densamma är ännu i behåll. Ett annat, sannolikt mycket gammalt vittnesbörd om ifrågavarande sagas tillvaro i norra Tyskland är ett litet nedertyskt kväde, "Konung Ermentriks dôt", hvari skildras ett härtåg, som "Dirick" företog mot en frankisk konung, "Ermentrik". Sannolikt fanns det många kväden af detta slag. I hvarje fall kände, till följd af sachsarnas gamla kväden (fornkvæði), hvarje sachsiskt barn konung Didrik och hans kämpar, enligt hvad det påstås i företalet till den norsk-isländska "Þiðrekssagan" från tiden omkr. 1250. I Syd-Tyskland blefvo sådana smärre, folkliga kväden samlade och samarbetade till större dikter, först och främst "Nibelunge-nôt" (från omkr. 1140), som ännu finnes i en bearbetning från omkr. 1210, näml. den namnkunniga "Nibelungenlied", hvars innehåll är Sigfrieds eller Sigurd Fafnesbanes bedrifter och hans banemäns, nibelungarnas, undergång vid besöket hos deras svåger Etzel, hvarvid Didrik spelade en hufvudroll. Andra högtyska dikter och episoder, hörande till Dietrich-sagokretsen, äro "König Ruother", "Walther und Hildegund" (från 12:e årh.), dikterna om "Ortnit" och "Wolfdietrich" (från 1225—30), om dvärgen "Laurin", "Der grosse rosengarten", likaledes behandlande dvärgasagor (från 1250 eller senare), "Die rabenschlacht" och "Dietrichs flucht" m. fl. — Till Norden tyckas sagorna om Didrik och hans hjältar hafva kommit redan i 12:e årh. genom smärre nordtyska kväden. De möttes här, företrädesvis i Danmark och Sverige, af några mycket bleknade minnen om Sigurd och andra forntidshjältar. Båda dessa traditioner alstrade kämpavisor, af hvilka några äro bevarade och bland hvilka i synnerhet märkas visorna om Vidrik Verlandssöns kamp med Langben Riske och Sivard Snarensvends tornering med sin frände den unge Humlung ("De voro sju och sju sinom tjugu"). Enligt norrmannen G. Storms mening härröra ifrågavarande folkvisor från Didrikssagans svenska öfversättning (från 1440) — en mening, som blifvit starkt bekämpad af S. Bugge och S. Grundtvig. Vid midten af 13:e årh. uppträdde en norrman eller en islänning, som "efter tyska mäns berättelser", hvilka han sannolikt hört i Bergen (hufvudorten för hansestädernas handel på Norden), samlade och samarbetade en i många hänseenden utmärkt framställning (i hvilken han här och där tillika använde den nordiska traditionen om völsungar och gjukungar) af hela sagokretsen, den s. k. "Þiðrekssagan" (utgifven af bl. a. C. R. Unger, 1853), förut vanligen, men oriktigt kallad Vilkina-saga, därför att detta namn användes i J. Peringskiölds svenska upplaga och öfversättning (1715). Af denna stora berättelse kom under tiden mellan 1434 och 1447 (se G. Storm, "Sagnkredsene om Karl den store og Didrik af Bern", 1874, s. 141) en pergamentshandskrift till Sverige. Kort därefter skref en okänd författare, sannolikt med tillhjälp af folkvisor och lefvande sagor, efter denna handskrift en svensk Didrikssaga (under titeln "Sagan om Didrik af Bern" utgifven 1850—54 af Hyltén-Cavallius). Emellertid sökte man äfven i Tyskland sammanfatta innehållet af de gamla dikterna, nämligen i en prosaframställning, "Das heldenbuch" (från omkr. 1477), hvilken dock är den nordiska sagan underlägsen i fråga om såväl fullständighet som liflighet. Huruvida detta arbete haft inflytande på den nordiska traditionen är mycket tvifvelaktigt. I slutet af 15:e årh. öfverflyttades däremot i rimmad form den tyska dikten om "Kong Laurin" till danska (utgifven af C. J. Brandt, i "Romantisk digtning fra middelalderen", 1870). På Sveriges historieskrifning har Didrikssagan utöfvat stort inflytande. Med stöd af densamma upptaga såväl "Gamla krönikan" af 1448 och "Lilla rimkrönikan" som de flesta framställningar af Sveriges historia konungarna öfver "Vilkinaland" (hvilket antogs vara Sverige) i den fornsvenska konungalängden. Tron på denna längds riktighet och ålder stärktes ytterligare, då J. Bureus 1634 fann det gamla norska pergament, som i 15:e årh. kommit till Sverige, men i synnerhet genom Olof Rudbecks "Atlantica" samt Peringskiölds upplaga och öfversättning af 1715. Redan Olaus Petri hänvisade dessa fabelkonungar till "Teoderiks von Bern historia och fabler"; men det är dock först våra dagars kritik, som lyckats sprida ljus öfver rätta förhållandet. Litt.: O. Klockhoff, "Studier öfver Þiðreks saga af Bern" (i "Uppsala univ:ts årsskr." 1880), R. C. Boer, "Über die handschriften und redactionen der Þiðreks saga" (i "Arkiv f. nord. filologi" VII), F. Holthausen, "Studien zur Thidrikssaga" (1884), Paul, "Grundriss der germanischen philologie" (II, passim, hvarest äfven finnes utförligare litteraturförteckning, 1901), B. Symons, "Germanische heldensage" (i Pauls "Grundriss", III). C. R. (J. M.) Didring, Ernst, författare, f. 18 okt. 1868 i Stockholm, sedan 1890 tjänsteman i Järnvägsstyrelsen, där han 1903 vardt bokhållare i milkontoret. D. debuterade 1897 med det verkningsfulla skådespelet Midnattssol, som skildrar lapparna och deras förhållande till den bofasta svenska befolkningen. 1900 uppfördes Stigare-Mats, och 1903 utgafs skådespelet Ingjald Illråde. Därjämte har D. utgifvit berättelsesamlingarna Bruddansen m. m. (1899), Kunskapens träd (1902), Trälar (1904) och Kronans kaka (1906). D:s skådespel ha dramatisk spänning, måleriska och effektfulla situationer samt god dialog. I berättelserna härska lugn ironi, medkänsla med lifvets styfbarn och ett sundt, manligt allvar. R—n B. Didron [dīdråȵ], Johan Fredrik, friherre, militär, politiker, f. 6 mars 1686, d. 31 aug. 1747, tillhörde en fransk adlig släkt, som inkom till Sverige i början af 1600-talet och 1649 naturaliserades. Han blef 1709 fänrik och 1711 löjtnant vid öfverste Ekeblads Elbingska regemente, deltog sedermera som kapten vid öfverste Marderfelts dragonregemente i fälttågen i Pommern och Norge samt blef 1718 stabsadjutant hos general Dücher. Han blef öfverste 1719 för generalguvernörens af Livland regemente, sedermera för Dalregementet och 1740 för Västgöta kavalleri. 1741 utnämndes han till generalmajor och 1746 till generallöjtnant. — D. tog under en lång följd af riksdagar en betydande del i det parlamentariska lifvet och var 1731 och 1734 medlem af sekreta utskottet. Han tillhörde konung Fredriks anhängare och framträdde såsom en oförskräckt, stundom något framfusig bekämpare först af holsteinska partiet, sedan af Arvid Horn och slutligen af hattpartiet. Särskildt utmärkte han sig 1741 såsom motståndare till krigspolitiken. D. deltog i finska kriget, ställdes liksom öfriga medlemmar af Lewenhaupts krigskonseljer efter hemkomsten