Amerika, utmärkta af sina fläckiga eller strimmiga blad. D. picta Schott, inhemsk i norra Brasilien, och andra arter odlas allmänt i talrika varieteter såsom präktiga prydnadsväxter för växthus och boningsrum. G. L—m. Diego Garcia, den största bland Chagosöarna (se d. o.). Diego Rodriguez [-drīges], en af Mascarenhasöarna. Se Rodriguez. Diego Suarez (Antomboka), vik vid norra spetsen af Madagaskar, sträcker sig på östra sidan af den med Kap Amber slutande halfön genom ett smalt, men djupt inlopp långt in i landet och bildar en stor, väl skyddad bassäng, som skulle kunna upptaga en hel flotta. Området omkring viken togs 1885 i besittning af Frankrike och står jämte Nossi-Bé och S:te-Marie-de-Madagascar sedan 1888 under den i hamnplatsen Antsirane residerande guvernören. Orten hade 1893 3,490 inv. (däribland 1,173 soldater), en europeisk och en madagassisk skola. Diel [dīl], August Friedrich Adrian, tysk pomolog, f. 1756, d. 1839, var i åtskilliga år brunnsläkare i Ems. De mest framstående af hans arbeten, som ännu åtnjuta högt anseende, äro Versuch einer systematischen beschreibung in Deutschland vorhandener obstsorten (1799—1832) och Systematisches verzeichnis der vorzüglichsten in Deutschland vorhandenen obstsorten (1818—33). (C. G. D.) Dielde-pulka. Se Ackja. Dielektricitetskonstant l. Specifik induktionskoefficient, fys. Om man har en laddad kropp A och till denna närmar en annan ledande kropp B, så eger en elektrisk fördelning rum på denna, och om B sättes i ledande förbindelse med jorden, stannar den ena sorten af elektricitet (motsatt den, som finnes på A) kvar. Detta fenomen kallas elektrisk induktion (se Induktion). Om nu de elektriska krafterna berodde endast på de elektriska massornas storlek och afstånd från hvarandra, borde den på kroppen B inducerade elektricitetsmängden vara oberoende af naturen hos det ämne, som befinner sig mellan A och B. Detta fann emellertid Faraday ej vara fallet. Så till exempel blir elektricitetsmängden på B nära fyra gånger så stor, om mellanrummet mellan A och B är fylldt af svafvel, som om det innehåller endast luft. På denna grund förkastade Faraday den gamla elektricitetsläran, enligt hvilken de elektriska krafterna verka på afstånd, och antog i stället att de verka från molekyl till molekyl, en åsikt som sedermera utvecklats af Maxwell och numera är rådande. Faraday införde begreppet dielektricitetskonstant hos ett ämne — det mellan A och B liggande oledande mediet kallades dielektriskt —, hvilket anger förhållandet mellan den laddning kroppen B antar för detta ämne såsom mellanlager mellan A och B och den, som B erhåller, då mellan A och B är tomrum. Dielektricitetskonstanten för svafvel är således nära fyra gånger större än för luft. Gasernas dielektricitetskonstanter afvika föga från värdet 1. Maxwell visade, att dielektricitetskonstanten bör vara proportionell mot kvadraten på ämnets brytningsindex för ljus. Denna lag stämmer i många fall ganska bra med erfarenheten. Emellertid finnas undantag, exempelvis vatten, som har värdet 78, medan kvadraten på dess brytningsindex är endast 1,78. Liknande undantag äro alkoholer, anilin o. s. v. Man har emellertid sökt att förklara denna afvikelse, hvilket ledt till synnerligen intressanta utredningar. J. J. Thomson och Nernst visade, att ett ämnes förmåga att elektrolytiskt dissociera uti ämnet lösta elektrolyter i allmänhet växer samtidigt med ämnets dielektricitetskonstant. Därför intager vatten (vätesuperoxid och ammoniak) en extrem ställning i dessa båda afseenden. Därefter komma alkoholerna o. s. v. samt sist goda isolerande ämnen såsom svafvel, paraffin och bensol samt gaserna. S. A—s. Dielektrisk (af grek. dia, genom, och elektrisk,) fys., säges en kropp vara, som eger förmågan att genomsläppa elektriska kraftlinjer (Faraday), d. v. s. inom hvilken elektriska krafter kunna förefinnas, utan att elektriska strömmar därigenom uppkomma. För detta fordras och är tillräckligt, att kroppen skall vara oledare (se Elektricitet). Faraday tänkte sig, att oledarna bestå af molekyler med förmåga att leda elektriciteten skilda af isolerande mellanrum. Den enda verkan, som fri elektricitet kan åstadkomma på en sådan kropp, är att inom hvarje molekyl skilja de elektriska fluida, eller gifva molekylen elektrisk polaritet. Elektricitetens verkan på afstånd skulle då icke vara annat än en genom det mellanliggande mediet fortsatt molekylär fördelning, analog med den, som man tänker sig hos magneten. (Jfr Dielektricitetskonstant.) L. A. F. (S. A—s.) Dielektrisk hysteresis (af grek. hysterein, komma efter), fys., det fenomenet, att den molekylära omlagringen i ett dielektricum kommer i tiden efter den elektriserande kraften. Såsom en följd af fenomenet uppstår vid växelspänning en energiförlust i mediet. Hysteresis har praktisk betydelse i fråga om kablar för växelström. Dielmann [dīl-], Jakob Fürchtegott, tysk genremålare, f. 1809, utbildade sig i Düsseldorf och bodde sedan i Frankfurt a. M., där han afled 1885. Han målade idylliska scener ur folklifvet, i hvilka han alltid lät landskapet spela en framstående roll (Hessisk bysmed, Processionen, Bybarberaren m. fl.). Äfven ansedd akvarellmålare. (G—g N.) Dielytra, bot. Se Diclytra. Diemar [dī-], Ernst Hartmann, baron von D., tysk diplomat och krigare, f. i Hessen 24 juni 1682, deltog i spanska successionskriget (1701—13) och blef öfverste 1710. Han kom i stor ynnest hos prins Fredrik af Hessen (sedermera konung Fredrik I i Sverige), som gjorde honom till sin generaladjutant. 1717 blef han generalmajor. 1720 ankom han till Stockholm för att framföra den hessiske landtgrefvens lyckönskan till Ulrika Eleonora med anledning af hennes tronbestigning, och 1721 ackrediterades han som hessisk minister vid svenska hofvet. D. kom då åter i ett intimt förhållande till konung Fredrik och försträckte honom hela sin förmögenhet, ja mera därtill (öfver en half mill. kr.), bl. a. för att vid 1723 års riksdag bidraga till främjandet af planerna på konungamaktens utvidgning. Till vedergällning fick han konungens förtroende, stundom i ganska ruskiga saker. Han misstänktes t. ex. starkt för att hafva i Fredriks intresse mutat vittnena i den beryktade processen mot öfverste Stobée, som var en ifrig anhängare af Fredriks antagonist, hertig Karl Fredrik af Holstein. D:s inflytande hos konungen var så stort, "att främmande ministrar hade sina