kvällar å rad, strax före solens nedgång, en stor, utomordentligt lysande eldkula. I halftannat år uppehöll sig pesten i Frankrikes hufvudstad. När den som häftigast rasade där, lär den dagligen hafva bortryckt omkr. 800 människolif. Drottningarna Johanna af Navarra och Johanna af Valois (Filip VI:s gemål) dogo båda, under det de med de barmhärtiga systrarna deltogo i vården af de sjuke. Bevis på själfuppoffrande människokärlek har historien bevarat äfven från dessa fasans tider, så ofta den än måst anteckna drag af upprörande egoism och öfverträdelser af både gudomlig och mänsklig lag. I södra England uppträdde pesten redan sistnämnda år (1 aug.), och tre månader därefter var den i London. Ett fartyg, lastadt med yllevaror från denna stad, utgick vid början af sommaren 1349 från engelsk hamn. Besättningen utdog under resan, och fartyget dref i land vid Bergen. Sedan varorna där blifvit lossade, yppade sig farsoten i staden och spred sig sedermera till alla landsorter i Norge, så mördande, att knappt en tredjedel af befolkningen blef vid lif. Endast en bergdal i Kristiansands stift lär hafva blifvit skonad. På likartadt sätt hade pesten redan vid jultiden 1348 blifvit förd till Danmark. Där hade likaledes ett engelskt handelsfartyg med utdöd besättning strandat på jylländska vallen, vid godset Ugelstorp i Vendsyssel. Ortens inbyggare förde varorna i land och med dem pesten, som 1349 spred sig öfver hela Danmark, så att ingen stad eller by och knappt en enda människa blef förskonad. Samtidigt hade pesten från Tyskland inträngt i Polen och äfven dragit sig uppåt norra Tyskland, så att under loppet af år 1350 Östersjöns sydliga kuststräcka föröddes. Nu kom ordningen till Sverige. Från den tiden finnes ännu kvar ett af Magnus Eriksson 1350 utfärdadt påbud om allmänna bot- och böndagar (tryckt i "Handl. rör. Skandinaviens historia", d. 14, s. 83; 1828), i hvilket lämnas en skildring af pestens framfart i våra västra grannländer och uppmanades allt folk i Sveriges rike till fasta, kyrkogång och offer. Men pesten inbröt redan samma år i Sverige. Dödligheten blef ofantlig. I Stockholm voro "gatorna betäckta af döda kroppar", och bland offren nämnas äfven konungens båda halfbröder, hertigarna Håkan och Knut. I landsorterna blefvo flerstädes hela socknar utödda, i synnerhet i Uppland (där endast ungefär en sjättedel af befolkningen blef öfrig) samt i Västergötland, Värmland och på Gottland. Ensamt i Västergötland lära icke mindre än 466 präster hafva bortryckts. Från Värmland, hvarest sjukdomen kallades "degermansdöden" och "fläckdöden", anföres bl. a. om Färnebo församling, att af hela befolkningen därstädes endast en hustru, en dräng och två pigor blefvo öfriga. — Finland hemsöktes samma år och 1351—52 äfven Ryssland. Där stannade farsoten denna gång sitt tåg, icke långt från de landsändar, hvarifrån den från början utgått. Så hade pesten, under loppet af nio år, gått nästan i en fullständig cirkel genom Europa. I Ryssland hade den både börjat och slutat. Människor och djur hade den lika skoningslöst slagit, och det var icke allenast körtelansvällningarna (bubonerna), som denna gång voro det betecknande symtomet af dess angrepp, utan äfven blödningar från respirationsorganen. Den uppträdde således icke endast under sin vanliga form, den s. k. egyptiska eller orientaliska, utan äfven under en form, där lokalisationshärden var lungorna, och det var till stor del därigenom den blef i så hög grad mördande. Man har beräknat, att den under sitt tåg genom Europa bortsopade omkr. 25 mill. människor. Också utgick den denna gång, såsom ofvan anmärkts, icke, som vanligt, från Egypten, utan från Asien, och sannolikt har den där sitt hemvist. Särskildt har man funnit pesten vara endemisk på Himalayas södra sluttningar, och att dess kraft icke brutits, det antyda de stora härjningar den ännu 1815—21 samt 1836—38 anställde i norra delen af Hindostan. Den har t. o. m. mäktat öfverskrida sitt hemlands gränser, i det den på senaste tiden åter inträngt i Europa. Från okt. 1878 till in i febr. 1879 härjade en pestepidemi i Astrahan-guvernementet, en del af det forna Kiptsjak, och denna pest var af samma slag som digerdöden. Angående pestens förekomst i Europa under slutet af 1890-talet se Pest. Den stora smittbarhet, som åtföljde digerdöden, undgick naturligtvis icke samtidens uppmärksamhet. Också sökte mången att, enligt erfarenheten från äldre tider, skydda sig genom att sorgfälligt hålla sig inne och afskild från andra. Så gjorde påfven Klemens VI, sannolikt på tillstyrkan af sin lifmedikus Guy de Chauliac, och det berättas, att åtskilliga kloster höllo sina portar så stängda, att dessa ej ens öppnades för de dyrbarheter och penningsummor, hvilka fromheten ville, till den eviges blidkande, nedlägga på altarna. Man har t. o. m. exempel på, att en hel stad sökte på detta sätt skydda sig. Det var Milano, som 1348, under det pesten rasade däromkring, stängde sina portar och verkligen för en tid lyckades hålla farsoten borta. Men det var först efter digerdödens slut och vid de under senare hälften af 14:e samt början af 15:e årh. förnyade utbrotten af pesten, som man mera allmänt insåg nyttan af spärrningsåtgärder mot denna farsot. Emellertid trodde man sig ej kunna förklara farsotens utbredning enbart genom antagande af smitta. Man anmärkte, att, innan sjukdomen utbröt på en viss ort, invånarna företedde en särdeles blek ansiktsfärg och att deras andedräkt hade en egendomligt bitter lukt. Dessutom fann man farsoten liksom välja sina offer i en viss ordning. Merendels var det först barnen, som insjuknade, därefter de unga kvinnorna och sedan den öfriga befolkningen. Farsoten gick ej heller oafbrutet sin väg fram, utan öfverhoppade somliga orter, "liksom i ett schackspel", såsom en samtida anmärker. På andra ställen angrep den plötsligt och på en gång en mängd människor. Man kan ännu ej förklara alla egendomligheter i pandemiernas utbredning. Då för tiden antog man, att jordens varelser rönte inflytande af himlakropparnas ställning. En stor konjunktion mellan de tre större planeterna — Jupiter, Saturnus och Mars — ansågs hafva egt rum 24 mars 1345, och denna konjunktion troddes nu hafva orsakat de ovanliga naturföreteelserna, förpestat luften och dymedelst fördärfvat människornas och djurens blod. Det var alltså både emot luft- och blodförskämningen man hade att strida, och man gjorde hvad man kunde. Stora eldar af välluktande träd brunno på gator och öppna platser för att rena luften. Särskilda personer tillsattes (t. ex.