dillfrö (Semina Anethi). Förr nyttjades den såsom väderfördelande, mjölkökande och underlättande matsmältningen. Den innehåller omkr. 1,75 proc. flyktig olja, som gifver den en stark, aromatisk lukt och varm, stickande smak. Den flyktiga oljan i dillfrön innehåller jämte ett kolväte äfven karvol (C₁₀ H₁₄ O), som själf är en flyktig vätska. Sådan karvol finnes äfven i kumminolja; en mycket liknande kropp förekommer i krusmyntans flyktiga olja. Äfven bladen och blomflockarna innehålla en dylik flyktig olja och begagnades förr i medicinen. Nu användas de mycket såsom kökskryddor. Jfr Anethum. O. T. S. C. G. S. (G. L—m.)

Dill., vid växtnamn förkortning för J. J. Dillenius (se d. o.). Dill, Ludvig, tysk målare, f. 1848 i Gernsbach i Baden, studerade i München och blef 1899 professor i Karlsruhe. Han målar landskap med starkt betonad stämning, valde en tid framåt venezianska och holländska motiv, men började på 1890-talet med förkärlek skildra sumpmarkerna kring Dachau nära München, i stämningar af originell färghållning (olivgrönt och gulgrått som hufvudtoner) och ett egendomligt, mjukt och bredt behandlingssätt. D. är representerad i gallerierna i Berlin, Mannheim, Stuttgart, nya pinakoteket i München m. fl. st. Jfr "Neu Dachau" af Roessler 1905. G—g N. Dillén, J. J., tysk botanist. Se Dillenius. Dillenburg, kretsstad i preussiska regeringsområdet Wiesbaden (Hessen-Nassau), vid Dill, biflod till Lahn. 4,458 inv. (1900). Bergsskola och landsstuteri, järnmalms- och brunkolsbrytning. D. har uppstått kring den nu i ruiner liggande borgen D., hvarest Vilhelm af Oranien (1533) och hans son Moritz (1567) föddes. Ett 40 m. högt "Wilhelmsturm" är byggdt till den förres ära. D. är en besökt luftkurort. Dillenia L., bot. Se Dilleniaceæ. Dilleniaceæ, Dilleniaceer, bot., växtfamilj hörande till serien Parietales. Hithörande växter äro träd eller buskar, ofta lianer med strödda, läderartade blad, och förekomma nästan uteslutande i tropikerna, särskildt i Australien, där de bilda en viktig del af scrubformationen; i Afrika äro de mycket sällsynta. Många dilleniaceer utmärka sig genom egendomligt byggda, synnerligen praktfulla blommor, t. ex. Dillenia indica L. i södra Asien, hvars stora hvita blommor torde vara bland de skönaste, som finnas; den odlas därför ofta i växthus, men kommer tyvärr sällan till blomning. De högstammiga Dillenia-arterna lämna ett värdefullt, ofta rödfärgadt virke, lämpligt till finare snickeriarbeten. Frukterna af flera arter användas som citroner. I Brasilien begagnas Curatella americana och andra arter i medicinen. Många af lianerna användas som "vattenlianer"; ur den genomskurna stammens stora kärl utströmmar ett godt dricksvatten i riklig mängd. G. L—m. <img l>

Dillenius (Dillén), Johann Jakob, tysk botanist, f. 1687 i Darmstadt, öfverflyttade 1721 till England och dog 1747 som professor i botanik i Oxford. Han bidrog i väsentlig mån till en grundligare kännedom och en bättre systematisering af de lägre växtgrupperna samt stod i liflig vetenskaplig beröring med Linné. Skrifter: Hortus Elthamensis (1732) och Historia muscorum (1741) m. fl. Dillfrö. Se Dill, bot. Dilli. Se Dilly. Dilling, Lars, norsk författare, f. 26 jan. 1848 i Moss, student 1869, skref visor och farser för studentföreningens teater samt utgaf 1873 och 1874 ett par häften sånger och visor. Efter en utländsk resa 1875—76 publicerade han tre samlingar Hverdagsmennesker (1879—81; "Hvardagsmenniskor", 4:e uppl. 1898), hvilka vunno en stor läsekrets genom sin harmlösa satir och humoristiska blick. Därefter följde tre band skisser, Gjennem lorgnetten (1882—84; "Genom lorgnetten", 1883—85; 3:e uppl. 1898), som öfversatts äfven till holländska och delvis till tyska (genom J. Stinde). D. utgaf vidare berättelserna I kupéen (1886, sv. öfv. s. å., ny uppl. 1898) och den längre novellen Begavet (1886; "Ett godt hufvud", 1887; ny uppl. 1898). Han var bosatt i Köpenhamn 1881—85, men flyttade 1886 till Berlin, där han dog 16 dec. 1887. S. å. utkom en ny skiss-samling Fra Tydskland og Belgien. 1895—97 utkom i Norge en samlad upplaga af hans arbeten, illustrerad af W. Peters och G. Lærum. Dillingen. 1. Stad i bajerska regeringsområdet Schwaben, vid Donau. 6,078 inv. (1900). Gymnasium, lyceum, döfstumanstalt, barnhus och flera kloster. D. var fordom säte för biskoparna af Augsburg och egde 1551—1804 ett universitet,