behöllo det till fredsslutet. Sedan 1874 har staden genom anläggning af en fortgördel blifvit ett förskansadt läger af första rangen, hvilket tillhör den andra försvarslinjen mot Tyskland, står genom den befästa platsen Auxonne i förbindelse med Besançon och spärrar järnvägslinjerna Paris—Besançon och Lyon—Chaudenay—Épinal, hvilka skära hvarandra vid D. Fortgördelns omkrets är 45 km. I n. och s. har den ett större afstånd från den öppna staden än i ö. och v. Norr om staden ligga forten Asnières och Hauteville, i v. Mont-Affrique och Motte-Giron, i s. Beauregard, i ö. S:t-Apollinaire, Barois och Sennecy. Slutligen är till skydd för D:s från Mont-Tasselot kommande vattenledning ett fort anlagdt vid Saussy, 18 km. n. v. om staden. Dika, bot. farm. Se Irvingia. Dikabröd, bot. Se Pentaclethra. Dikafett, tekn. Se Irvingia. Dikaiarcheia (grek. Διϰαιάϱχεια, lat. Dicearchea). Se Puteoli. Dikaiarchos (grek. Διϰαίαϱχος, lat. Dicæarchus), peripatetisk filosof från Messana på Sicilien, lefde omkr. 320 f. Kr., mest på Peloponnesos. Han var författare till flera berömda filosofiska verk äfvensom till en beskrifning öfver Grekland i geografiskt och politiskt hänseende. D. förhärligade naturtillståndet och betraktade privategendomens utveckling såsom ett affall från detta. Hans efterföljare Rousseau nämner honom. S—e. Dikanäs, by och lappkapell i Vilhelmina socken, Västerbottens län, vid norra stranden af Dikasjön, en utvidgning af den nordligaste af Ångermanälfvens källfloder (Vojmälfven). En e. o. kapellpredikant är anställd där. Dikasium, bot., tvåsidigt knippe. Se Blomställning, sp. 765. Dikasjön. Se Dikanäs. Dikasterion, latiniseradt Dikasterium (af grek. dike, rätt), i det gamla Grekland benämning på domstol. I Solons och Perikles' Aten fanns ett stort antal folkdomstolar (jurydomstolar), hvilkas bisittare, heliasterna, mot uppvisandet af en liten bronstafla (dikastikon pinakion) såsom intyg för deltagande i sammanträdena egde uppbära en viss ersättning (dikastikos misthos, "domarlön"). Se vidare Heliasterna. — Sedan medeltiden förstods med dikasterium en domstol utan särskildt distrikt, hvilken fällde utslag på begäran af enskilda eller af andra domstolar. I Tyskland tjänstgjorde flera schöffendomstolar och juridiska fakulteter såsom dylika dikasterier. Litt.: Meier och Schoemann, "Der attische prozess" (1824; ny bearb. af Lipsius 1883—87), och Fränkel, "Die attischen geschworenengerichte" (1877). Dikastichon (Dikastikon), tioradig strof. Se Dekastikon. Dike (grek. Δίϰη), grek. myt., rättvisans gudinna, dotter af Zeus och Themis. Lagskipningen och alla rättsinstitutioner ansågos stå under hennes beskydd, och vid Zeus' tron, där hon hade sin plats, åtalade hon hvarje rättskränkning. Hos de tragiske skalderna uppträder D. själf, i sällskap med erinnyerna, såsom den stränga, hämnande vedergällningens utöfvarinna. Enligt den yngre sagan var hon under den gyllne tidsåldern boende på jorden och hade då namnet Astraia (se d. o.); men under kopparåldern lämnade hon, sist bland gudarna, den skuldbefläckade jorden och strålade sedermera på himlen såsom "jungfruns" stjärnbild. Jfr Horerna. A. M. A.

Dike, dödande Adikia (orättfärdigheten). Efter en forngrekisk vasbild.

Dike, landtbr. Se Afdikning. Dikerion (af grek. di, dubbelt, och keras, horn), i grekisk-katolska kyrkan den tvåarmade ljusstake, som biskopen, när han framträder i full ornat, bär såsom sinnebild af Kristi två naturer. Dikesmall, landtbr., ett vanligt, af träribbor hopsatt redskap, hvars sidor angifva sidornas lutning i öppna diken. Användes till kontroll vid dikningsarbetet. H. J. Dft. Dikesplog, landtbr., plogliknande redskap, hvarmed diken helt eller delvis upptagas. Någon fullt praktisk dikesplog är ej ännu konstruerad, och dylika redskap hafva därför ännu blott ringa användning. H. J. Dft. Dikesrör, landtbr. Se Täckdikning. Dikesskopa, landtbr., ett på ett långt skaft sittande rännformigt järnredskap, hvarmed täckdikens bottenränna upprensas före rörens nedläggning. H. J. Dft. Dikesspade, landtbr., spade, särskildt afsedd för uppgräfning af täckdiken, finns af olika bredd för den olika, nedåt aftagande dikesbredden. H. J. Dft. Dikliner (af grek. di, dubbelt, och kline, bädd), bot., kallas de fanerogama växter, som hafva alla sina blommor enkönade, så att de befruktningsdugliga könsorganen i en del af dessa blommor utgöras uteslutande af ståndare och i en annan del uteslutande af pistiller. De dikliner, som hafva båda slagen af enkönade blommor, han- och honblommor, på samma stånd, kallas monecister eller monoika (tillhöra Linnés 21:a klass, Monœcia), och de, som hafva han- och honblommor på skilda stånd, benämnas diecister eller dioika