divisionsgeneral, blef sedermera generalinspektör för kavalleriet och pär af Frankrike samt var 1824—25 befälhafvare öfver den franska ockupationsarmén i Spanien. Digerbergssandsten, petrogr., en i Dalarna (Digerberget m. fl. st.) förekommande sandstensartad bergart, som egentligen är en hårdnad porpyrtuff. E. E. Digerdöden, Stordöden och Svarta döden kallade samtida i Sverige den pestfarsot, som 1350 härjade landet. Väl hade många gånger förut pesten inträngt inom våra landamären, men den hade aldrig varit så mördande. Och ej allenast Sverige eller Norden i allmänhet fick röna dess förfärande makt: bortsopande millioner människor hade den då tågat genom nästan hela Europa och Asien. Jordbäfningar och meteorer hade varit dess förebud. Förskräckelsen gick före den, och förtviflan följde dess spår. "Ve mig! Ve oss!" — skref Petrarca — "Sorg öfverallt, öfverallt fasa! När har någonsin sådant varit sedt eller hördt? Husen tomma, städerna öde, fälten oskötta, vägarna täckta med lik: en fasanfull ödslighet öfverallt. Fråga historikerna: de tiga. Fråga läkarna: de stå bestörta. Fråga filosoferna: de höja på axlarna, de rynka pannan, och med fingret på munnen bjuda de tystnad. Skulle du kunna tro det, o eftervärld! Vi själfva, som se allt detta, tro det ju knappast, och likväl öfvertyga oss de hopade liken, de ömma förlusterna, att det icke är någon dröm. O du lyckliga eftervärld, du som ej erfar denna jämmer, du kanske tager detta mitt vittnesbörd för en dikt." Denna gång var det i Asien, som pesten började sitt härjningståg. I Kina inträffade redan 1333 ovanliga naturtilldragelser: öfversvämningar, jordbäfningar samt en allt förbrännande torka. Året därpå bortryckte pesten därstädes fem millioner människor. Sedermera följande de handelsvägar, på hvilka sedan gammalt Asiens skatter plägat föras till Europa, närmade den sig mer och mer vår världsdel. Men redan innan pesten nådde Europas jord, tyckes dennas inre hafva varit i uppskakning. Så skedde 1333 ett vulkaniskt utbrott ur Etna, och året förut hade eldsprutningar egt rum på Island. I Venezia förspordes 1336 en jordbäfning, och åren 1337 och 1338 förekommo häftiga skalf i både Kina och Europa. 1342 och 1343 hemsöktes Europa, i synnerhet Tyskland, af öfversvämningar. Det var såsom i Deukalions tid, heter det i en gammal tysk krönika. Kometer varsnades, källors och floders vatten förskämdes, och öfver många länder drogo ofantliga svärmar af gräshoppor, hvilka, enligt en gammal författares ord, förmörkade dagens ljus och förtärde allt hvad på jorden fanns af gräs och löf. Åren 1326—47 voro — säger en italiensk historieskrifvare — hunger, brist och elände allmänna i hela kristenheten. Kaffa, på södra kusten af Krim, innehades vid denna tid af genuesarna. Mongolerna belägrade denna stad 1343—44; men sistnämnda år utbröt ibland dem pesten. För denne härjare störtade då "oräkneliga tusenden" af de belägrande, och då dessa därigenom sågo sig tvungna att upphäfva belägringen, slungade de med sina kastmaskiner de pestdöda liken in i den belägrade staden för att dymedelst ändock förgöra dess invånare. Själfva flydde de åt alla håll och kringspridde smittan öfver hela "Kiptsjak" (nuv. sydliga Ryssland), så att under de två följande åren Astrahan och flera andra mongoliska städer nästan helt och hållet ödelades. Men tillståndet i Kaffa blef icke mindre förfärligt. Stanken af de inkastade liken spred en oundviklig död. De, som det kunde, sökte räddning på skeppen. Bland dem var Gabriel de Mussis, en ansedd rättslärd från Piacenza, hvilken vi hafva att tacka för beskrifningen om detta pestens första inträde i Europa. Han jämte några få olyckskamrater lyckades uppnå Italien, sannolikt mot slutet af 1346. "Ve, hvilken jämmer!" skrifver han. "Af de många, som rest med oss, voro nu knappast tio kvar. Vi landade och beträdde våra hem. Fränder, vänner och grannar skyndade oss välkomnande till mötes. Ve oss, vi, som förde med oss dödens pilar, vi, som, under det de omfamnade och kysste oss, tvungos att, med vår andedräkt, våra ord, emot dem utgjuta mördande gift! Den ena familjen försvann efter den andra. Knappt trenne dagar lefde den, som blef smittad, och snart fanns icke rum mer för några grafvar". Där var det således friska, men från pestsmittad ort komna personer, som medförde farsoten. På andra ställen utbreddes denna äfven genom varor och saker, som tillhört smittade och döda. Städerna vid Medelhafvets kuster, liksom öarna i detta haf, angrepos, den ena efter den andra, och det dröjde ej länge, förrän äfven de inuti landet liggande städerna hemsöktes. Den 1 nov. 1347 utbröt pesten i Marseille, och i jan. året därpå inträngde den nattetid i ett karmelitkloster i Avignon samt dödade innan morgonen alla munkarna därstädes, med undantag af en enda. Under den tid farsoten uppehöll sig i sistnämnda stad, lär den hafva bortryckt omkring 60,000 af invånarna, bland dem Laura, Petrarcas älskade, som dog 19 maj 1348. Då kyrkogårdarna snart icke räckte till, invigde påfven Rhônefloden att emottaga liken. Till Boccaccios sköna stad, till Florens, anlände pesten i början af 1348. Såsom bekant, inleder denne skald sin "Decameron" med en gripande skildring af det tillstånd, som då egde rum därstädes. Samtidigt med detta pestens uppträdande i Europa tyckes oron i jordens inre hafva stigit till en ytterligt hög grad. Alltifrån början af år 1348 förekommo jordbäfningar, mera utbredda och förstörande än någonsin. Borgar, byar, hus och kyrkor störtade i ruiner. Cypern, den så blomstrande och rika ön, förvandlades till en ödemark, och i Kärnthen uppstod ett nytt berg, som under sig begrof aderton byar. På flera ställen rämnade jorden; gamla källor afstannade, och nya uppsprungo. Äfven de följande åren fortforo jordbäfningarna och förnummos då jämväl i England och de skandinaviska länderna. Därunder framtågade pesten allt längre mot norden. Men märkvärdigt är, att den icke från det förhärjade Kiptsjak tog vägen genom Ryssland, ehuru flerfaldiga kommunikationer egde rum emellan dessa länder, utan, fortsättande sitt tåg från Medelhafsstränderna, gick genom Spanien och Frankrike samt inbröt, såväl därifrån som från Italien, i Tyskland. Öfverallt åtföljdes den af en tjock, stinkande dimma, som förmörkade luften och spred dödens blekhet öfver människornas anleten, mattighet i deras lemmar. Förskräckelsen ökades af de meteorer, som visade sig på himmelen. När pesten utbröt i Paris, i midten af sommaren 1348, syntes emot väster två