mjölkafsöndringen det oaktadt blir otillfredsställande, bör den dock ej få afstanna; äfven en ringa mängd bröstmjölk (som inledning af måltiderna) är för barnet af värde. Blott vid vissa sjukdomar (tuberkulos, hjärtfel, njursjukdomar, kräfta, magsår, vissa blodsjukdomar, fallandesjuka, svåra sinnessjukdomar, allvarliga febersjukdomar) har modern rättighet att undandraga sig digifningen. Intet barn bör erhålla konstgjord föda utan läkares hörande. Det svåra oskicket att öfverlämna afgörandet åt de i detta hänseende ej sakkunniga barnmorskorna kostar årligen en mängd barn lif eller hälsa. Den digifvande bör föra ett lugnt och regelbundet lif, fritt från öfveransträngande arbete och nöjen. Dieten skall vara riklig redan från början; alltför stor mängd flytande föda kan medföra försämring af mjölkens kvalitet. Vissa ämnen, såsom kål, lök, sparris, fläsk, hummer, kräftor, må användas blott med stor måtta. Kaffe, te och — framför allt — alkoholhaltiga drycker (öl!) få blott sparsamt begagnas. Vissa medicinska ämnen, såsom antipyrin, synas kunna nedsätta mjölkafsöndringen; andra ämnen, såsom salicylsyra, opium, morfin, arsenik, rabarber och senna, kunna genom mjölken inverka på barnet. (Se vidare Barnavård). Avn. 2. Husdjurssk., det sätt, hvarpå flertalet bland våra husdjur ger föda åt sina ungar under deras första lefnadsålder. På det att djuregaren må kunna för sitt eget behof tillgodogöra sig den hos mödrarna bildade mjölken, hållas kalfvar helt och hållet samt killingar och renkalfvar under en kortare tid skilda från sina mödrar. Innan ungarna skola börja dia, bör man undersöka, huruvida mjölk finnes i mödrarnas jufver eller om något hinder för mjölkens uttömmande är för handen, t. ex. svulster i eller sammanklibbade hår omkring spenarna. Finnes ej mjölk i jufret, när ungarna blifvit framfödda, kan mjölkbildningen stundom sättas i verksamhet därigenom, att man flitigt drager i spenarna och sakta gnider eller trycker jufret. Lyckas man ej på detta sätt framkalla mjölkafsöndring, måste ungarna uppfödas med mjölk från andra djur. Den tid, som man vanligen låter ungarna dia sina mödrar, är för föl 5—6 månader, för lamm 2—3 månader, för killingar 1 månad, för grisar 4—8 veckor och för hundvalpar 5—6 veckor. Med minsta olägenhet försiggår afvänjningen, om ungarna under 2—3 dagar vänjas att vara skilda från mödrarna under allt längre tider. Flerstädes inom Sverige låter man kalfvarna dia andra kor än sina mödrar, emedan de sistnämnda strax efter kalfningen vanligen lämna mera mjölk, än deras kalfvar mäkta förtära. En kalf, som skall dia en annan ko än sin moder — en s. k. amko —, måste dock under 3—4 dagar efter födelsen dricka råmjölk efter sin moder och först därefter släppas tillsammans med amkon uti en kätte. Till amko väljer man en ko, som är af fromt lynne, ej har sårnader på spenarna och lämnar omkr. 6 liter mjölk dagligen. Då emellertid mjölkafsöndringen hos amkon småningom minskas och kalfvens behof af föda däremot tilltager, söker man afhjälpa detta genom att öka kons utfodring och genom att i kätten anbringa en särskild krubba med foder för kalfven, hvilken trubba måste vara så placerad, att ej amkon kan komma åt fodret. Man kan låta kalfven dia i 1—4 månader, alltefter det värde man sätter på den. — Att uppföda kalfvar genom att låta dem dia borde mer allmänt användas, än nu sker, emedan bland dikalfvar ett mindre antal dödsfall inträffar än bland kalfvar, som 2—3 gånger dagligen få dricka den förut ur jufret uttömda mjölken. C. A. L.* Digitalein, kem. farm. Se Digitalis. Digitalin, kem. farm. Se Digitalis.

Digitalis purpurea. 1 Blommande ört. 2 Blomma. 3 Längdskuren blomma.

Digitalis L., bot. farm., växtsläkte af nat. fam. Scrophularineæ E. Br. (Personatæ L. och DC.). Detta släkte, som ej är synnerligen artrikt, igenkännes på sina fyra tvåväldiga ståndare och sina tämligen stora, sambladiga, klocklika, bukigt svällda blommor, hvilkas grundt femflikiga bräm är snedt, med två flikar uppåt och tre nedåt. Blommorna äro hängande och omgifvas af ett femdeladt foder, som kvarsitter omkring den äggrunda, tvårummiga kapselfrukten, hvilken omsluter en mängd små kantiga frön. Den mest bekanta arten, den ofta i våra trädgårdar odlade fingerborgsblomman, D. purpurea L., träffas vild i skogiga bergstrakter i västra Europa, från Sardinien till Skottland och Skandinavien. I västra Norge (synnerligast i Kristiansands, men äfven i Bergens och Trondhjems stift) förekommer den tämligen ymnigt; i Sverige (Bohus län och Halland) äfvensom i Danmark är den mera sällsynt. Fingerborgsblomman är purpurröd (sällan hvit), med hvita och röda fläckar på svalgets ena sida. Bladen äro äggrundt aflånga till aflånga, trubbiga, afsmalnande mot det trekantiga bladskaftet, ojämnt rundnaggade, skrynkliga och, i synnerhet på den undre sidan, mjukhåriga. De torkade bladen, helst af vild växt, utgöra den svenska farmakopéns folium Digitalis, digitalisblad l. fingerborgsörtblad. De böra förvaras i väl slutet kärl, skyddade för ljuset. I färskt tillstånd hafva bladen en obehaglig lukt, och efter