resa till Italien, från hvilken han först 1865 återkom till Uppsala. Redan följande år anställdes han emellertid som amanuens vid Nationalmuseum i Stockholm, en befattning, som han innehade till 1873. 1868 kallades han till lärare i konsthistoria vid Akademien för de fria konsterna (från 1869 med titel af e. o. professor) och utöfvade både på detta område och som populär föreläsare ett betydande inflytande för väckande af allmänhetens konstintresse. Under sin vistelse i Stockholm var D. tillika 1870—73 e. o. öfverlärare, i konstens tillämpning på industrien, vid Slöjdskolan, och såsom ordförande i Svenska slöjdföreningens utskott för konstindustri deltog han 1872 i grundandet af denna förenings konstindustrimuseum. 1868—69 var han prinsessan Lovisas lärare i danska språket och litteraturhistoria. Men därjämte utöfvade D. en icke ringa skriftställarverksamhet på svenska språket. Redan i 1860-talets början hade han verkat såsom ord. litteraturanmälare i "Aftonbladet" och han fortsatte att i tidningar och tidskrifter popularisera sin vetenskap — han hade allt mera dragits öfver till konsthistorien —, liksom han utgaf en populär estetik och konsthistoria under titeln Det skönas verld. Han utgaf ock 1875—76 "Tidskrift för bildande konst och konstindustri". Men därjämte försökte han sig äfven som dramatisk författare, och två hans stycken uppfördes med icke ringa framgång. Det kan sägas, att D. var en af de mest framträdande litterära krafterna i vår estetiska och litterära värld omkr. 1870, liksom han utan tvifvel var en af de ypperste föreläsare, som här verkat. Med Viktor Rydberg, som han stått nära, råkade han år 1873 i en ganska häftig strid, som med ursprung i en tvist om en bagatellfråga kom att beröra själfva D:s försök att popularisera Vischers estetik. 1875 kallades D. till e. o. professor i konsthistoria vid Kristiania universitet, där sedan dess hans verksamhet varit förlagd. Vid sin flyttning från Stockholm fick D. emottaga många bevis på välvilja och tacksamhet för hvad han uträttat i Sverige. 1876—77 var han ordförande i de kommittéer, hvilka ombesörjde upprättandet af ett norskt konstindustrimuseum och en norsk kopparstickssamling. 1877 blef han filos. hedersdoktor i Uppsala. Han har ock hedrats med ledamotskap i flera vittra och lärda samfund: Vet. o. vitt. samh. i Göteborg 1869, Akad. f. de fria konst. 1882 (hedersled.), Vet. soc. i Uppsala 1895, Vitt. hist. o. ant. akad. 1903 (hedersled.). D. har gjort många och vidsträckta resor i utlandet. Så vistades han 1862—65 i Rom, där han tjänstgjorde som svensk-norsk konsulatsekreterare och bibliotekarie vid skandinaviska biblioteket, och 1869—70 företog han åter en längre resa, bl. a. till Grekland, Sicilien och Mindre Asien. 1878 var han juryman för måleriafdelningen vid världsutställningen i Paris. D. har med mycken kraft verkat för de nordiska akademiska möten, som höllos 1896, 1899 och 1902, men som nu afstannat på grund af de politiska förhållandena. D. har utöfvat en omfattande författarverksamhet dels af populär, dels, i synnerhet under senare tiden, af rent vetenskaplig art. Utom en mängd tidnings- och tidskriftsuppsatser har han offentliggjort Olaf Liljekrands (1857, en poetisk berättelse), Samfundsviser og sange (1859, under pseud. Jörgen Latiner), Læredigtet i Nordens poetiske literatur (1860), Indledning i studiet af Danmarks literatur (s. å.), Den bildende kunst i dens historiske forhold til religionsformerne (1862), Indledning i studiet af Sveriges literatur (s. å.), Johan Ludvig Runeberg. Ett skaldeporträtt (1864), Omrids af den norske poesis historie (1866—69), Det skönas verld (I. "Populär estetik", 1867—71, 2:a uppl. 1873; II. "De bildande konsternas historia", 1879), skådespelen Madonnas billede (1868; aldrig utgifven; gifven i öfv. af Edv. Bäckström i Stockholm 1870) och En arbetare (1872, också på norska och tyska), Från min vandringstid (I. "Hesperiska nätter. Bilder från söder och nord"; II o. III. "På studieresor. Albumblad och anteckningar"; 1873—75), skådespelet Karl Folkunge (1874), Den norske træskjærerkunst (1878), Adolph Tidemand, hans liv og hans værker (1878—79), Kivle-slaatten. Et polemisk digt (2 uppl. 1879), Christusbilledet (1880), Michelagniolo (s. å.), Antinoos (1884), Fra kunstens verden (1885; en samling kritiska studier och föredrag), Mode og dragtreform (1887; "Moderna och drägtreformen", s. å.), De norske stavkirker (1891—92), planschverket Die holzbaukunst Norwegens (tills. med arkitekten H. Munthe, 1893), en själfbiografi från ungdomstiden, Svundne tider (I—III; 1896, 1899, 1901; de två senare delarna i svensk öfv. "En norrmans minnen från Sverige", 1901—02), Omrids af den kirkelige kunstarkæologi (1902) och Monumenta orcadica. Nordmændene paa Orknöerne og deres efterladte mindesmærker (1906). K. W—g. 2. Johanne Mathilde D., född Bonnevie, den förres hustru sedan 1862, målarinna, f. 12 juli 1837 i Kristiania, studerade 1857—61 i Düsseldorf under historiemålaren O. Mengelberg, vistades 1862—65 i Rom, genomgick 1866—69 Akad. för de fria konsterna i Stockholm och var därefter sin man följaktig på hans resa till sydöstra Europa och Asien. 1875—77 vistades hon i München och studerade hos Defregger, och 1878 besökte hon Paris. Bland hennes arbeten märkas särskildt En bildad tjänstflicka (1872), Mästarens dotter (1877), Bikten (s. å., i Drammen), Rökande gossar (s. å., i Bergen) och Porträtt af Lorentz Dietrichson (1884). Dietrichstein [dīt-], tysk furstlig ätt, som härstammar från Kärnthen och eger stora besittningar inom den österrikiska monarkien. Som släktens stamfader namnes en viss Reingart, hvilken dog 1004. En gren af ätten fick 1684 riksfurstlig värdighet och utslocknade 1825. En annan gren, D-Nikolsburg, upphöjdes 1624 i furstligt stånd och utgick på svärdssidan 1864 med Moritz von D., f. 1775, som en tid var hertigens af Reichstadt uppfostrare. Furstetiteln och godsen öfvergingo 1869 till Moritz' brors måg, grefve Alexander Mensdorff-Pouilly (se d. o.). Ättens märkligaste medlem är kardinalen Franz von D.-Nikolsburg, f. 1570, d. 1636. Såsom biskop i Olmütz (fr. 1600) och ståthållare i Mähren (1621—36) motarbetade han religionsfriheten och undertryckte fullkomligt protestantismen i Mähren, sedan densamma genom slaget på Hvita berget (1620) dukat under i Böhmen. För denna handling upphöjdes han i furstligt stånd (1624). När svenskarna 1642 eröfrade Olmütz, föll hans bibliotek, som var mycket stort, i deras händer och fördes sedan till Stockholm, där största delen af detsamma införlifvades