den viktsförlust en i vätskan vid olika temperaturer nedsänkt kropp undergår, eller man använder två kommunicerande glasrör, af hvilka det ena hålles vid 0° och det andra vid högre temperatur, under det vätskans höjder i båda rören observeras, o. s. v. De vätskor, hvilkas utvidgningsförhållanden blifvit noggrannast undersökta, torde vara kvicksilfver och vatten. Kvicksilfrets utvidgning är mellan 0° och 100° C. 1/5550 för hvarje grads temperaturhöjning. Mellan 100° och 200° C. är samma utvidgning 1/5425 och mellan 200° och 300° C. 1/5300. I närheten af den kritiska temperaturen ha vätskorna en dilatationskoefficient af betydlig storlek, närmande sig till gasernas. Detta är exempelvis fallet med kolsyra, cyan och svafvelsyrlighet vid vanlig temperatur. Alla de gasformiga kropparna utvidgas ungefär lika mycket, om de äro vid lågt tryck, och denna utvidgning utgör omkr. 0,3665 af hela volymen, om temperaturen höjes från 0° till 100° C. Gaser, som vid upphettning dissocieras (se Dissociation), visa en abnormt stor utvidgning, som dock är att anse såsom endast skenbar. — Gasernas utvidgning kan bestämmas genom användning af ett jämntjockt glasrör med utblåst kula. Röret indelas i lika stora volymdelar, och kulans volym bestämmes i sådana delar. Gasmassan afspärras med en kvicksilfverdroppe, och af den vid olika temperaturer observerade volymen kan gasens utvidgning beräknas. Man kan ock bestämma utvidgningen genom att observera spänstigheten hos en och samma gasmassa vid olika temperaturer, under det volymen tvingas att vara oförändrad. Spänstigheten under oförändrad volym varierar i nära nog samma förhållande, särskildt vid låga tryck, som volymen, då spänstigheten bibehålles oförändrad. L. Å. F. (S. A—s.) Dilatationskoefficient, fys. Se Dilatation. Dilatationsparenkym, bot. Se Lianer. Dilatatorium (af lat. dilatare, utvidga), instrument, medelst hvilket man utvidgar en rörformig bildning, t. ex. urinröret, kanalen i lifmoderhalsen, en fistelgång, för att därigenom möjliggöra en undersökning eller ett kirurgiskt ingrepp. J.E. J—n. Dilation (lat. dilatio, af differre), uppskof, frist (beträffande en rättegång). — Dilatorisk, som går ut på uppskof l. förhalande. Dilemma (grek. dilemma), log., är en disjunktiv slutledning enligt formeln: om A är, så är antingen B eller C; nu är hvarken B eller C; alltså är heller icke A. — I vanligt språkbruk användes uttrycket dilemma också ofta för att beteckna tvenne motsatta möjligheter, mellan hvilka valet är synnerligen svårt, emedan båda hvar för sig bjuda den väljande emot; trångmål; klämma. S—e. Dilettant (af it. dilettante, af dilettare, förnöja, skänka glädje; jfr lat. delectari, finna nöje i), person, som idkar konst eller vetenskap uteslutande såsom ett nöje och ej som yrke eller lifsuppgift; klåpare. — Dilettantisk, ytlig och otillräckligt skolad. — Dilettantism, idkande af konst eller vetenskap mest för eget nöjes skull och utan anspråk på mästerskap; bristande grundlighet och ofullkomlig teknisk skolning. Jfr Amatör. — Den vid ordet dilettantism häftande, mer eller mindre lindriga bibetydelsen af ytlighet tillhör ej ursprungligen begreppet. I alla tider ha dilettanter bidragit åtskilligt till konstens liksom vetenskapens utveckling. I regeln bör dock privatlifvet vara fältet för dilettanternas bemödanden. De böra icke uppträda offentligt och söka täfla med fackmännen, till ringa båtnad för sig själfva eller för allmänheten, utan deras konst- och studieutöfning må egentligen gå ut på att fördjupa deras egen uppfattning. Särskildt hvad konsten beträffar, kan detta leda till en för kulturen mycket fruktbringande växelverkan mellan konstnärerna och den konstälskande allmänheten. På musikens område gingo förr i tiden konstnärer och dilettanter hand i hand, hvilket bidrog ansenligt till bl. a. kammarmusikens utveckling. I det moderna konsertväsendet utgör alltjämt dilettanters medverkan en oumbärlig insats, när det gäller utförandet af körverk. E. F—t. Di-l-hedsche, Di-l-heggia. Se Hedjra. Dili. Se Dilly.

Fig. 1. Fig. 2.

Diligens [-ʃa'ȵs; fr. diligence, af diligent, flitig, flink, snabb, af lat. diligens, omsorgsfull, noggrann], offentlig fyrhjulig och af 2—6 hästar dragen täckvagn för snabb befordran af resande med deras resgods samt af post mellan aflägsnare orter i ett land; postvagn. — Bland de i postväsendets tjänst använda fordon af ett otaligt antal typer och modeller har inom de europeiska kulturländerna före järnvägarnas införande en synnerligt framstående plats intagits af diligenserna, såsom utgörande för såväl personbefordran som posttransport afsedda forvagnar. Numera har det skimmer af vägfarandets poesi, som förr omstrålade begreppet postdiligens (ty. eilwagen, fr. malle-poste, eng. mail-coach), visserligen förbleknat, i samma mån fordonets användning i den allmänna samfärdselns tjänst blifvit allt sparsammare. Men ännu i dag utgör inom Schweiz och, delvis, Österrike postdiligensen ett å färdvägarna öfver de höga alppassen alltjämt anlitadt och af de resande vida mer omtyckt fortskaffningsmedel än de med alla sina fördelar onekligen rätt prosaiska järnvägsvagnarna. I Sverige, där posternas fortskaffande af ålder hade ålegat de s. k. posthemmanen (se d. o.), uppstod först fram på 1800-talet på allvar fråga om allmänna postens anlitande jämväl för personbefordran och då i nära sammanhang med yppade önskningar att få postföringstungan aflyft från jordbruket. Redan 1810 års riksdag hade uttalat sig för anställande af försök med "så kallade postvagnar, hvarå 2 à 3 resande — — — jämväl fortskaffades". Men icke förrän 1830 kom den första diligensförbindelsen till stånd, å linjen Stockholm—Ystad. Fig. 1 visar bilden af en af de allra första vid denna befordran använda diligenserna. Sedermera utsträckt till linjen Ystad—Malmö—Hälsingborg, indrogs emellertid redan med 1834 års utgång ifrågavarande diligensbefordran såsom för postverket förlustbringande. Enskild diligenstrafik, delvis understödd af