njur-, hjärt- och kärlsjukdomar, lefver-, mag- och tarmsjukdomar. Feberdiet. Allt intill våra dagar har den Hippokratiska åsikten, att personer med akut feber skulle hållas på en ytterligt knapp soppdiet, en i det närmaste fullständig svältdiet, hållit i sig. T. o. m. mjölk har såsom alltför ägghvite- och fettrik ansetts olämplig. Det dröjde ända till 1840-talet, innan en välbehöflig reaktion kom mot denna utsvältningsdiet. Det var den irländske läkaren Graves, som påpekade inanitionens faror vid feber och ifrigt förordade en närande diet, hans lifs storverk. På kontinenten uppträdde kort därefter Trousseau mot den Hippokratiska feberdieten. I Tyskland dröjde det ända till 1880-talet, tills de nya åsikterna om näringen vid feber slogo igenom, tack vare bl. a. Hösslins arbeten, som visa, att födan tillgodogöres vid feber ungefär lika bra som vid normal kroppstemperatur. — Vid akuta febrar är ämnesomsättningen förhöjd med i rundt tal 10—20 proc. öfver sin normala storlek. Det är i synnerhet kroppens ägghvitesubstanser (muskler, körtlar), som lämna materialet till denna rikligare förbränning. I praktiken går det ej för sig att genom riklig ägghvitenäring fullständigt skydda den febersjuka kroppen från ägghviteförlust, men man kan genom måttliga ägghvite- och rikliga kolhydrat-(socker-)mängder i födan högst betydligt inskränka feberkonsumtionen och sålunda uppehålla den sjukes krafter utan att höja eller förlänga febern, men betydligt förkorta rekonvalescensen. För kortvariga febrar på några dagar eller en vecka har ju undernäring ej mycket att betyda. Men vid långvariga, såsom tyfoid-(nerv-)feber, med en varaktighet af en månad eller mera, är en något så när tillfredsställande näring af stor betydelse. Denna låter ej realisera sig med den klassiska feberdietens gryn-vatt-soppor. Den moderna åskådningen fordrar en kraftigare kost och finner den i mjölk, med dess 680 kalorier per liter, hvars näringsvärde ytterligare kan höjas genom tillsats af mjölksocker och grädde. Därtill komma fruktsafter och limonader, soppor, äggulor. Genom en lämplig kombination af dessa födoämnen kan merendels åtminstone kroppens minimalbehof (omkr. 25 kalorier per kg.) utan svårighet täckas, så att någon egentlig inanition ej behöfver komma till stånd. Men om någonstädes i medicinen så behöfvas vid feberdieten den största försiktighet och erfaret aktgifvande på den sjukes tillstånd. Exempelvis må påpekas, att en olämplig näring vid tyfoid mången gång orsakat dödande blödningar eller genombrott af de sjukdomen åtföljande tarmsåren. Det är tydligen rädslan för sådana komplikationer till följd af (olämpligt) näringsupptagande, som gjort och gör, att den Hippokratiska svältdieten vid febrar i allmänhet fortfarande räknar många anhängare. Det har funnits en mängd så kallade dietkurer, hvilka åtnjutit ett snart förgängligt rykte som medel mot nästan alla sjukdomar. En sådan kur, som en tid lät mycket tala om sig, var en af den schlesiske bonden Schroth (d. 1856) uppfunnen ytterligt sträng törstkur i förening med vegetarisk diet och vattenbehandling. Numera användas törstkurer (fr. diète sèche) mycket sällan i syfte att därmed påskynda uppsugningen af gamla vätskeansamlingar i kroppen. En systematisk inknappning af vätsketillförseln och terrängkur äro viktiga moment i Oertels behandlingsmetod vid vissa former af hjärtsvaghet. Om olika dietformer vid mag- och tarmsjukdomar se artiklar rörande dessa. Om barndiet se Barnavård. E. Landergren. Diet, fr. diète (mlat. dieta, af lat. dies, dag), möte samladt till viss dag för handläggande af ett lands angelägenheter, "dag", riksdag, landtdag. — Dietin (fr. diétine), provinsmöte, provinslandtdag (po. sejmik) i det gamla polska riket. Dieterich [dīt-], Johann Friedrich, tysk historiemålare, f. 1787 (1789?), d. 1846 såsom professor vid konstskolan i Stuttgart, besökte flera gånger Rom, där han företrädesvis studerade de för-rafaelitiske mästarna, och efterlämnade bl. a. åtskilliga kyrkomålningar, utmärkta af djup fromhet, korrekt teckning samt varm och kraftig färg. D. målade äfven porträtt. Dieterici [diterīsi]. 1. Karl Friedrich Wilhelm D., tysk statistiker och nationalekonom, f. 1790 i Berlin, d. därstädes 1859, deltog såsom ingenjör-geograf i krigen 1813—15 mot fransmännen, anställdes 1820 i kultusministeriet, blef 1831 geheimeöfverregeringsråd och 1858 "verkligt" geheimeöfverregeringsråd. Från 1834 beklädde han därjämte en professur i statsvetenskaper i Berlin och från 1844 chefskapet för Preussens statistiska byrå. Han har inlagt stor förtjänst om den preussiska statistikens utveckling till moderna former och tog initiativ till behandlingen af flera nya ämnen i den officiella statistiken. Som nationalekonom lade han den största vikten vid de moraliska faktorerna för folkens framåtskridande. D. utgaf bl. a. Die waldenser und ihre verhältnisse zum brandenburgisch-preussischen staate (1831), Statistische übersicht der wichtigsten gegenstände des verkehrs und verbrauchs im preussischen staate und im zollverein (1838—57) och Der volkswohlstand im preussischen staate (1846), vidare en rad afhandlingar för den preussiska vetenskapsakademien (hufvudsakligen i befolkningsfrågor) och slutligen halfmånadsskriften "Mittheilungen des statistischen bureaus" (1848—59). Hans Handbuch der statistik des preussischen staates utgafs 1861 af hans son. (E. Hkr.) 2. Friedrich D., orientalist, den föregåendes son, f. 1821 i Berlin, d. 1903, utnämndes 1850 till e. o. professor i arabiska (semitisk litteratur) i Berlin och har författat ett stort antal arbeten i arabisk grammatik, litteratur och i synnerhet filosofi. Sistnämnda ämne behandla bl. a. hans öfversättning af sagan "Der streit zwischen mensch und thier" (1858), hvilken saga han sedan utgaf med arabisk text (1879; 2:a uppl. 1881) och försåg med ordbok (Arabisch-deutsches handwörterbuch zum Koran und Thier und mensch, 1881; 2:a uppl. 1894), Die naturanschauung und naturphilosophie der araber im 10. jahrh. (1861; 2:a uppl. 1876), Die propädeutik der araber (1865), Die logik und psychologie der araber (1868), Die anthropologie der araber im 10. jahrh. (1871), Die philosophie der araber im 10. jahrh. (2 bd, 1876—79), Der darwinismus im 10. und 19. jahrh. (1878). Vidare må nämnas hans textupplagor till arabisk filosofi: Die sogenannte theologie des Aristoteles, aus arabischen handschriften (1882; öfv. till tyska 1883), Die abhandlungen der Ichwânes-Safâ in auswahl (1883—86) och Alfârâbîs philosophische abhandlungen