mot kvadratroten ur deras molekylarvikt. Denna friktion minskas med stigande temperatur. Man kan skilja lösningar och rena vätskor genom väggar af olika genomtränglighet. Vissa väggar genomsläppa såväl lösningsmedlets molekyler som också lösta molekyler af kristalliserande ämnen (Grahams "kristalloider"). Sådana väggar äro t. ex. pergamentpapper och oxblåsa, hvilka låta socker- och saltmolekyler passera. Dessa hinnor äro däremot ogenomträngliga för kolloidala ämnen, såsom ägghvita, gummi, antingen till följd af att dessa ämnens stora molekyler ej kunna tränga igenom väggens fina porer eller också därför att kolloiderna ej bilda egentliga lösningar, utan endast fina suspensioner. Oxblåsor och dylika "permeabla" väggar användas till apparater, benämnda dialysatorer, för att åtskilja kristalloider och kolloider, t. ex. för att befria en ägghvitelösning från salter. Man spänner den dialyserande hinnan som botten under en glascylinder och fyller denna med ägghvitelösningen, hvarefter cylindern ställes i ett större kärl med rent, helst rinnande vatten, som upptager det utdiffunderande saltet. Dylika väggar spela en tekniskt viktig roll och användas t. ex. i den elektrokemiska industrien, emedan de tillåta den elektriska strömmen att passera. Ett annat slag af väggar kallas "semipermeabla", emedan de genomsläppa endast lösningsmedlets molekyler, men ej det lösta ämnets. Bland sådana väggar må nämnas många lefvande djur- och växthinnor, särskildt den lefvande protoplasmans hudskikt, och bland artificiella membraner ferrocyankoppar, hvaraf Traubes cell består. Emellertid äro alla dessa väggar semipermeabla endast gentemot bestämda ämnen, under det att andra kunna tränga igenom dem. De semipermeabla väggarna hafva spelat en stor roll för den osmotiska teorien (se Osmos). P. T. C. (H. E.) 2. Fys. När ett strålknippe, vare sig värme-, ljus- eller elektriska strålar, faller mot gränsytan mellan två kroppar, återkastas strålarna dels reguljärt (genom spegling), dels också irreguljärt åt alla håll genom s. k. diffusion. K. Ångström, som noggrannast undersökt denna företeelse för ljus, har funnit, att strålarna genom diffusion starkast återkastas i en riktning vinkelrät mot gränsytan och i andra riktningar dess mindre, ju mindre vinkeln är mellan ytan och riktningen i fråga, så att, när denna vinkel blir noll, är också den diffust reflekterade strålningen noll. S. A—s. Diffusionsbatteri. Se Diffusionsmetod. Diffusionsmetod (se Diffusion), ett af Robert i Secelowitz uppfunnet förfarande vid betsockertillverkning, består däri, att sockret under uppvärmning utlakas i vatten ur de på ett eller annat sätt sönderskurna betorna. Flera variationer af metoden finnas. — De kärl, hvari saften utlakas ur betorna, kallas diffusörer. Alla de i förbindelse med hvarandra stående diffusörerna, som sockersaften genomlöper, benämnas med ett gemensamt namn diffusionsbatteri. Diffusionsrester, d. v. s. de utlakade betorna, vanligen i form af skurna strimlor, s. k. betsnitsel, användas till kreatursfoder. H. J. Dft. Diffusionsrester. Se Diffusionsmetod. Diffusor (af lat. diffundere, utbreda sig), mek., en sig småningom vidgande ledning, med hvars tillhjälp hastigheten hos en framströmmande vatten-, luft- eller gasmassa kan nedbringas kontinuerligt och det inom densamma rådande trycket i motsvarande grad småningom ökas. Diffusorn användes under en eller annan form i turbiner, centrifugalpumpar och ventilatorer etc. O. E. W. Diffusör. Se Diffusionsmetod. Difĭlos (grek. Δίφιλος, lat. Diphĭlus), grekisk lustspelsförfattare från Sinope, samtida med Menander och Filemon (omkr. 300 f. Kr.), skaparna af den nyare attiska komedien, tillbragte sitt lif i Aten och dog i Smyrna. Han lär hafva skrifvit bortåt 100 stycken, af hvilka inemot 60 äro oss bekanta genom bibehållna titlar och fragment. Plautus' "Casina" och "Rudens" hafva sina förebilder i stycken af D. Difteri (fr. diphthérie l. diphthérite, af grek. difthera, hud), med., betecknar som allmän patologisk term en till någon af kroppens slemhinnor eller till öppna sårytor lokaliserad inflammationsprocess, hvilken åstadkommer nekros, d. v. s. ett afdöende med efterföljande afstötning af en mer eller mindre ytlig del af väfnaden (se Inflammation). Difteri i denna allmänna bemärkelse är alltså ett till arten af inflammation, men icke i afseende på etiologien, d. v. s. hvad det framkallande smittämnet angår, enhetligt begrepp. Vanligen nyttjas ordet dock i en mera inskränkt mening, nämligen för att beteckna en i etiologiskt afseende specifik, akut infektionssjukdom, framkallad af den af Löffler 1884 närmare studerade och efter honom vanligen benämnda bacillen. Mycket ofta anträffas emellertid förutom och samtidigt med denna bacill äfven någon eller några af de vanliga varkockerna hos den af difteri angripne patienten. Difteribacillen (se Bakteriologi, sp. 723), som efter intorkning lätt förlorar sin farlighet, trifves väl i vissa födoämnen, såsom mjölk, konditorivaror o. d., och kan härigenom lätt inkomma i människokroppen. Förutom genom födan bibringas smittan genom beröring med difterisjuk person, och detta är det vanligaste sättet för dess öfverförande. Huruvida äfven vissa husdjur kunna bibringa människor difterismitta, är ännu en öppen fråga. Efter genomgången sjukdom kan en person ganska länge, ända till ett par månader, fortfarande ega smittkraftiga baciller i svalg, näsa och näsans bihålor och härigenom utan att själf vara sjuk öfverföra sjukdomen å annan individ. — Mottagligheten för difteri är störst hos barn mellan 2:a och 10:e lefnadsåret. Tiden mellan smittans mottagande i kroppen och sjukdomens utbrott, den s. k. inkubationstiden, anslås i allmänhet till mindre än en vecka (2—7 dagar). En genomgången difteri skyddar icke en person för ett nytt insjuknande. Smittämnet lokaliserar sig vanligen till halsen och de öfre luftvägarna. Såsom en produkt af den härvid uppkommande, lokala inflammationsprocessen uppträda vanligen först på de rodnade, svullna svalgtonsillerna små, knappnålshufvudstora, gråröda knottror, hvilka snart sammanflyta till större, mer eller mindre hvitgrå, hinnlika beläggningar. Dessa beläggningsmembraner kunna sedan utan att respektera de anatomiska gränserna för halsens olika partier utbreda sig i en eller flera härdar öfver slemhinnan på gombågar, tungspenen och bakre svalgväggen samt vidare uppåt i näskaviteten och nedåt i luftvägarna, luftstrupen