Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Digeon, Alexandre Elisabeth Michel - Digerbergssandsten - Digerdöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
divisionsgeneral, blef sedermera generalinspektör för
kavalleriet och pär af Frankrike samt var 1824—25
befälhafvare öfver den franska ockupationsarmén
i Spanien.
Digerbergssandsten, petrogr., en i Dalarna
(Digerberget m. fl. st.) förekommande sandstensartad
bergart, som egentligen är en hårdnad porpyrtuff.
E. E.
Digerdöden, Stordöden och Svarta döden kallade samtida
i Sverige den pestfarsot, som 1350 härjade landet. Väl
hade många gånger förut pesten inträngt inom våra
landamären, men den hade aldrig varit så mördande. Och
ej allenast Sverige eller Norden i allmänhet fick
röna dess förfärande makt: bortsopande millioner
människor hade den då tågat genom nästan hela Europa
och Asien. Jordbäfningar och meteorer hade varit dess
förebud. Förskräckelsen gick före den, och förtviflan
följde dess spår. "Ve mig! Ve oss!" — skref Petrarca
— "Sorg öfverallt, öfverallt fasa! När har någonsin
sådant varit sedt eller hördt? Husen tomma, städerna
öde, fälten oskötta, vägarna täckta med lik: en
fasanfull ödslighet öfverallt. Fråga historikerna:
de tiga. Fråga läkarna: de stå bestörta. Fråga
filosoferna: de höja på axlarna, de rynka pannan,
och med fingret på munnen bjuda de tystnad. Skulle du
kunna tro det, o eftervärld! Vi själfva, som se allt
detta, tro det ju knappast, och likväl öfvertyga oss
de hopade liken, de ömma förlusterna, att det icke
är någon dröm. O du lyckliga eftervärld, du som
ej erfar denna jämmer, du kanske tager detta mitt
vittnesbörd för en dikt."
Denna gång var det i Asien, som pesten började sitt
härjningståg. I Kina inträffade redan 1333 ovanliga
naturtilldragelser: öfversvämningar, jordbäfningar
samt en allt förbrännande torka. Året därpå bortryckte
pesten därstädes fem millioner människor. Sedermera
följande de handelsvägar, på hvilka sedan gammalt
Asiens skatter plägat föras till Europa, närmade den
sig mer och mer vår världsdel.
Men redan innan pesten nådde Europas jord, tyckes
dennas inre hafva varit i uppskakning. Så skedde
1333 ett vulkaniskt utbrott ur Etna, och året förut
hade eldsprutningar egt rum på Island. I Venezia
förspordes 1336 en jordbäfning, och åren 1337 och 1338
förekommo häftiga skalf i både Kina och Europa. 1342
och 1343 hemsöktes Europa, i synnerhet Tyskland,
af öfversvämningar. Det var såsom i Deukalions tid,
heter det i en gammal tysk krönika. Kometer varsnades,
källors och floders vatten förskämdes, och öfver
många länder drogo ofantliga svärmar af gräshoppor,
hvilka, enligt en gammal författares ord, förmörkade
dagens ljus och förtärde allt hvad på jorden fanns af
gräs och löf. Åren 1326—47 voro — säger en italiensk
historieskrifvare — hunger, brist och elände allmänna i hela
kristenheten.
Kaffa, på södra kusten af Krim, innehades vid
denna tid af genuesarna. Mongolerna belägrade denna
stad 1343—44; men sistnämnda år utbröt ibland dem
pesten. För denne härjare störtade då "oräkneliga
tusenden" af de belägrande, och då dessa därigenom
sågo sig tvungna att upphäfva belägringen, slungade
de med sina kastmaskiner de pestdöda liken in i den
belägrade staden för att dymedelst ändock förgöra
dess invånare. Själfva flydde de åt alla håll och
kringspridde smittan öfver hela
"Kiptsjak" (nuv. sydliga Ryssland), så att
under de två följande åren Astrahan och flera
andra mongoliska städer nästan helt och hållet
ödelades. Men tillståndet i Kaffa blef icke mindre
förfärligt. Stanken af de inkastade liken spred en
oundviklig död. De, som det kunde, sökte räddning på
skeppen. Bland dem var Gabriel de Mussis, en ansedd
rättslärd från Piacenza, hvilken vi hafva att tacka
för beskrifningen om detta pestens första inträde i
Europa. Han jämte några få olyckskamrater lyckades
uppnå Italien, sannolikt mot slutet af 1346. "Ve,
hvilken jämmer!" skrifver han. "Af de många, som
rest med oss, voro nu knappast tio kvar. Vi landade
och beträdde våra hem. Fränder, vänner och grannar
skyndade oss välkomnande till mötes. Ve oss, vi,
som förde med oss dödens pilar, vi, som, under
det de omfamnade och kysste oss, tvungos att,
med vår andedräkt, våra ord, emot dem utgjuta
mördande gift! Den ena familjen försvann efter
den andra. Knappt trenne dagar lefde den, som
blef smittad, och snart fanns icke rum mer för
några grafvar". Där var det således friska, men
från pestsmittad ort komna personer, som medförde
farsoten. På andra ställen utbreddes denna äfven
genom varor och saker, som tillhört smittade och
döda. Städerna vid Medelhafvets kuster, liksom öarna
i detta haf, angrepos, den ena efter den andra, och
det dröjde ej länge, förrän äfven de inuti landet
liggande städerna hemsöktes. Den 1 nov. 1347 utbröt
pesten i Marseille, och i jan. året därpå inträngde
den nattetid i ett karmelitkloster i Avignon samt
dödade innan morgonen alla munkarna därstädes, med
undantag af en enda. Under den tid farsoten uppehöll
sig i sistnämnda stad, lär den hafva bortryckt omkring
60,000 af invånarna, bland dem Laura, Petrarcas
älskade, som dog 19 maj 1348. Då kyrkogårdarna
snart icke räckte till, invigde påfven Rhônefloden
att emottaga liken. Till Boccaccios sköna stad,
till Florens, anlände pesten i början af 1348. Såsom
bekant, inleder denne skald sin "Decameron" med en
gripande skildring af det tillstånd, som då egde
rum därstädes.
Samtidigt med detta pestens uppträdande i Europa
tyckes oron i jordens inre hafva stigit till en
ytterligt hög grad. Alltifrån början af år 1348
förekommo jordbäfningar, mera utbredda och förstörande
än någonsin. Borgar, byar, hus och kyrkor störtade
i ruiner. Cypern, den så blomstrande och rika ön,
förvandlades till en ödemark, och i Kärnthen uppstod
ett nytt berg, som under sig begrof aderton byar. På
flera ställen rämnade jorden; gamla källor afstannade,
och nya uppsprungo. Äfven de följande åren fortforo
jordbäfningarna och förnummos då jämväl i England
och de skandinaviska länderna. Därunder framtågade
pesten allt längre mot norden. Men märkvärdigt är,
att den icke från det förhärjade Kiptsjak tog vägen
genom Ryssland, ehuru flerfaldiga kommunikationer egde
rum emellan dessa länder, utan, fortsättande sitt
tåg från Medelhafsstränderna, gick genom Spanien
och Frankrike samt inbröt, såväl därifrån som från
Italien, i Tyskland. Öfverallt åtföljdes den af en
tjock, stinkande dimma, som förmörkade luften och
spred dödens blekhet öfver människornas anleten,
mattighet i deras lemmar. Förskräckelsen ökades af
de meteorer, som visade sig på himmelen. När pesten
utbröt i Paris, i midten af sommaren 1348, syntes
emot väster två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
