torkningen bibehålla de en skarp, bitter och äcklig smak. O. T. S.* Digitalisväxtens viktiga beståndsdelar äro kväfvefria s. k. glykosider (se d. o.). De viktigaste äro digitoxin (i bladen) och digitalin (i fröna). Båda äro i rent tillstånd färglösa ämnen; det förra kan bringas att kristallisera, det senare ej. Båda äro praktiskt taget olösliga i vatten; genom närvaro af andra, i drogen förekommande ämnen kunna de dock öfvergå i vattenlösning och förekomma därför i den som läkemedel ofta brukade digitalisinfusionen, hvars verkan just beror på närvaron af de nämnda ämnena. I sprit äro de lösliga och förekomma därför äfven i digitalistinkturen. Digitalinets formel uppgifves vara C₃₅ H₅₆ O₁₄, digitoxinets C₃₄ H₅₄ O₁₁ (?). Digitaleïn, som förr uppgifvits som en af digitalisdrogens beståndsdelar, är troligen en blandning af flera ämnen. Digitonin, som ingår i större mängd än de föregående, är likaledes en glykosid, men saknar de föregåendes egendomliga fysiologiska verkan på hjärtat; det tillhör i stället de s. k. saponinsubstanserna (se Saponin), löses ganska lätt i vatten, särskildt varmt; dess lösning skummar starkt. — Med ofvannämnda kemiskt rena ämnen i digitalisdrogen få ej förblandas de i handeln förekommande olika "digitalinpreparaten", hvilka ofta varit komplicerade blandningar (så t. ex. det äldre tyska digitalinet, Homolles och Nativelles digitalin m. fl.). — Känd och använd som utvärtes medel sedan länge (på 1200-talet och möjligen tidigare), infördes digitalis omkr. midten af 1600-talet i den egentliga medicinen. Linné räknade densamma till Scrophulariæ eller "svulstörter", emedan den botade svullnad (vattsot, ödem). En på rationella iakttagelser vid sjuksängen grundad bättre inblick i drogens verkan och användning vanns särskildt genom den engelske läkaren W. Withering (1741—99) i Birmingham, hvilken efter tioåriga försök 1785 i ett märkligt arbete om digitalis ("Account of the fox-glove") riktigt angaf medlets hjärtverkan. Ett synnerligen omfattande studium af digitalisdrogens och dess verksamma beståndsdelars samt många därmed väsentligt lika verkande medels fysiologiska effekt har småningom fört till en allt klarare insikt på detta område. Man benämner denna art af verkan en digitalis- l. digitalinverkan. Denna kommer till stånd väsentligen därigenom, att de hithörande ämnena förändra hjärtmuskelns sätt att arbeta: hjärtats slag blifva kraftigare, mer ihållande, och hjärtat tömmer sig fullständigare än förut. Härvid ökas den blodmängd, som hjärtat vid hvarje puls utsänder i blodkärlen, dessa fyllas bättre, blodet strömmar hastigare i dem, och dess spänning mot kärlväggarna ("blodtrycket") stiger; blodets återströmning till hjärtat gynnas härvid, och hjärtat fylles bättre vid sin afslappning (diastole), hvarigenom den blodmängd, hvarje puls utdrifver, ytterligare ökas. Härtill bidrager ännu en omständighet: själfva det stegrade blodtrycket verkar nämligen i regel retande på hjärtats hämmande nervapparat (centrum för nervus vagus i förlängda märgen samt dennas ändorgan inom hjärtat), hvarigenom pulsen förlångsammas och, om behöfligt är, regleras, hvarjämte samma hämningsverkan ökar hjärtats vidgning vid diastolet och bereder hjärtat tid till utförande af stora, kraftiga pulsar. Vid denna verkan på nervus vagus och vid pulsens förlångsammande fästes förr väsentligen afseende, när det gällde att förklara digitalisverkan; nu betraktar man dem mera såsom bifenomen, visserligen viktiga, men ej beroende direkt på medlets verkan. Denna framträder bäst vid vissa sjukliga tillstånd, t. ex. vid ett svårt hjärtfel, då hjärtat ej förmår att fullgöra sin uppgift. Hjärtat, oförmöget att tömma sig med kraft, då t. ex. genom de skadade klaffarna blod vid hvarje diastole störtar tillbaka in i detsamma, arbetar förslappadt, hastigt och oregelbundet; pulsådrorna fyllas dåligt, blodtrycket och blodströmmens hastighet äro förminskade, en mängd blod hopas i venerna och drifves ej på normalt sätt åter till hjärtat; en mängd vätska stannar öfverallt i organen och sipprar ut i buk- och brösthålorna; hela kroppen blir vattusvullen (ödematös); njurafsöndringen är ytterligt nedsatt; stor svaghet och svår andnöd plåga den sjuke, och en kvalfull död genom långsam kväfning hotar. Då tillföres digitalis; småningom, men säkert inträder dess verkan: den jagande, usla, hackiga pulsen blir kraftigare, jämnare, långsammare och "fullare"; blodtrycket stiger, och blodet strömmar rikligare och snabbare genom kärlsystemet; ödemvätskan uppsuges ur väfnader och kroppshålor in i hårrörskärl och vener samt afgår i riklig mängd genom njurarna, som åter träda i liflig verksamhet; vattusvullnad, andnöd och kval försvinna, och efter få dagar har ett tillstånd af relativ hälsa inträdt, hvilket kan räcka i veckor eller månader, tills, då själfva felet i hjärtat (t. ex. i dess klaffar) kvarstår, hela maskineriet åter råkar i olag. I gynnsamma fall kan digitalis ännu många gånger afvärja den hotande faran och låta hjärtfelspatienten i en lång följd af år föra en i det hela dräglig tillvaro, tills, när hjärtmuskeln slutligen försvagats och degenererat, medlet blir overksamt och döden inträder. Den skildrade digitalisverkan må tjäna såsom typ för en jämförelsevis väl känd, kraftig och värdefull läkemedelsverkan — en "symtomatisk" sådan, då den ju ej träffar själfva grundlidandet, blott undanröjer en rad af svåra och farliga symtom. — Stora doser digitalis eller därmed likverkande medel framkalla svår, lifsfarlig förgiftning och död. Pulsen blir då ytterligt långsam och äfven oregelbunden; blodtrycket stegras i hög grad genom stark sammandragning af blodkärlen; däraf hindras blodtillförseln bl. a. till njurarna, hvarigenom dessas verksamhet nedsättes, t. o. m. upphäfves. Magen och tarmen retas till kräkningar och diarré. Stor svaghet inträder. Pulsen blir slutligen mycket hastig och ytterligare oregelbunden — hjärtats hämningsapparat förmår ej mer att reglera den af giftet öfverretade hjärtmuskelns arbete —, och slutligen inträder döden därigenom, att hjärtat stannar i mer eller mindre sammandraget (systoliskt) tillstånd. Sådant stillestånd inträder ej sällan plötsligt i samband med någon ansträngning. Förgiftning med digitalis kan inträda ej blott efter intagande af för stora, i och för sig giftiga doser, utan äfven stundom efter intagande af vanliga sådana under för lång tid: medlet ger s. k. kumulativ verkan; det är därför regel att ge digitalis i fulla doser blott under loppet af några dagar. I helt små doser ges däremot numera detta medel ofta under långa tider — månader och år — med god framgång. Ej få patienter fördraga illa