i Florens) för att tillse, det renlighet iakttogs — ett uppdrag, som icke måtte hafva varit lätt, så beskaffade som medeltidens städer voro. Genom sina trånga och krokiga gator och sina stinkande löpgrafvar voro dessa städer redan i och för sig högst gynnsamma för miasmers utveckling, och de blefvo det naturligtvis ännu mer under denna fasans tid, då de hopade liken af människor och djur hvarken kunde eller hunno ordentligt begrafvas. Och läkarna? Många af dem fingo med lifvet umgälla sin plikttrohet. Men "medicorum regula fallit", heter det i en samtida versifierad beskrifning öfver denna förödelse. Äfven det egentliga folket grep in, och de åtgärder det vidtog äro kanske de kraftigast talande intygen om den yrsel och förtviflan, som hade bemäktigat sig sinnena. På hösten 1348 spred sig nästan i alla länder det ryktet, att brunnarna voro förgiftade. En sådan misstanke gör sig som oftast gällande vid större farsoter; nu gaf nämnda rykte folket en långt antagligare förklaring på den stora dödligheten än de lärdes konstellationer. Man var icke heller villrådig om upphofsmännen till den förmodade ogärningen. Dessa kunde icke vara andra än judarna, hvilka man sedan långliga tider vant sig att anse för kristenhetens fiender. Man visste berätta, hurusom från rabbiner i Toledo bud och gift utsändts till judar i alla länder. Förföljelserna började i sept. 1348 i Chillon vid Genèvesjön, där man underkastade några judar pinligt förhör. Under tortyrens plågor påtogo sig dessa arme allt, som lades dem till last, och så blefvo de "till Guds ära" brända. Flera städer följde exemplet. I Basel byggde folket upp en stor trälada och tvang myndigheterna att däri inspärra alla judar, som funnos i staden, hvarefter ladan antändes, öfverallt förföljdes judarna med eld och svärd. I Strassburg blefvo 2,000 judar brända på sin egen kyrkogård, där ett stort bål hade blifvit upprest. De, som med våld sökte undkomma, mördades på gatorna. I Mainz stötte detta folkyrans utbrott tillsammans med en annan yttring däraf. Folk från åtskilliga orter hade nämligen samlat sig för att under ton och själfpinande försona både egna och andras synder. Sådana "bönefärder" hade, om ock ej i så stor utsträckning, äfven förut, under tider af betryck, blifvit företagna — nu, då pestens förödelse alltmer tilltog, grep folket äfven till detta medel. Prästernas latinska böner ansågos icke göra till fyllest: folket ville själft och på modersmålet bedja om straffets afvändande. Skaror af dessa botgörare, s. k. flagellanter (gisslare), med röda kors på kläderna och gissel i händerna, tågade från stad till stad, sjungande fromma sånger. Vid deras ankomst ringdes i kyrkklockorna och invånarna strömmade ut för att sluta sig till dem. Utanför kyrkan nedkastade de sig i rader med blottade ryggar. Anföraren gick omkring och gaf den ene efter den andre slag af det med hvassa järnbitar försedda gisslet, så att blodet rann utefter de slagnes ryggar. Därefter gisslade botgörarna sig själfva under högljudd sång och berömmelse, att deras blod blandade sig med den korsfästes. Slutligen upplästes ett bref, som sades vara af en ängel nedlagdt på S:t Peters altare i Jerusalem och hvari Gud själf uppfordrade människorna till bot och bättring. En sådan botgörarskara intågade i Mainz i aug. 1349. Med den hade förenat sig en bondehop, som fordrade hämnd på judarna. Strid uppstod, och då judarna sågo sig nödsakade att vika för öfvermakten, inneslöto de sig i sina hus och uppbrände med dem sig själfva. Icke mindre än 20,000 judar lära sålunda där omkommit. Äfven på andra orter föredrogo judarna att döda sig själfva framför att falla i de kristnes händer och tvingas till dopet. Stad, kyrka och enskilda delade de mördades egendom. Vinningslystnaden blef en villig bundsförvant till religionsfanatismen, och sålunda sträckte sig dessa judeförföljelser vida omkring. Under det gisslarfärderna snart nog stäcktes af kyrkan — som i dem såg en farlig rival för sitt anseende —, så att de egentligen icke hunno öfver Tysklands gränser, utbredde sig däremot judeförföljelserna icke allenast öfver hela Tyskland, utan äfven öfver Italien och Frankrike. Det var i Polen de arme judarna omsider funno en fristad, och det var konung Kasimir den store (1333—70), som på sin judiska älskarinnas, Esters, förbön där gaf dem skydd. Bg. Digerera (lat. digerere, eg. föra åtskils), kem., utdraga lösliga beståndsdelar ur ett fast ämne genom uppvärmning i vatten eller annan vätska (jfr Macerera); upphetta i slutet kärl till temperaturer öfver vätskans kokpunkt, smälta (maten). — Digerering, upplösning i måttlig värme; matsmältning. Jfr Digestion. Digesta, lat. (af digerere, fördela), systematiskt ordnad samling. Se Romersk rätt. Digestion (lat. digestio, af digerere, fördela), fysiol. Se Matsmältning. — Digestibel (eng. digestible), smältbar (om föda). — Digestiv, medel till underlättande af matsmältningen. Digestionshår, bot. Se Drosera och Hår, bot. Digestor (af lat. digerere, föra åtskils), tekn., kärl, som användes vid digerering. Se Digerera och Papins gryta. Digger [di'gə], eng. (af dig, gräfva), på guldfälten i Kalifornien, Australien m. fl. st. benämning på guldgräfvare. Dighton [da͡itən], ort i nordamerikanska staten Massachusetts, vid Taunton river mellan Taunton och Fall river. I närheten vid flodstranden ligger Dighton-klippan med inhuggna inskrifter eller figurer, hvilka man förr tillskrivit nordmännen (Rafn, "Antiquitates americanæ", 1837; Baxter, "Early voyages to America", i "Collection of the Old colony historical society 4", Taunton 1889), men som visat sig vara af indianskt ursprung. Dighton-klippan [da͡itən]. Se Dighton. Digifning. 1. Med., barnets närande genom utsugning af mjölken ur moderns (ammans) bröstkörtlar. Åtskilliga förhållanden kunna försvåra eller omöjliggöra digifningen. Bröstvårtorna äro ibland så små eller missbildade, att barnet ej kan fatta dem med munnen. Sårbildning af vårtorna gör digifningen emellanåt så smärtsam, att modern afvänjer (se Afvänjning) barnet. Genom lämplig behandling under hafvandeskapets sista månader (dagliga tvåltvättningar och utdragningar medelst sugglas) förebyggas dock dessa svårigheter. Då och då inträffar det, att mjölkafsöndringen ej genast efter barnets födelse kommer i gång eller att den efter någon tids förlopp afstannar. Man får då frångå regeln: långa uppehåll mellan måltiderna, blott ett bröst vid hvarje mål — och i stället gifva täta mål samt låta barnet dia ur bägge brösten vid hvarje mål. Om