<img l>

Diebitsch Zabalkanskij [dī-], Hans Karl Friedrich Anton von (kallade sig äfven Ivan Ivanov), grefve, rysk fältmarskalk, f. 1785 i Breslau, följde 1801 sin fader (som blef rysk generalmajor) till Ryssland och inträdde där som officer vid gardet, med hvilket han deltog i krigen mot Napoleon I. 1812, under hvilket år han blef generalmajor, tillhörde han Wittgensteins stab. Det var hufvudsakligen D., som skötte de underhandlingar, hvilka ledde därhän, att general York med den preussiska kåren öfvergick till Napoleons fiender. Sedermera deltog han såsom stabschef vid olika armékårer i fälttågen 1813 och 1814. D. blef snart kejsar Alexander I:s ständige följeslagare och öfverhopades af honom med utmärkelser. 1828 fick han högsta befälet i kriget mot Turkiet. Efter Varnas fall gick han öfver Balkan samt hotade 1829 Adrianopel, hvarigenom kriget slutades. Han blef därefter fältmarskalk och fick hedersnamnet Zabalkanskij ("Balkanöfvergångaren"). Vid Polens resning 1830 fick han högsta befälet mot polackerna, men gick därvid ganska lamt till väga. Han dog af kolera i Pultusk 10 juni 1831, då Paskievitj redan var på väg för att aflösa honom i befälet. C. O. N. Dieburg [dīb-], stad i hessiska prov. Starkenburg, vid järnvägen Mainz—Aschaffenburg. 4,702 inv. (1900). D. var fordom fästning och omgifven af delvis ännu befintliga murar och torn. För stadens romerska ursprung tala där funna mynt, askurnor m. m. samt ett i gamla staden upptäckt romerskt bad. Dieces (Diœces), lat. diæcesis (af grek. dioikesis, eg. förvaltning), distrikt, förvaltningsområde. — 1. Höfdingedöme, från kejsar Diocletianus benämning på romerska rikets hufvuddelar (exempelvis Orienten, Egypten, Tracien, Italien, Afrika, Gallien, Britannien), flertalet styrdt af prefekter. Dieceserna voro i sin ordning indelade i provinser; det fanns 12 dieceser och 101 provinser. — 2. Biskopsstift. — Diecesanförfattning, stiftsstyrelse, förvaltning genom biskopar. Diecesansynod (jfr Dieces). Se Prästmöte. Diecist, bot., växt med han- och honblommor på olika stånd. Se Dikliner och Diœcia. Dieckhoff [dikk-], August Wilhelm, tysk luthersk teolog, f. 1823, d. 1894, från 1860 professor i historisk teologi i Rostock. Hans forskning rörde sig hufvudsakligen om den lutherska reformationens historiska genesis; viktigaste arbetet är Luthers lehre in ihrer ersten gestalt (1887). I de teologiska kontroverserna tillhörde D. den ortodoxaste riktningen. Hj. H—t. Diecmann [dīk-], Johann, tysk präst, f. 1647, d. 1720, blef 1674 rektor vid Gymnasium illustre i Stade och 1683 generalsuperintendent i hertigdömena Bremen och Verden. 1712—15, under kriget mellan Sverige och Danmark, var D., som i det längsta höll fast vid det svenska väldet öfver hertigdömena, utan ämbete, men han återfick sin befattning af den hannoveranska regeringen. Han var en lärd man. Vid sin död hade han Hrabanus Maurus' glossarium tryckfärdigt (en del utgafs 1721). D. var en stor vän af Johann Arndts uppfattning af kristendomen och skref ett företal till hans "Sanna kristendom". Diedenhofen [dīd-], fr. Thionville, stad och fästning i Elsass-Lothringen vid Mosel och järnvägen Metz—Luxemburg, 16 km. från franska gränsen. 10,062 inv. (1900), däraf 2,727 protestanter. Järn-, stål- och cementverk samt annan industri och trädgårdsskötsel. — D., på merovingernas tid Theodonis villa, Theodunville, var redan 753 ett kungligt pfalz, där flera riksdagar höllos. Det tillhörde Burgund, Limburg och Lothringen, blef franskt 1683 samt befästes af Vauban. Det belägrades förgäfves af de allierade 1792, 1814 och 1815. Det inneslöts af tyskarna under general v. Kameke 9 nov. 1870 och kapitulerade 25 nov. Fästningsverken bestå af stadsbefästningarna på vänstra flodstranden och ett dubbelt kronverk på den af floden och en kanaliserad flodarm bildade ön. På afstånd omkring staden hafva i senare tid anlagts detacherade fort, och genom ett på Gentringerhöjden uppfördt sådant hafva D:s befästningar förbundits med Metz'. Diefenbach [dīf-], Lorenz, tysk språkforskare, f. 1806 i Ostheim (Hessen), d. 1883 i Darmstadt, deltog 1848 i det s. k. vorparlamentet i Frankfurt och anställdes 1865 som stadsbibliotekarie i Frankfurt. De mest betydande af hans språkvetenskapliga verk äro Vergleichendes wörterbuch der gothischen sprache (1846—51) och Hoch- und niederdeutsches wörterbuch (1874—85, i förening med E. Wülcker). D. utgaf äfven romaner, noveller, lyriska dikter, politiska uppsatser m. m. Dieffenbach [dīf-], Johann Friedrich, tysk kirurg, f. 1794 i Königsberg, d. 1847 som professor i kirurgi i Berlin, riktade den operativa medicinen med många uppfinningar och förbättringar, särskildt på autoplastikens område. Skrifter: Chirurgische erfahrungen, besonders über die wiederherstellung zerstörter theile des menschlichen körpers (1829—34), Vorträge in der chirurgischen klinik (1840), Die operative chirurgie (1844—49) m. fl. Dieffenbach [dīf-], Georg Christian, tysk uppbyggelseförfattare, f. 1822 i Schlitz, Hessen, där han 1855 vardt kyrkoherde, d. 1901, skref omtyckta barnvisor och andaktsböcker, af hvilka några öfversatts till svenska, t. ex. "Bibelstunder i hemmet" (1888). Dieffenbach [dīf-], Anton Heinrich, tysk genremålare, f. 1831 i Wiesbaden, studerade först till bildhuggare i Strassburg och Paris, men utbildade sig från 1856 hos Jordan i Düsseldorf till målare och studerade 1863—70 i Paris. Han är sedan 1871 bosatt i Berlin. Med god komposition och kraftig färggifning behandlar han ämnen i synnerhet från allmogelifvet, Vogeserna och barnvärlden: Bröllopsdagen (1865), mångfaldigad genom stick af bröderna Varin och ofta gällande som pendang till Knaus "Guldbröllop", Julgranen, Ett slädparti, Besöket hos amman och Läckerbitar (Berlins nationalgalleri). Dieffenbachia [dif-] Schott, bot., växtsläkte af fam. Araceæ, omfattande 18 arter i tropiska