Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Difteri - Difteriserum - Difteritoxin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
o. s. v. Beläggningarna låta till en början
aflägsna sig, ehuru de hastigt återbildas, men
gripa snart öfver på djupet af slemhinnan och låta
då endast med svårighet lösa sig från underlaget
till skillnad från de gråaktiga slembeläggningar,
som i halsen ofta förekomma. Särskildt den undre
ytan af den difteritiska membranen är sätet för de
Löfflerska bacillerna, och från dessa slemhinnesår
förgiftas organismen af bacillernas i hög grad
giftiga toxiner. Sjukdomen medför en del lokala
och allmänna symtom. Till de lokala symtomen höra
svårighet vid sväljningen, dålig lukt ur munnen,
ofta ökad salivering, svullna körtlar utanpå halsen
o. s. v. De allmänna symtomen yttra sig genom ett
höggradigt illamående och feber. Ofta förekomma äfven
kräkningar. — Difterien är med rätta fruktad på grund
af sjukdomens ofta svårartade komplikationer. Dessa
äro en följd antingen däraf, att den difteriska
inflammationen sprider sig till luftstrupens och
luftrörens slemhinnor, framkallande s. k. krupp (se
d. o.) och kruppös inflammation i lungan, eller ock
af difteritoxinernas farliga verkningar på kroppens
lifsviktiga organ, hjärtat och njurarna. Den lokala
processen kan utbreda sig äfven uppåt till näsan och,
i sällsyntare fall, till mellanöronen, tårgångarnas
och ögonens slemhinnor, hvarigenom å dessa ställen
svåra förstöringar kunna uppkomma. Inom hjärtat kan
difterigiftet framkalla inflammation i hjärtmuskeln
och degeneration i hjärtats nerver. Komplikationerna
från hjärtat äro bland de vanligaste och farligaste
vid difterien och utgöra icke sällan orsaken till
döden. Flera omständigheter synas tala för, att dessa
förändringar inom hjärtat föregås af förlamningar inom
det vasomotoriska nervsystemet. Njurinflammationerna
ega vid difterien vanligen en mera underordnad
betydelse.
Går sjukdomen till hälsa, pläga de difteritiska
membranerna tämligen snart afstötas från de
angripna slemhinnorna. Detta sker i okomplicerade
fall vanligen redan inom en vecka hos äldre
patienter, hos barn däremot först efter något
längre tid. Härefter inträder då i lyckligt
förlöpande fall konvalescensen. Denna kan
emellertid ofta störas. Förutom de redan
nämnda komplikationerna, hjärtrubbningar och
luftvägssjukdomar, uppträda nämligen vid difterien
och oberoende af sjukdomsfallets mer eller mindre
svåra beskaffenhet i ett icke obetydligt antal fall
(3—4 proc.) förlamningar, som småningom visa sig 2—3
veckor efter den lokala processens upphörande. Oftast
uppträder en dylik i den mjuka gommen och ger sig
tillkänna genom det nasala talet och därigenom,
att flytande föda vid sväljningen lätt pressas ut
genom näsöppningarna. Om förlamningarna fortskrida,
uppkomma vanligen rubbningar i ögonen samt mer eller
mindre utbredd förlust af rörelseförmågan i ben och
armar. Dessa difteriförlamningar gå i allmänhet efter
någon tid tillbaka, och full hälsa inträder åter.
Prognosen vid difteri är ofta oviss. Särskildt är
dödligheten stor hos de späda barnen (ända till 75
proc. af fallen), men minskas, allteftersom åldern
växer. Ofta ser man, att just kraftigt utvecklade
barn lätt falla offer för sjukdomen. Difteri dödar
dels genom allmänförgiftningen i ett tidigt stadium
af sjukdom, en dödsorsak, som är vanligast hos äldre
individer, dels genom strup- och lungkomplikationer,
hvilket är vanligast i den tidiga åldern, dels
slutligen genom hjärtförlamningen. Prognosen
såväl i afseende på dödligheten som hvad beträffar
förebyggandet af farliga komplikationer, speciellt
krupp, har dock väsentligt förbättrats, sedan
man börjat använda v. Behrings specifika serum,
ett i verklig mening naturenligt läkemedel, genom
hvilket de i organismen cirkulerande, fördärfliga,
af difteribacillerna alstrade gifterna neutraliseras
och oskadliggöras. Detta motgift verkar emellertid
endast mot de specifika difterigifterna. Häri
ligga ock medlets begränsning och orsaken till,
att det icke i alla fall af sjukdomen är lika
verksamt, då ju andra bakteriegifter, t. ex. de,
som alstras af de vid difterien ofta förekommande
varkockerna, af difteriserum icke påverkas (se
vidare Serumterapi). Difterien behandlas för öfrigt
lokalt genom gurgling, pensling eller spolning
af lokalaffektionen med lämpliga antiseptiska
lösningar. Komplikationerna fordra naturligtvis sin
speciella behandling. Faran för kväfning vid kruppen
kan nödvändiggöra en intubation, d. v. s. inläggandet
af ett rör genom stämbandsspringan, eller i
svårare fall öppnandet af struphufvudet utifrån,
s. k. trakeotomi. Farliga symtom från hjärtat kunna
uppträda i sjukdomens senare stadier, sedan faran
för lokalaffektionens spridning är öfver, och fordra
noggrann öfvervakning. (Om åtgärder till förekommande
af smitta se Desinfektion.)
Difteri var känd måhända redan omkr. 500 år f. Kr.,
men en af de första goda beskrifningarna af
sjukdomen lämnades i 1:a årh. e. Kr. af Aretaios
(se denne). Sedermera omtalas sjukdomen af flera
läkare, såsom Galenus (2:a årh. e. Kr.), Aitius
(6:e årh. e. Kr.), men i den senare medeltidens
medicinska litteratur träffas däremot om difterien
endast få upplysningar. Efter att under 1500-talet
ha varit gängse utefter Rhens flodbädd härjade
sjukdomen under sista delen af 1500- och förra
hälften af 1600-talet i det sydligaste Europa,
hufvudsakligen i Spanien, Portugal och Italien. Under
1700-talet hemsöktes småningom större delen af
Europa af difteriepidemier. Till Sverige synas
dylika ha hunnit för första gången 1755, då fall
omtalas från Stockholm och Närke. Sjukdomen höll
sig sedan kvar i den mellersta delen af vårt land
samt i Kalmartrakten till slutet af 1760-talet,
hvarefter under detta århundrades senaste årtionden
endast stänkfall synas hafva förekommit. Under
1800-talet var difterien i omfattande och långvariga
epidemier spridd till större delen af Europa, äfven
till Danmark (1846), Norge (isolerade fall 1824,
allmännare efter 1845) och Island (1856). Under
epidemier i Frankrike 1818—25 gjorde Bretonneau de
iakttagelser, som han sedan nedlade i sitt klassiska
verk "Des inflammations spéciales du tissu muqueux"
(1826), hvari han gaf sjukdomen dess namn och genom
hvilket dess egendomliga inflammatoriska karaktär
för första gången klargjordes. I Sverige blef
sjukdomen på 1860-talet bofast och lämnar numera
knappt någonsin våra största städer fullt fria.
I. H.
Difteriserum, med., ett blodserumpreparat mot
difteri. Se Bakteriologi, sp. 734—735, och
Serumterapi.
Difteritoxin, med., det af difteribacillen alstrade
giftet; den vid odling af difteribacillen efter
de lefvande bacillernas frånfiltrering återstående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
