blomstra under firman "Firmin Didot & c:ie", äro "Bibliothèque française", "Collection des classiques français", "Bibliothèque des auteurs grecs", nya upplagor af Stephanus' och Ducanges monumentala lexika, "Nouvelle biographie générale" (från 1851) samt många konst- och kulturhistoriska praktverk. Två pappersbruk, hvilka sysselsätta 600 arbetare, tillhöra firman. Didr., vid växtnamn förkortning för danske botanisten Didrik Ferdinand Didrichsen, f. 1814, d. 1887 som f. d. professor vid Köpenhamns universitet och föreståndare för botaniska trädgården därstädes. Didrachmon, forngrekiskt mynt. Se Drachme. Didrichsen, Didrik Ferdinand. Se Didr. Didrik af Bern, fornnordiskt namn på den östgotiske konungen Teoderik. Jfr Didrikssagan och Teoderik. Didrik den lycklige, grefve af Oldenburg och Delmenhorst, blef genom sitt andra gifte, med grefve Gert VI:s af Holstein dotter Hedvig, som dog 1436, stamfader för det danska oldenburgska konungahuset samt för dettas i Sverige, Ryssland och Norge sedermera regerande bilinjer. Han hade tre söner, Kristian, Morits och Gerhard, af hvilka den förstnämnde, under namn af Kristian I, år 1448 uppsteg på Danmarks, 1450 på Norges och 1457 på Sveriges tron. D. afled 1440 i Delmenhorst.

Hjältar ur sagan om Didrik af Bern. (Efter en hvalfmålning i Floda kyrka i Södermanland.)

Didrikssagan, en från Tyskland härstammande och äfven i Norden under medeltiden vidt utbredd saga, hvars hjälte är "Dietrich von Bern" (den nedertyska formen af hans namn är "Diderick" eller "Dirick", den norsk-isländska "Þiðrekr", den svensk-danska "Didrik"). Didrik är en af folkfantasien återkastad spegelbild af den historiske Teoderik, östgoternas konung, Italiens eröfrare (d. 526), och "Bern" är en förvrängning af Verona. I Tyskland blef sagan om Didrik och hans hjältar satt i förbindelse med andra sagor, nämligen den ursprungligen östgotiska Ermanariksagan, som rör sig kring den historiske Ermanarik (d. 375), och den frankisk-burgundiska Völsung-Niflunga-sagan, hvilken, genom den däri uppträdande sachsiske "huna"-konungen Etzel, sammangöts med minnet af hunnernas konung Attila (d. 455), som man trodde sig igenkänna i Etzel. Till Norden tyckas Völsunga-, Niflunga- och Ermanarik-sagorna hafva kommit vid en tid, då Didrikssagan ännu icke var utbildad eller åtminstone förenad med dem. Väl nämnes "Þjóðrekr" i ett par eddakväden, men dessa hänga endast helt löst tillsammans med de öfriga. Likaledes finnes en Thjo(d)rik, som fordom var herre öfver Hreidhafvets (Medelhafvets) stränder, nämnd på den svenska Rökstenen. I Tyskland finner man ett mycket gammalt spår af Didrikssagan i det forntyska, från 9:e årh. härrörande kvädet om striden mellan Hiltibraht (Hildebrand), Didriks ypperste rådgifvare och vän, och sonen Hadubraht. I 12:e årh. ombildades detta kväde till en hjältesång, "Das Hildebrandslied", och en troligen samtidig melodi till