prisma alstrade spektrum, utan ock samma följd af mörka linjer, de s. k. Fraunhoferska linjerna. — Kännedomen om ljusets böjningsfenomen är af synnerlig vikt, dels för den lysande bekräftelse det lämnat på vibrationsteoriens sanning, dels ock emedan en säker metod därigenom vunnits för bestämmande af ljusets våglängder. Med tillhjälp af fig. 1 inses lätt, huru en sådan bestämning är möjlig. Ofvan antogs, att i punkten n skillnaden mellan an och bn är två halfva våglängder; men denna skillnad, eller linjen aq, erhålles ur den lilla triangeln aqb, där sidan ab kan uppmätas, likaså vinkeln abq, som är lika med cdn. Man behöfver således endast, jämte det att man bestämmer springans bredd, uppmäta vinkeln mellan den infallande eller utan böjning fortplantade strålen samt strålen till ett minimum, hvilket som helst. Denna vinkelmätning sker lättast och säkrast med tillhjälp af teodolit. De mest exakta mätningarna af ljusets våglängder hafva likväl icke skett därigenom, att man observerat läget af de genom en enda öppning alstrade maxima och minima af ljus, utan genom motsvarande iakttagelse på de mörka linjerna i böjningsspektrum, alstradt vid det sammansatta (ofärgade) ljusets gång genom en mängd parallella, ytterst smala öppningar, tillsammans bildande ett så kalladt gitter (böjningsgitter, böjningsgaller), hvarför spektrum ock brukar benämnas gitterspektrum (böjningsspektrum). Detta spektrum kallas också, till skillnad från de medelst brytande prismor framkallade "brytningsspektra", normalspektrum, emedan läget af de olika färgerna däri bestämmes endast af deras ljus' våglängd och ej af det ämne, hvaraf gittret är förfärdigadt, medan läget af färgerna i ett brytningsspektrum beror äfven på materialet i den brytande prisman. Gittret består vanligen af linjer, uppdragna på en glas- eller metallplatta — i det senare fallet studeras det reflekterade ljuset. — Tillfällen att få se böjningsfenomen af en eller annan form erbjuda sig lätt, t. ex. om man genom fanet på en fjäder ser emot ett ljus, om man med nästan slutna ögonlock, således genom ögonhåren eller genom en gardin, väfd med parallella trådar med lika afstånd, ser mot en aflägsen, starkt lysande punkt, om man ser mot solen genom spindelväf eller genom en glasskifva, beströdd med s. k. nikt (semen lycopodii). De färger, som uppkomma genom diffraktion, kallas diffraktions- eller böjningsfärger. — Ljusets böjningsfenomen studerades redan under senare hälften af 17:e årh. af Grimaldi. Newton upprepade en del af dennes försök, men lyckades ej uppställa någon förklaring. I början af 1800-talet angaf Thomas Young interferensen mellan strålarna såsom rätta förklaringsgrunden för böjningsfenomenen, och Fresnel utförde teorien. Stor förtjänst om ifrågavarande kapitel af optiken förvärfvade F. M. Schwerd i Speier, genom fullständiga lösningar af alla de figurer, som uppstå vid ljusets gång genom små öppningar af olika form. Hans beräkningar öfverensstämma synnerligen noga med observationerna. L. A. F. (S. A—s.) Diffraktionsfärger l. Böjningsfärger, fys. Se Diffraktion. Diffraktionsgaller, fys. Se Diffraktion. Diffraktionsgitter, fys. Se Astronomiska instrument, sp. 299, och Diffraktion. Diffraktionsspektrum, fys. Se Diffraktion. Diffundera (af lat. diffundere, af dis, åtskils, och fundere, gjuta), utgjuta, utbreda åt skilda håll. Jfr Diffusion. Diffus (lat. diffusus, af diffundere, låta rinna åt skilda håll, utbreda), utbredd, spridd, splittrad, delad åt många håll; vidtsväfvande, omständlig, svamlig; med., icke skarpt begränsad (motsats: cirkumskript; jfr Bukhinneinflammation). Diffusion (lat. diffusio, af diffundere, utbreda). 1. Kem., gasers eller vätskors frivilliga blandning med hvarandra samt lösta ämnens utbredning i lösningsmedlet. Att gaser af olika täthet kunna, emot tyngdlagen, blandas med hvarandra iakttogs redan tidigt af Dalton. Diffusionen är beroende af gasmolekylernas egen rörelse. Gaserna utgöras nämligen af molekyler, hvilka snabbt röra sig i alla riktningar. Om därför en lättare gas, t. ex. vätgas, befinner sig ofvanför en tyngre, t. ex. kolsyra, flytta sig vätgasmolekylerna, genom sin inneboende rörlighet, in bland kolsyremolekylerna, och omvändt. Fastän gasmolekylernas rörelser äro utomordentligt snabba, sker blandningen ej hastigt; ty om t. ex. en molekyl väte förirrar sig bland kolsyremolekylerna, måste den ögonblickligen träffa någon kolsyremolekyl, som stöter emot vätgasmolekylen och ändrar dess riktning. Enligt den kinetiska gasteorien är gasernas diffusionshastighet liksom deras inre friktion och värmeledningsförmåga beroende af gasmolekylernas medelväglängd, denna åter är omvändt proportionell mot gasens täthet. Angående gasernas utströmningshastighet har Graham uppställt lagen, att gaser af olika täthet diffundera i en och samma gas under samma temperatur och tryck, med en hastighet, som är omvändt proportionell mot kvadratrötterna ur deras täthet. Om t. ex. vätets täthet antages vara 1, är syrets täthet 16, hvarför vätgasen diffunderar 4 gånger hastigare än syrgasen. Gasers diffusion eger rum äfven genom porösa väggar med ytterligt fina porer, t. ex. bränd lera, gips, hårdt sammanpressad grafit o. s. v., och lyder äfven då den Grahamska lagen. Vätskors frivilliga blandning eller diffusion är, liksom gasernas, beroende af molekylarrörelsen och kan ega rum genom skiljeväggar, så vida vätskorna kunna upptagas af och spridas i dessa. Bäst studerad är den s. k. hydrodiffusionen, d. v. s. lösta ämnens utbredning i ett lösningsmedel. Skiktar man öfver en lösning försiktigt motsvarande rena lösningsmedel, så utbreder sig det lösta ämnet i hela vätskan, tills koncentrationen på alla ställen är lika. Detta fenomen kan förklaras och kvantitativt beräknas på grund af van't Hoffs lära om lösta ämnens osmotiska tryck (se d. o.). Vid hydrodiffusionen såväl som vid gasernas diffusion är ämnenas sträfvan att utjämna tryckolikheter den drifvande kraften. Under det att gaserna på grund af sin ringa inre friktion diffundera mycket hastigt, försiggår diffusionen i lösningar mycket långsamt till följd af det stora friktionsmotstånd, som de lösta molekylerna måste öfvervinna vid förflyttningar i lösningsmedlet. Man har t. ex. beräknat, att det behöfs en kraft af ungefär 1,000 mill. kg. för att förflytta 1 grammolekyl (342 gr.) rörsocker, löst i vatten, med en hastighet af 1 cm. i sekunden. Friktionen mot lösningsmedlet är hos olika ämnen proportionell