Difflugia, zool., ett urdjurssläkte, tillhörande klassen rotfotingar (Rhizopoda,) och utmärkt därigenom, att det eger ett skal, bestående företrädesvis af sandkorn och diatomeskal. Pseudopodierna äro loberade. Ett större antal arter förekommer i sött vatten. L—e. Difform (fr. difforme, af lat. upphäfvande prefixet dis och forma, form, skapnad, skönhet), vanskaplig, oformlig, otäck, ful. — Difformitet, vanskaplighet, missbildning, fulhet. <img l>Fig. 1.

Diffraktion (lat. diffractio, af diffringere, sönderbryta), fys., ljusets böjning. Om parallellt ljus får falla på en öppning i en ogenomskinlig vägg, komma strålarna att breda ut sig, så att den bild af öppningen, som uppfångas på en skärm, är större än den skulle vara, om strålarna fortplantade sig fullt rätlinigt. På samma sätt är skuggan af en ogenomskinlig kropp, uppställd i ett ljusknippe, som infaller i ett mörkt rum, mindre än den skulle vara, om ljuset ostördt fortplantades i rätlinig riktning. Det förefaller således, som om ljusstrålarna skulle undergå en böjning vid kanterna af öppningen eller af den skuggifvande kroppen. Förklaringen af detta fenomen hämtas ur vågteorien. Låt ab (se fig. 1) vara en mångfaldigt förstorad öppning, genom hvilken parallella ljusstrålar infalla i ett mörkt rum. Då, såsom här är fallet, öppningen utgöres af en mycket smal springa, ligga de särskilda punkterna i densamma ungefär lika långt från ljuskällan och måste följaktligen befinna sig i nästan samma svängningstillstånd eller tillsammans bilda delar af samma ljusvåg. Men enligt den s. k. Huyghens' princip (se d. o.) kan hvarje partikel inom en ljusvåg betraktas såsom medelpunkt för ett nytt vågsystem, utsändande strålar i alla riktningar, och strålar utgå således från hvarje punkt i öppningen ab. Punkten c, som ligger på den mot ab vinkelräta midtlinjen de, är symmetriskt belägen, så att en stråle genom c på ena sidan om cd motsvaras på andra sidan af en dylik, som tillryggalagt lika lång väg från utgångspunkten och således måste befinna sig i samma fas eller svängningstillstånd samt följaktligen förstärka den förstnämnda strålen. I punkten c måste alltså strålarna parvis understödja hvarandra, så att ett starkt ljus uppkommer, vare sig att det uppfångas på en skärm, YZ, eller i fokus af en tub. På sidan om c blir förhållandet helt annat. Om t. ex. i punkten n skillnaden mellan de yttersta strålarna, an—bn= aq, är en hel ljusvågs längd, så skilja sig strålarna an och dn med en half våglängd och utsläcka därför hvarandra. Hvarje från en punkt på ad och i riktning mot n utgående stråle upphäfves på samma sätt af en från motsvarande punkt på db utgående. Till följd däraf blir punkten n mörk. Utanför n börjar ljuset åter att framträda och tilltager ända till en punkt m, så belägen, att skillnaden mellan de yttersta strålarna, am—bm, är tre halfva ljusvågslängder. I punkten n¹, där skillnaden, an¹—bn¹, är två hela ljusvågslängder, inträder åter mörker, af samma skäl som vid n, o. s. v. Ljusminima uppstå således i alla punkter, där vägskillnaden mellan de yttersta strålarna är en hel ljusvågslängd eller en mångfald däraf; maxima däremot uppstå emellan minima på de ställen, där den nämnda skillnaden är en udda multipel af en half våglängd. Att dessa maxima måste förete en åt sidorna aftagande intensitet torde kunna inses af hvad som nyss nämnts. I t. ex. punkten m, där skillnaden mellan de yttersta strålarna antogs vara tre halfva våglängder, upphäfva, inom två tredjedelar af strålknippet, strålarna hvarandra parvis, så att endast den återstående tredjedelen kan verka; i nästa ljusmaximum, med fasskillnaden fem halfva våglängder, blir den verksamma delen endast en femtedel, o. s. v. (se fig. 2). Har öppningen en annan form, uppstå andra figurer. Är den rektangulär, blir naturligtvis bilden en kombination af två sådana som den afbildade, lagda vinkelrätt öfver hvarandra. En rund öppning ger i midten en ljus fläck, omgifven af omväxlande mörka och ljusa koncentriska ringar.

Fig 2.

Det ofvan anförda gäller endast under den förutsättningen, att det infallande ljuset är homogent, d. v. s. enfärgadt. I annat fall, t. ex. då solljus får genomgå öppningen, kunna strålar med olika våglängd och följaktligen af olika färg icke få sina ljusmaxima i samma punkter. Utom det mellersta maximum blir intet hvitt synligt, liksom icke heller fullständigt mörker kommer att råda i någon punkt, öfverallt framträda färger (böjningsfärger), och i hvarje punkt är någon viss färg förhärskande. Får ljuset falla in genom flera parallella öppningar i samma skärm, frambringar hvarje öppning för sig böjningsfenomen, på samma sätt som ofvan är beskrifvet under antagande af en enda öppning. Böjningsfigurerna komma att delvis falla öfver hvarandra, och det uppstår samverkan (interferens) af strålar, icke endast från samma, utan ock från olika öppningar. Om öppningarnas antal är mycket stort, såsom då framför tuben eller ögat hålles ett fint galler, kommer fältet att visa sig mörkt, men genomskuret af smala, med öppningarna parallella ljusa linjer, som falla olika långt ifrån hvarandra, allt efter det infallande ljusets färg. Användes hvitt (icke homogent) ljus, erhålles i midten en skarp hvit linje, på båda sidorna omgifven af mörka fält. Utanför dessa uppkomma på hvardera sidan flera spektra, med den violetta färgen innerst och den röda ytterst. Saknas i det infallande ljuset strålar af någon viss våglängd, måste på motsvarande ställe i böjningsspektrum uppstå en mörk linje. Uti böjningsspektrum finnes alltså ej allenast samma följd af färger som uti det genom brytning i en