(1890), "Chrestomathie ottomane" (1854), en österländsk roman Mirjam (1886) samt uppsatser i "Zeitschr. der deutschen morgenländischen gesellschaft" och andra tidskrifter. (K. V. Z.) Dietetik (af grek. diaita, lefnadssätt, lat. diæta), hälsolära, konsten att genom en naturenlig lefnadsordning uppehålla det fysiska lifvet. Dietetisk, som har afseende på dietetiken; öfverensstämmande med hälsolärans kraf. Jfr Diet och Dietisk. — Dietetisk gymnastik. Se Sjukgymnastik. Diether [dīter], tysk sagohist., konung Amelungs äldste son. D:s brorson Diether den unge var en yngre broder till Didrik af Bern. Sagorna om de båda D. finnas i de medeltida dikterna "Die rabenschlacht" och "Dietrichs flucht". Dietin. Se Diet, sp. 371. Dietisk, som har afseende på dieten (se d. o.); överensstämmande med en viss fastställd ordning för lefnadssättet, särskildt i fråga om näringen. Dietkur, med. Se Diet. Dietpenningar (jfr Diet), sjöv., ersättning för spisning ombord åt officerare och vederlikar samt sjökadetter. Underofficerare erhålla mässpenningar jämte skeppsportion eller motsvarande belopp kontant. Utbetalandet af diet- och mässpenningar öfverensstämmer med den nästan öfverallt inom örlogs- såväl som handelsflottorna fastslagna regeln, att hela besättningen på i tjänst varande fartyg skall vara fritt född. H. W—l. Dietrich [dītrich], Veit, tysk teolog, f. 1506 i Nürnberg, d. därst. 1549, blef 1522 student i Wittenberg och var sedan 1536 predikant vid Sebalduskyrkan i sin födelsestad. D. är mest bekant därigenom, att han 1527—35 var Luthers "famulus" (sekreterare och ständige, intimt förtrogne följeslagare). Äfven med Melanchthon var han förbunden i förtrolig vänskap, såsom teolog mera hans än Luthers lärjunge. Åtskilliga af Luthers och Melanchthons skrifter äro — ej alltid med tillbörlig samvetsgrannhet — utgifna eller öfversatta af honom. Af stort värde äro hans meddelanden om Luthers lif; bl. a. härstammar en af samlingarna af Luthers "bordsamtal" från honom. Framstående var han särskildt såsom folklig predikant; en samling af hans predikningar har ända in i våra dagar äfven i Sverige varit en i gammalkyrkliga kretsar omtyckt uppbyggelsebok ("Catechismi- eller barnapredikningar", 1844; 5:e uppl. 1866). E. Bg. Dietrich [dītrich], Dietrici l. Dietricy, Christian Wilhelm Ernst, tysk målare och kopparstickare, f. 1712 i Weimar, d. 1774 i Dresden, var lärjunge till A. Thiele i Dresden, där han blef hofmålare, galleridirektör och professor vid konstakademien. D. efterbildade de holländske mästarna, i synnerhet Rembrandt, och målade i deras maner historie- och genretaflor, men framför allt landskap med historiskt eller genreartadt staffage. Dresdengalleriet eger 54 målningar af hans hand. Hans raderingar beteckna ett verkligt framsteg i den tyska kopparstickarkonsten. (O. G—g.) Dietrich [dītrich], Albert Hermann, tysk tonsättare, f. 1829 nära Meissen, Rob. Schumanns talangfullaste lärjunge, blef 1855 dirigent för abonnemangskonserterna i Bonn, var 1861—90 hofkapellmästare i Oldenburg och erhöll 1899 professors titel i Berlin. D. har skrifvit bl. a. en symfoni i D-moll, körverk med orkester, konserter för violin och för cello, pianotrior, fyrhändiga pianosonater, sånger, operan Robin Hood (1879) m. m. Hans musik utmärkes i allmänhet af finhet i konceptionen. E. F—t. Dietrich [dītrich], Marie, tysk sångerska, f. 1868 i Weinsberg, Württemberg, elev af bl. a. Pauline Viardot-Garcia, tillhör sedan 1891 k. operan i Berlin, där hon utmärkt sig i koloraturpartier och subrettroller, sådana som Rosina, Susanna, Regementets dotter, Dinorah, Martha, Philine, Gretel (i "Häusel und Gretel"). Hennes sopran är icke öfverlägset stor, men fint och gediget utbildad; äfven såsom oratorie- och konsertsångerska har hon gjort sig ett namn. E. F—t. <img l>

Dietrichson [dītrik-]. 1. Lorentz Henrik Segelcke D., norsk universitetslärare och författare, f. 1 jan. 1834 i Bergen, blef 1853 student i Kristiania. Till en början var det hans mening att egna sig åt det prästerliga kallet. Han tog emellertid verksam del i dåtidens studentlif med dess rika estetiska intressen, och dessa undanträngde småningom hans teologiska studier, i synnerhet sedan han 1856 deltagit i studentmötet i Uppsala, då han mottog djupa intryck och kraftiga väckelser särskildt i skandinavisk riktning. Dessa skandinaviska sympatier förblef han trogen, och han har genom hela sitt långa lif verkat för samling och samverkan mellan Nordens folk, framför allt på kulturområdet. Själf kom han ock att gifva en icke oviktig insats i Sveriges kulturella arbete under en lång följd af år. Sedan han nämligen gått miste om en vid Kristiania universitet nyinrättad universitetsstipendiatplats i nordisk litteratur, för hvars ernående han bl. a. företagit specialstudier i svenska bibliotek 1858, beslöt han sig (hösten 1859) för att på allvar slå sig ner i Sverige och där bryta sig en ny bana. Han blef våren 1860 af B. E. Malmström kallad till docent i litteraturhistoria vid Uppsala universitet, efter att ha utgifvit en afhandling om lärodikten i Nordens litteratur, ehuru han på grund af åtskilliga formella svårigheter utnämndes först mars 1861. Under mellantiden höll han mycket bemärkta föreläsningar om Danmarks litteratur under 1800-talet, som kort därefter utkommo i tryck, och äfven — i Stockholm — några jämförande föreläsningar öfver de nordiska nationalskalderna, därvid hans kritik öfver Tegnér och särskildt öfver den s. k. tegnérismens retoriska öfverdrifter framkallade ej ringa ond blod, men ock bidrog till att väcka ett yngre släktes uppmärksamhet på faran att okritiskt efterbilda Tegnér. I Uppsala blef D. medelpunkten för det i febr. 1860 under namnet "N. S." (se Namnlösa sällskapet) stiftade sällskapet af vittra ungdomar, hvilket inslog en i viss mån ny riktning i svensk lyrik. D. utöfvade en icke ringa inverkan på de yngre inom denna krets, men lämnade den redan 1862, då han företog en