o. s. v. Beläggningarna låta till en början aflägsna sig, ehuru de hastigt återbildas, men gripa snart öfver på djupet af slemhinnan och låta då endast med svårighet lösa sig från underlaget till skillnad från de gråaktiga slembeläggningar, som i halsen ofta förekomma. Särskildt den undre ytan af den difteritiska membranen är sätet för de Löfflerska bacillerna, och från dessa slemhinnesår förgiftas organismen af bacillernas i hög grad giftiga toxiner. Sjukdomen medför en del lokala och allmänna symtom. Till de lokala symtomen höra svårighet vid sväljningen, dålig lukt ur munnen, ofta ökad salivering, svullna körtlar utanpå halsen o. s. v. De allmänna symtomen yttra sig genom ett höggradigt illamående och feber. Ofta förekomma äfven kräkningar. — Difterien är med rätta fruktad på grund af sjukdomens ofta svårartade komplikationer. Dessa äro en följd antingen däraf, att den difteriska inflammationen sprider sig till luftstrupens och luftrörens slemhinnor, framkallande s. k. krupp (se d. o.) och kruppös inflammation i lungan, eller ock af difteritoxinernas farliga verkningar på kroppens lifsviktiga organ, hjärtat och njurarna. Den lokala processen kan utbreda sig äfven uppåt till näsan och, i sällsyntare fall, till mellanöronen, tårgångarnas och ögonens slemhinnor, hvarigenom å dessa ställen svåra förstöringar kunna uppkomma. Inom hjärtat kan difterigiftet framkalla inflammation i hjärtmuskeln och degeneration i hjärtats nerver. Komplikationerna från hjärtat äro bland de vanligaste och farligaste vid difterien och utgöra icke sällan orsaken till döden. Flera omständigheter synas tala för, att dessa förändringar inom hjärtat föregås af förlamningar inom det vasomotoriska nervsystemet. Njurinflammationerna ega vid difterien vanligen en mera underordnad betydelse. Går sjukdomen till hälsa, pläga de difteritiska membranerna tämligen snart afstötas från de angripna slemhinnorna. Detta sker i okomplicerade fall vanligen redan inom en vecka hos äldre patienter, hos barn däremot först efter något längre tid. Härefter inträder då i lyckligt förlöpande fall konvalescensen. Denna kan emellertid ofta störas. Förutom de redan nämnda komplikationerna, hjärtrubbningar och luftvägssjukdomar, uppträda nämligen vid difterien och oberoende af sjukdomsfallets mer eller mindre svåra beskaffenhet i ett icke obetydligt antal fall (3—4 proc.) förlamningar, som småningom visa sig 2—3 veckor efter den lokala processens upphörande. Oftast uppträder en dylik i den mjuka gommen och ger sig tillkänna genom det nasala talet och därigenom, att flytande föda vid sväljningen lätt pressas ut genom näsöppningarna. Om förlamningarna fortskrida, uppkomma vanligen rubbningar i ögonen samt mer eller mindre utbredd förlust af rörelseförmågan i ben och armar. Dessa difteriförlamningar gå i allmänhet efter någon tid tillbaka, och full hälsa inträder åter. Prognosen vid difteri är ofta oviss. Särskildt är dödligheten stor hos de späda barnen (ända till 75 proc. af fallen), men minskas, allteftersom åldern växer. Ofta ser man, att just kraftigt utvecklade barn lätt falla offer för sjukdomen. Difteri dödar dels genom allmänförgiftningen i ett tidigt stadium af sjukdom, en dödsorsak, som är vanligast hos äldre individer, dels genom strup- och lungkomplikationer, hvilket är vanligast i den tidiga åldern, dels slutligen genom hjärtförlamningen. Prognosen såväl i afseende på dödligheten som hvad beträffar förebyggandet af farliga komplikationer, speciellt krupp, har dock väsentligt förbättrats, sedan man börjat använda v. Behrings specifika serum, ett i verklig mening naturenligt läkemedel, genom hvilket de i organismen cirkulerande, fördärfliga, af difteribacillerna alstrade gifterna neutraliseras och oskadliggöras. Detta motgift verkar emellertid endast mot de specifika difterigifterna. Häri ligga ock medlets begränsning och orsaken till, att det icke i alla fall af sjukdomen är lika verksamt, då ju andra bakteriegifter, t. ex. de, som alstras af de vid difterien ofta förekommande varkockerna, af difteriserum icke påverkas (se vidare Serumterapi). Difterien behandlas för öfrigt lokalt genom gurgling, pensling eller spolning af lokalaffektionen med lämpliga antiseptiska lösningar. Komplikationerna fordra naturligtvis sin speciella behandling. Faran för kväfning vid kruppen kan nödvändiggöra en intubation, d. v. s. inläggandet af ett rör genom stämbandsspringan, eller i svårare fall öppnandet af struphufvudet utifrån, s. k. trakeotomi. Farliga symtom från hjärtat kunna uppträda i sjukdomens senare stadier, sedan faran för lokalaffektionens spridning är öfver, och fordra noggrann öfvervakning. (Om åtgärder till förekommande af smitta se Desinfektion.) Difteri var känd måhända redan omkr. 500 år f. Kr., men en af de första goda beskrifningarna af sjukdomen lämnades i 1:a årh. e. Kr. af Aretaios (se denne). Sedermera omtalas sjukdomen af flera läkare, såsom Galenus (2:a årh. e. Kr.), Aitius (6:e årh. e. Kr.), men i den senare medeltidens medicinska litteratur träffas däremot om difterien endast få upplysningar. Efter att under 1500-talet ha varit gängse utefter Rhens flodbädd härjade sjukdomen under sista delen af 1500- och förra hälften af 1600-talet i det sydligaste Europa, hufvudsakligen i Spanien, Portugal och Italien. Under 1700-talet hemsöktes småningom större delen af Europa af difteriepidemier. Till Sverige synas dylika ha hunnit för första gången 1755, då fall omtalas från Stockholm och Närke. Sjukdomen höll sig sedan kvar i den mellersta delen af vårt land samt i Kalmartrakten till slutet af 1760-talet, hvarefter under detta århundrades senaste årtionden endast stänkfall synas hafva förekommit. Under 1800-talet var difterien i omfattande och långvariga epidemier spridd till större delen af Europa, äfven till Danmark (1846), Norge (isolerade fall 1824, allmännare efter 1845) och Island (1856). Under epidemier i Frankrike 1818—25 gjorde Bretonneau de iakttagelser, som han sedan nedlade i sitt klassiska verk "Des inflammations spéciales du tissu muqueux" (1826), hvari han gaf sjukdomen dess namn och genom hvilket dess egendomliga inflammatoriska karaktär för första gången klargjordes. I Sverige blef sjukdomen på 1860-talet bofast och lämnar numera knappt någonsin våra största städer fullt fria. I. H. Difteriserum, med., ett blodserumpreparat mot difteri. Se Bakteriologi, sp. 734—735, och Serumterapi. Difteritoxin, med., det af difteribacillen alstrade giftet; den vid odling af difteribacillen efter de lefvande bacillernas frånfiltrering återstående