till rätta inför ständernas kommission och dömdes på hösten 1743, väsentligen för det att han tillstyrkt Fredrikshamns öfvergifvande utan motstånd, till att böta ett helt års lön. 1735 hade D. upphöjts i friherrligt stånd, men tog ej introduktion i denna egenskap. L. S. Hans brorsons sonson Fredrik Herman D., f. 1817, d. 1886, sjömilitär, slutligen (1872) kommendör vid flottans nya reservstat, uppgjorde ritningar till kanoner för åtskilliga flottans fartyg, var ledamot af statsrevisionen 1879—86 (ordförande 1880—86) och bidrog kraftigt till telefonväsendets införande i Stockholm. Led. af Krigsvet. akad. 1866. Didunculidæ, zool., en familj bland duffåglarna (se d. o. och Samoadufvan). Didunculus, zool. Se Samoadufvan. Didus, zool. Se Drontsläktet. Didym, kem., benämndes af Mosander metallen i en af honom 1842 upptäckt sällsynt jordart, hvars atomvikt bestämdes till 147. (Namnet är bildadt af grek. didymos, tvilling, med afseende därpå, att didym nästan alltid åtföljes af lantan, hvarifrån det endast med stor möda kan skiljas.) Denna jordart finnes såsom beståndsdel i flera sällsynta mineral, i synnerhet i silikat: gadolinit, cerit, ortit m. fl. Redan Mosander hade uttalat tvifvel om didyms enhetlighet. År 1885 lyckades Auer von Welsbach att ur didymoxiden utseparera en ny jordart, som på grund af salternas gröna färg fick namnet praseodym och antagligen var af elementär natur. Praseodym bildar en brun superoxid, som förorsakar den i luft glödgade didymjordens bruna färg. Den andra komponenten i den gamla didymen kallas neodym samt utgör hufvudmassan af den forna didymen. Den bildar salter af rödviolett färg och ger i rent tillstånd en blå oxid. Om neodym är af elementär natur, kan ännu ej med säkerhet afgöras. P. T. C. (H. E.) Didyma (grek. Δίδυμα), i forntiden en jonisk ort på Miletos' område, 18—20 stadier (ett stadion = 185 meter) från hamnstaden Panormos, dit en med sfinxer och statyer smyckad väg ledde. Apollon, som efter D. kallades Didymaios (lat. Didymæus), hade där en urgammal helgedom och ett orakel af samma slag som det delfiska och vid sidan af detta ett bland de mest frejdade i den grekiska världen. Templet förstördes af perserna under Dareios eller under Xerxes, men återuppbyggdes sedan på ett storartadt sätt. Detta tempels ruiner hafva nyligen bragts i dagen genom gräfningar, som företagits af Frankrikes arkeologiska skola i Aten. A. M. A. Didymæus, grek. myt. Se Didyma. Didymaios, grek. myt. Se Didyma. Didyme (grek. Διδύμη), i forntiden namn på Salina, en af de Lipariska öarna. Didymis (lat.). Se Testikel. Didymiskt komma (uppkalladt efter den grekiske grammatikern Didymos, som bl. a. skref en harmonilära), mus. Se Komma 2. Didymit, miner., en art af kaliglimmer. Didymograptus M'Coy, paleont. Se Graptoliter. Didymos (grek. Δίδυμος, lat. Didymus), berömd alexandrinsk grammatiker på Augustus' tid, lär hafva författat 3,500 skrifter, hvilka hufvudsakligen innehöllo studier öfver de grekiske talarnas och skaldernas arbeten. För oss viktigast äro hans "scholier" till Homeros, af hvilka utdrag ännu finnas i behåll. Didymos (grek. Δίδυμος), grekisk landtbruksförfattare från 4:e eller 5:e årh. e. Kr., hvars stora verk, Georgiká (i 15 böcker) blef en af de viktigaste källorna för Geoponika (se d. o.). V. Lm. Didymos den blinde, en af den äldsta kyrkans lärdaste och kunskapsrikaste kyrkolärare, f. 309 i Alexandria, d. 394, förlorade redan i sitt femte år sin syn, hvilket dock ej hindrade honom att förvärfva sig en för hans tid ovanligt hög vetenskaplig bildning. Under nära nog ett halft århundrade verkade han som föreståndare för den berömda kateketskolan i Alexandria i Origenes' anda. Hieronymus, Rufinos, Palladios och Isidoros af Pelusium m. fl. voro hans lärjungar. D. var jämväl en utomordentligt produktiv skriftställare. Bland de af hans arbeten, som ännu finnas i behåll, torde "Tre böcker om treenigheten" och skriften "Om den helige ande", ett af gamla kyrkans bästa arbeten öfver detta ämne, vara de förnämsta. J. H. B.* Didymosurus, paleobot. Se Gleichenia. Didymus (egentl. Zwilling), Gabriel, en af Luthers tidigaste medhjälpare, f. 1487 i Annaberg i Böhmen, d. 1558, kom 1512 till Wittenberg, där han, såsom tillhörande augustinorden, var en af Luthers klosterkamrater. Till denne slöt han sig från början med stor ifver. Under Luthers frånvaro på Wartburg, 1521—22, lät han sig emellertid fullständigt ryckas med i Karlstadts sträfvanden, uppträdde vid dennes sida med yttersta häftighet mot privatmässorna, tillbedjandet af hostian, bruket af bilder, äfvensom mot skolbildning o. s. v., och var öfver hufvud en af ledarna under dessa tumultuariska dagar. Efter Luthers återkomst böjde han sig emellertid genast för dennes auktoritet, om än äfven senare hans oroliga sinne gaf Luther mycket att skaffa, och fick på Luthers rekommendation 1522 anställning som predikant i Altenburg, men tvangs snart att afgå från denna befattning. 1523 blef han predikant, senare kyrkoherde och slutligen superintendent i Torgau. Till följd af sitt motstånd mot Leipzig-interim afsattes han 1549 af Morits af Sachsen. J. H. B. (E. Bg.) Didynamia (af grek. di, dubbelt, och dynamis, kraft, makt), bot., fjortonde klassen i Linnés sexualsystem. Dit höra de växter med tvåkönade blommor, som hafva två längre och två kortare ("tvåväldiga") ståndare i hvarje blomma. Klassen är indelad i tvenne ordningar: Gymnospermia och Angiospermia. Växter af denna klass kallas didynamister och deras ståndare didynama ("tvåväldiga"). De flesta läppblomstriga växter (Labiatæ och Scrophulariaceæ) äro didynamister. Didynamister, bot. Se Didynamia. Die [dī], arrondissemangshufvudstad i franska depart. Drôme (Dauphiné), där Mérosse mynnar ut i Drôme. 3,244 inv. (1901). Under den gallo-romerska tiden var D. en viktig ort, helgad åt Cybele (Dea); däraf stadens namn. Före nantesiska ediktets återkallande (1685) funnos där en mängd fabriker och en välmående protestantisk befolkning. Ännu är staden öfvervägande protestantisk. D. var fordom hufvudort i grefskapet Diois.