buljonglösningen. För beredningen af preparatet vidtager man särskilda mått och steg, dels genom att utvälja till odlingen möjligast starkt giftproducerande baciller, dels genom att använda lämpligt sammansatt buljong. Det är ej ännu med oomtvistlig säkerhet ådagalagdt, huruvida difteritoxinet är att anse såsom ett enda slag af gift, eller om det möjligen är att betrakta som en blandning af flera slag af giftiga substanser med olika verkningar. Sålunda särskiljer Ehrlich två hufvudgrupper af giftämnen i difterigiftet, difteri-toxiner och difteri-toxoner. De förra skola närmast motsvara den del af giftet, som framkallar de akuta förgiftningssymtomen, de senare den del, som verkar vissa symtom i sjukdomens senare skeden, såsom förlamningarna af muskler o. s. v. Difterigiftet användes för framställningen af difteriserum. C. S—g. Diftong (grek. difthongos, dubbelljudande), vokaliskt tveljud, språkv., en förbindelse af två vokaler hörande till samma stafvelse (t. ex. lat. aurum, ty. stein). De diftonger, som funnos i det urnordiska språket, hade redan vid tidpunkten för de äldsta, mera betydande fornsvenska skrifternas uppteckning öfvergått till enkla vokaler, och då ingen nybildning af diftonger skett i vårt riksspråk, så eger detta inga andra diftonger än sådana, som upptagits genom lån ur främmande språk, t. ex. Europa, augusti. Diftonger, hvilkas andra led utgöres af vokalen i, äro vanliga i många språk, men vid öfverflyttning till svenska ersättes detta i gärna med j. Sålunda uttalas de finska namnen Aino, Väinämöinen oftast som Ajno, Väjnämöjnen. — I motsats till riksspråket äro flera svenska dialekter rika på diftonger, i det de dels bevarat ett diftongiskt uttal af urnordiska tveljud, dels utvecklat diftonger, som icke funnos i fornspråket. Synnerligen diftongrik är gottländskan, och detta gäller icke blott det nygottländska folkmålet, utan äfven forngottländskan, som bl. a. just genom sina diftonger (t. ex. aiga, ega, auga, öga, oyra, öra) skiljer sig från språket i samtida, i trängre mening svenska urkunder. Angående s. k. oäkta diftonger se Stafvelse. H. P. Difycerk (af grek. difyes, dubbel, och kerkos, stjärt), zool. Se Fiskar. Digallussyra (Digallussyreanhydrid), farm. kem., en den kemiska konstitutionen antydande benämning på galläpplegarfsyra (se d. o.) l. tannin. C. G. S. Digami (grek. digamia, af di, två gånger, och gamos, äktenskap), äktenskap för andra gången, andra giftet. — Adj. Digamisk. Digamma (af grek. di, dubbelt, och gamma, se nedan), språkv., är namnet på den sjätte bokstafven i det ursprungliga grekiska alfabetet. Det därmed betecknade ljudet var en läppspirant (v-ljud), och den kallades därför äfven vav. Namnet digamma (dubbelgamma) har den fått med anledning af sin form (Ϝ), hvilken närmast liknar den grekiska uncialskriftens (det s. k. stora alfabetets) tredje bokstaf gamma (Γ, tecken för g-ljudet), men skiljer sig från denna genom ett andra horisontalt tvärstreck på halsen. Då v-ljudet, särskildt inom de dialekter af det grekiska språket, hvilka äro representerade inom litteraturen, tidigt försvann eller ersattes af andra ljud, uteslöts äfven dess tecken ur alfabetet, men bibehölls såsom siffertecken för sextalet och upptogs i det latinska alfabetet såsom tecken för f-ljudet. I vissa grekiska dialektinskrifter (företrädesvis doriska och beotiska) är digamma ännu bibehållet, och i de homeriska sångerna kan man tydligen spåra, att det därmed betecknade ljudet varit hörbart vid tiden för dessa sångers uppkomst, hvarför äfven försök blifvit gjorda (I. Bekkers Homeros-upplaga 1858) att i den homeriska texten insätta denna bokstaf på dess gamla plats. Se O. V. Knös, "De digammo homerico quæstiones" (Upps. univ:s årsskr. 1872, 73 och 79) och O. E. Tudeer, "De dialectorum grecarum digammo testimonia inscriptionum" (Hälsingf. 1879). A. M. A. Digardschi. Se Schigatse. Digby [di'gbi], gammal engelsk adelssläkt, som vid nyare tidens början egde stora gods i Leicestershire och Lincolnshire. 1. Sir Everard D., katolsk konspiratör, f. 1578, blef vid unga år hofman hos drottning Elisabet, vanns 1599 för katolicismen af jesuiten Gerard och blef liksom denne invecklad i den s. k. "krutkonspirationen" (se d. o.) mot Jakob I. D:s roll i sammansvärjningen bestod i att på ett af sina gods samla ett stort jaktsällskap af missnöjda adelsmän (5 nov. 1605), hvilka vid underrättelsen om den tillämnade katastrofen skulle vinnas för en katolsk resning. Hela planen röjdes, de sammansvurne flydde, och D. själf blef eftersatt, gripen samt 30 jan. 1606 afrättad som förrädare. 2. John D., 1:e earl af Bristol, statsman, f. 1580, d. 1654, var kammarherre hos Jakob I, fick af denne 1607 knight-värdighet och sändes 1611 som ambassadör till Madrid för att verka för tronföljaren prins Henriks giftermål med en spansk infanta. Han kom hem 1614, men återsändes omedelbart i samma värf, denna gång för prins Karls räkning, hvilken efter Henriks död blifvit tronföljare. D. afgaf före afresan en bestämd förklaring, att han ansåge ett protestantiskt gifte förmånligare för statens intressen, men egnade sig i Spanien med ifver och till en början ej utan framgång åt sitt uppdrag, under hvars utförande han företog flera resor mellan London och Madrid. 1618 voro giftermålsförhandlingarna, med hvilka planer på engelsk-spansk medling i Tysklands religiösa strider nära förbundits, på väg att leda till åsyftadt resultat, men strandade på Jakobs vägran att medge religionsfrihet åt katolikerna i England. D. upphöjdes emellertid som belöning för sitt nit till peer (lord Bristol). Han var de kritiska åren 1620—21 Jakobs förnämste utrikespolitiske rådgifvare och arbetade ifrigt för att rädda Pfalz åt konungens måg, kurfursten Fredrik V, samt företog i detta syfte en fruktlös beskickning till kejsaren i Wien (juli—okt. 1621). Förhandlingarna afklipptes definitivt genom Jakobs konstitutionella konflikt med parlamentet s. å., och därmed var D:s tyska medlingspolitik dömd att misslyckas. Han användes emellertid än en gång som Jakobs redskap i den spanska giftermålshandeln, upphöjdes 1622 till earl af Bristol och sändes ånyo till Madrid, där dock snart förhandlingarna togos ur hans skickliga händer genom Karls och hertigens af Buckingham ankomst till spanska hofvet i mars 1623. Af dem gjordes dock sedermera D. till syndabock för hela den förolyckade planen och insattes t. o. m. för en tid i Tower. D., som redan vid 1629 års parlament sökt verka för en mot