Dikrot (af grek. dikrotos, af di, dubbelt, och krotos, ljud, slag), med., som slår två slag (om pulsen). — Dikrotism, egenskapen att vara dikrot. Se vidare Pulslära. Diksita Bhatta. Se Indiens språk och litteratur. Diksmuide. Se Dixmuiden. Dikt (af lat. dictare, förestafva till nedskrifning, i senlat. äfven författa), skaldestycke, poem; uppdiktadt tal, osanning. Jfr Poem och Skaldekonst. Dikt l. Dikt an (ty. dicht an), sjöv., tätt intill. Då rodret lägges åt sidan så mycket som möjligt, säges det läggas "dikt ombord". — Dikt bidevind. Se Bidevind. Dikta, tekn., täta; genom särskildt för ändamålet inrättade, vinkelrätt mot längdriktningen plant afskurna mejslar (diktmejslar, rand- och gradmejslar) utpressa kanterna i växlar och skarfvar på plåtarbeten, såsom ångpannor, behållare för komprimerad luft, gasklockor, fartygsskrof e. d., så att fogarna mellan plåtarna blifva fullkomligt ång-, gas- eller vattentäta. Det härvid förrättade arbetet kallas diktning. Endast genom nitning kan icke fullkomlig täthet åstadkommas. Jfr Drifva, skpsb. J. G. B.* Diktal l. Diktalb (förvrängning af Duc d'Albe), sjöv. Se Dykdalb. Diktamen (plur. diktamina, mlat. dictamen, i bet. skrifsätt, stil, af dictare, förestafva), förestafning, föresägning; föreskrift; någonting som skrifvits efter förestafning eller föresägning. Kungligt diktamen till protokollet, af svenske konungen i statsråd till protokollet afgifvet yttrande. Frihetstidens historia visar många exempel på kungliga diktamina, i de allra flesta fall endast maktlösa meningsyttringar. Men under Gustaf III:s regering innefattade de tillägg eller förklaringar till regeringsformen, t. ex. ang. beräkning af ståndens röster vid ett riksdagens beslut (1786) och ang. riksdagens förmenta rätt att gifva bevillningen för vissa år. Ordet diktamen brukas näppeligen annorstädes än i Sverige; hos andra folk säger man i stället diktat. Jfr Diktera. Dikt an, sjöv. Se Dikt. Diktat (af lat. dictatum, plur. dictata; se Diktera), förestafvad läxa eller temauppgift; diktamen (se d. o.). — Musikdiktat (fr. dictée musicale), en viktig, men icke nog uppmärksammad gren af musikundervisningen, bestående däri, att läraren spelar eller sjunger före kortare satser, som eleverna ega att omedelbart uppteckna i notskrift. Diktator (lat. dictator), ämbetsman med oinskränkt myndighet. 1. Titel på en fornromersk ämbetsman, som tillsattes vid utomordentliga tillfällen. Man vet ej med säkerhet, när en diktator första gången utnämndes i Rom, men sannolikt är, att det skedde strax efter konungamaktens afskaffande. I äldsta tider var magister populi (förman för folket) titeln på innehafvaren af ifrågavarande ämbete. Han tyckes hafva betraktats såsom en för ett visst tillfälle utsedd ämbetsbroder åt konsulerna, men med vidsträcktare befogenhet än dessa. Vanligen tillsattes diktatorn för ett bestämdt ändamål eller för fullgörandet af ett särskildt uppdrag, ursprungligen — efter all sannolikhet — för att anföra hären vid hotande krigsfara. Ämbetstiden var sålunda enligt sakens natur inskränkt till den tid, som uppdragets utförande kräfde, samt fick ej öfverstiga sex månader och ej räcka längre, än den ämbetsman, af hvilken diktatorn var tillsatt, hade rätt att kvarstå i sitt ämbete. Diktatorn var egentligen anförare för fotfolket och utnämnde själf en magister equitum (rytteribefälhafvare), som stod under honom. Bland de icke krigiska uppdrag, hvilka en diktator hade att besörja, voro att hålla val och inslå den s. k. clavus annalis, "årsspiken" (se Clavus), m. m. Diktatorn utnämndes af en konsul (eller konsulartribun), vanligen på grund af ett senatsbeslut. Senare förekommo fall, då diktator tillsattes af folkförsamlingen. I början voro endast patricier valbara. Den förste plebej, som blef diktator, var C. Marcius Rutilus, 356 f. Kr. Längre fram i tiden blef det sed att välja en f. d. konsul till diktator. Under senare tider voro en eller annan gång två diktatorer samtidigt i verksamhet. Ursprungligen gällde rätten att vädja till folket (provokationen) icke mot diktatorn. Denne hade likaledes en mera själfständig ställning i förhållande till senaten och var, som det tyckes, till en början höjd äfven öfver folktribunernas åtgöranden. I senare tider var likväl hans militäriska makt underkastad de ifrågavarande inskränkningarna. Småningom kom diktaturen ur bruk. För krigiskt ändamål tillsattes en diktator sista gången år 216 och för annat uppdrag år 202 f. Kr. Visserligen förekommo diktaturer äfven sedermera, såsom Sullas och Cæsars; men dessa voro strängt taget af annat slag, och åtminstone den första var icke inskränkt till viss tid. År 44 f. Kr. afskaffade Antonius detta ämbete för alltid. En diktator fanns äfven i de latinska samhällena. Där tyckes en sådan ämbetsman hafva varit ett slags efterträdare åt konungarna, hvilken längre fram i tiden valdes för år och äfven stundom synes hafva haft en annan ämbetsman vid sin sida. Under Roms välde hade diktatorn kommunal befogenhet. R. Tdh. 2. Ordet diktator i modern mening skiljer sig till betydelsen i väsentlig mån från diktator i romersk. En romersk diktator innehade en fullt laglig myndighet, hvaremot den moderne står i alla afseenden utom lagen — ej allenast så, att han ej är bunden af statens lag, utan så, att själfva benämningen diktator är främmande för alla moderna staters författningar. Senare tiders diktaturer hafva oftast tillkommit genom en statskupp (Santa Anna), stundom på uppdrag af landet själft (Cavaignac). En diktatur kan vara berättigad och stundom nödvändig. Det kan nämligen gifvas tillfällen, då den lagliga styrelsen — till följd af otillräckligheten af de medel, som författningsenligt stå den till buds, eller emedan den, naggad af partierna, upptages af själfförsvar mot dem — saknar kraft att tillämpa lagen i hela dess omfång samt är ur stånd att rädda staten från undergång. Diktaturen innebär kraft, oberoende af småintressens påtryckning och frihet från hämmande formaliteter. Den är en öfvergående absolut makt. Därigenom skiljer den sig från den absoluta monarkien, hvilken gör anspråk på samt väcker föreställning om beständighet, och detta är orsaken till, att de ifrigaste demokrater kunna försvara och förorda denna anarkiens monarki, på samma gång som de bekämpa envåldskonungadömet. —