statsmedel, uppehölls sedan under 1830- och
1840-talen. Först 1850 återupptogs, till en början
försöksvis, postverkets egen diligenstrafik, som
efter hand utvidgades och under 1860-talet nådde
sin blomstring, för att sedermera småningom aftaga,
i den mån järnvägsnätet utsträcktes. Ännu 1867, då
summan af postförda landsvägskm. i Sverige utgjorde
5,804,811, tillryggalades af postdiligenserna
3,202,253 km. Postverkets behållna inkomst af
personbefordran med diligenserna uppgick sagda
år till 100,304 rdr 36 öre. Taxan utgjorde då
1 rdr 20 öre för heltäckt plats, 1 rdr för half
täckt plats och 80 öre för öppen, allt för mil
räknadt, samt för öfverskjutande full fjärdedels
mil fjärdedelen af denna afgift. Utöfver det
vanliga person antalet, som skulle så beräknas,
att "med kusk och skjutsande" ej flera personer
medföljde än tvenne efter hvar häst, kunde, med de
resandes begifvande, ett barn af högst 6 års ålder
få i diligensen medfölja mot half afgift. Med
diligenserna befordrades förutom passagerare
och brefpost jämväl paketpost. Färdhastigheten
beräknades i allmänhet till 1 mil på 1 timme och
15—20 minuter. Af 1860- och 1870-talens diligenser
gifver fig. 2 en god bild. Medan på kontinentens
stora postvägar diligenser, förspända med 4 eller
5, ända till 6 hästar, förr i tiden utgjort en
vanlig företeelse, hade våra svenska diligenser
endast undantagsvis större anspann än 2 à 3 hästar.
Den sista svenska postdiligensen framgick å linjen
Göteborg—Kungsbacka—Varberg och indrogs samtidigt
med postbefordrans vidtagande 1 sept. 1888 å
järnvägssträckan Göteborg—Varberg. Diligenstrafiken
hade då nedgått till en obetydlighet. Postverkets
inkomst af försålda diligensbiljetter 1888 utgjorde
sammanlagdt 441 kronor 60 öre. I afseende å våra diligensers
konstruktion skilde man mellan
kupéer (fig. 3),
med plats inuti vagnen för 4, och
kalescher
(fig. 4), med dylik plats för 2 personer. 1893
funnos i postverkets vagnpark 20 kupéer och 45
kalescher. Med undantag af en kupé (se fig. 2) och en
kalesch, hvilka skulle införlifvas med ett blifvande
postmuseum, såldes då de öfriga, de 44 kalescherna
till Arméförvaltningen, som användt dem för transport
af de till truppförbanden hörande civilmilitära
personerna m. m.
R. L—n.
Fig. 3. Fig. 4.
Di-l-kade. Se
Hedjra.
Dilke [di'lk]. 1.
Charles Wentworth D., engelsk
litteraturhistoriker och tidningsman, f. 1789,
d. 1864, utgaf 1814—16 en fortsättning af Dodsleys
"Old plays", var sedan medarbetare i tidskrifter,
bl. a. "Retrospective review", och stod i nära
beröring med flera samtida författare, såsom Keats,
Leigh Hunt och Hood. 1830 öfvertog han ledningen af
"Athenæum", som han upparbetade till en af Englands
förnämsta tidskrifter, och var
1846—48 redaktör för "Daily news", som börjats
af Ch. Dickens. Sedermera sysslade han med
litteraturhistoriska studier, särskildt rörande Popes
diktning och Junius-brefven (se d. o.). Hans skrifter
utgåfvos 1875 under titeln
Papers of a critic af
hans sonson sir Charles D., som försett dem med en
biografisk inledning.
2.
Sir Charles Wentworth D., den förres
son, engelsk tidningsman, f. 1810, d. 1869, är
hufvudsakligen bekant såsom en af upphofsmännen
till industriutställningarna i London 1851 och 1862
och blef sistn. år för sina förtjänster baronet. Han
var tillika utställningskommissarie i New York 1853
och Paris 1855 samt en kort tid (1865—68) medlem
af underhuset.
<img l>
3. Sir
Charles Wentworth D., den
förres son, engelsk skriftställare och politiker,
f. 1843, studerade i Cambridge och blef advokat
samt anträdde 1866 en resa kring jorden, som han
beskref i
Greater Britain, a record of travel in englishspeaking countries during
1866—67 (1868; flera uppl.; ny bearbetning med titeln
Problems of Greater-Britain, 2 bd, 1890).
1868 blef han parlamentsledamot för Chelsea och slöt
sig i underhuset till den utprägladt radikala
gruppen. 1874 utgaf han anonymt den politiska
satiren
The fall of prince Florestan of Monaco. 1880
blef D. understatssekreterare för utrikesärenden
i Gladstones andra ministär och 1882 president i
"Local government board" (se
Board) med säte
i kabinettet och var tillika 1884—85 ordförande
i en stor kommitté för bostadsfrågan. Han afgick
med Gladstone 1885, men uteslöts ur dennes tredje
kabinett i följd af en skandalös äktenskapsprocess,
som slutade med att han i juli 1886 dömdes
för äktenskapsbrott och förlorade sin plats i
underhuset. Han invaldes ånyo 1892 och har sedan dess
varit en uppmärksammad talare i utrikespolitiska
frågor, men icke haft plats i någon af de följande
liberala regeringarna. D. har äfven fortsatt sin
skriftställarverksamhet och bl. a. utgifvit
The
present position of european politics (1887),
The
british army (1888) samt
The british empire (1898)
— arbeten, som låtit tala om sig. Efter sin fader
ärfde han 1869 tidskrifterna "Athenæum" och "Notes
and queries". D:s hustru, lady
Emilia D., f. 1840,
har utgifvit uppmärksammade konsthistoriska arbeten.
T. H—r.
Dill, Anethum graveolens L.,
bot. farm.,
en till fam.
Umbelliferæ hörande ettårig ört,
som har sitt hemland i Medelhafstrakterna, men
allmänt odlas i svenska trädgårdar, upp till
Norrland, och lätt förvildas. Stjälken är 0,6—1
m. hög, glatt, blågrön; bladen dubbelt parbladigt
delade, med trådlika ändflikar; blomflocken stor,
gles-strålig ("dillkrona"); blommorna små, gula, med
jämnstora, rundade kronblad (se högra blomflocken på
fig.). Frukten (se öfre "dillkronan" på fig.) kallas
