marinmålare, f. före 1610, troligen i Haag, där han ännu 1663 var verksam. Hans sjöstycken erinra om Porcellis' och S. de Vliegers. De äro i utlandet rätt sällsynta, men förekomma i svenska samlingar, såsom i legationsrådet Rappes i Stockholm och i det forna galleriet på Finspång. O. G—g. Diestel [dīstel], Ludwig, tysk teolog, f. 1825, d. som professor i Tübingen 1879, är framför allt bekant för sitt stora arbete Geschichte des alten testaments in der christlichen kirche (1869). Han var påverkad af A. Ritschl. Diesterweg [dīst-], Friedrich Adolf Wilhelm, tysk pedagog, f. 29 okt. 1790 i Siegen (Westfalen), d. 7 juli 1866 i Berlin, beklädde från 1812 åtskilliga lärarplatser vid offentliga skolor i Worms, Frankfurt och Elberfeld samt blef 1820 direktor vid det s. å. upprättade folkskollärarseminariet i Mörs (Rhenprovinsen) och 1832 vid "seminarium für stadtschulen" i Berlin. Till följd af några mot honom riktade beskyllningar för alltför liberala åsikter i religion och politik försattes han 1847 af regeringen ur tjänstgöring. 1850 fick han afsked med pension. 1858 blef han medlem af preussiska andra kammaren. Statyer öfver D. hafva rests i Mörs och Siegen. Af öfverskottet på en insamling till en grafvård öfver D. bildades 1866 "Diesterwegstiftung", afsedd att främja den pedagogiska litteraturen i D:s anda. — D:s verksamhet var hufvudsakligen riktad på att utbilda skickliga lärare och att genomföra tidsenliga reformer i skolväsendet. Hans ståndpunkt var i hufvudsak densamma som Pestalozzis, och på hans initiativ firades, 12 jan. 1846, hundraårsminnet af dennes födelse med upprättandet af flera s. k. "Pestalozzi-stiftelser" och "Pestalozzi-föreningar" (se Pestalozzi). D:s inflytande på lärjungarna var utomordentligt stort. Hans lifliga och till eftertanke sporrande undervisningssätt och utmärkta välvilja höllo seminaristerna i spänd uppmärksamhet och fäste dem för alltid vid hans person. Sina pedagogiska åsikter uttalade D. förnämligast i de af honom utgifna tidskrifterna "Rheinische blätter für erziehung und unterricht" (uppsatt 1827) och "Pädagogisches jahrbuch für lehrer und schulfreunde" (uppsatt 1851) samt i arbetet Wegweiser zur bildung für deutsche lehrer (1835; 5:e uppl. i 3 bd 1873—76; 6:e uppl. af 1:a delen 1890, delvis öfversatt af Karl Olofsson, "Ur vägvisare till bildning för tyska lärare", 1900), i bearbetning af Wacker, 2:a uppl. 1904. Denna skrift gaf anledning till en häftig och långvarig litterär fejd. Broschyrerna Die lebensfrage der civilisation. Oder: über das verderben auf den deutschen universitäten (1836) samt Bemerkungen und ansichten auf einer pädagogischen reise nach den dänischen staaten im sommer 1836 (s. å.) göto olja på elden. I den förra af dessa skrifter uppträdde han mot det sätt, hvarpå studierna bedrefvos vid Tysklands universitet, i den senare bröt han stafven öfver växelundervisningen. Af hans många öfriga skrifter må nämnas: Leitfaden für den ersten unterricht in der formen-, grössen- und räumlichen verbindungslehre (1822; 4:e uppl. 1845), Praktisches rechenbuch für elementar- und höhere bürgerschulen (1825—29; 27:e uppl. 1888), Praktischer lehrgang für den ersten unterricht in der deutschen sprache (1829—30; flera uppl.), Metodisches handbuch für den gesammtunterricht im rechnen (1829; 6:e uppl. 1866), Populäre himmelskunde und matematische geographie (1840; 20:e bearb. uppl. 1903), Pädagogisches wollen und sollen (1857; 2:a uppl. 1879) och Elementargeometrie für volksschulen (1860). Hans "Ausgewählte schriften" utkommo 1876—78 (2:a uppl. 1890—92). Jfr Langenberg, "D. Sein leben und seine schriften" (1867), K. Fischer, "D. als pädagogischer klassiker" (1898; 2:a uppl. 1902), v. Sallwürk, "Adolf D." (3 bd, 1899—1900) och Fr. Berg, "Folkbildningspolitikern Adolf D." (1890). Diet (fr. diète, af grek. diaita, lefnadsordning), med., betecknar i vidsträcktare bemärkelse en med afseende på hälsans fordringar iakttagen ordning i lefnadssätt, däri inbegripet såväl födans art och mängd som kroppslig och intellektuell verksamhet. — I den moderna medicinen har "diet" vanligen en mindre omfattande betydelse och brukas för att beteckna en på visst sätt i terapeutisk (sjukdomsbotande) afsikt anordnad näring. Dietetik är numera liktydigt med näringsterapi, d. v. s. vetenskapen om sättet att genom lämplig näring motarbeta eller lindra sjukdomar. Redan "medicinens fader", Hippokrates (5:e årh. f. Kr.), och hans lärjungar fäste den allra största vikt vid en enligt deras åsikt lämplig näring vid olika sjukdomar, och från deras aflägsna tid daterar sig den diet, som än i dag med traditionens makt fullföljes af många läkare vid en del sjukdomar, exempelvis de, som förlöpa med hög feber. "Föda underhåller febern, ej patienten", var en af deras läror. En knapp kost vore således gagnelig och, bortsedt från de fall, som ansågos så svåra, att patienten lämpligen fick känna endast lukten af mat och dryck, tillstaddes som feberdiet endast honungsvatten och "ptisaner", d. v. s. afkok på diverse sädesgryn. Hafregrynsvällings-dieten har således anor från antiken. Ett fast teoretiskt underlag fick den på erfarenheten stödda dietetiken först genom de stora kemiska och fysiologiska upptäckter på näringslärans område, som vid 1800-talets midt gjordes af Liebig, Pettenkofer, Voit m. fl., och det första, omfattande arbetet i rationell dietetik (E. v. Leydens sammelverk "Handbuch der ernährungstherapie") utkom 1898. — I sin vanliga blandade kost intar människan vid måttligt arbete i rundt tal en energimängd per kg. om 40 kalorier, efter individens lefnadsförhållanden fördelade på olika sätt på ägghvita, kolhydrat och fett. Enligt Voit är det stora medeltalet 118 gr. ägghvita, 56 gr. fett och 500 gr. kolhydrater per dag för en tysk medelarbetare. För en svensk arbetare af samma kategori funno Landergren och Hultgren en förbrukning af 134 gr. ägghvita, 79 gr. fett och 485 gr. kolhydrater. Fem af dem undersökta svenska medicine studerande förbrukade i medeltal per dag 127 gr. ägghvita, 114 gr. fett och 300 gr. kolhydrater. Dessa må gälla som normala kostsatser. I nära öfverensstämmelse med dem stå sjukhusens helportioner för ej sängliggande patienter: på Sabbatsberg 124 gr. ägghvita, 77 gr. fett och 406 gr. kolhydrater; på Serafimerlasarettet 124 gr. ägghvita, 67 gr. fett och 381 gr. kolhydrater. En i terapeutisk afsikt vidtagen reglering af näringen kan naturligen gälla såväl födans totala mängd och dess sammansättning af olika näringsämnen som dess sammanställning af olika