<img l>

2. John D., den föregåendes son, f. 1851 i New York, kastade sig efter aflagda läkarexamina i Dublin lidelsefullt in i home-rule-rörelsen mot slutet af 1870-talet och valdes 1880 i Tipperary till medlem af underhuset, där han slöt sig till Parnell och gjorde sig bemärkt såsom fanatisk nationalist samt eldig talare. Vid flera tillfällen blef han på grund af sitt våldsamma uppträdande i underhuset af talmannen för viss tid utesluten från husets förhandlingar. På grund af sjuklighet nedlade D. sitt mandat 1883, men valdes 1885 ånyo af grefsk. Mayo, som han ännu (1906) representerar i underhuset. D. var en af de ifrigaste förfäktarna af den s. k. ”fälttågsplanen” af år 1886, enligt hvilken arrendatorerna skulle betala blott så stor arrendeafgift de själfva ansågo rättvis och, om den ej emottogs af jordegarnas ombud, insända penningarna till en för ändamålet utsedd kommitté. I samband med denna agitation dömdes han 1888 till några månaders fängelse. Ett nytt åtal väcktes mot honom vid hans återkomst 1890 från en agitationsresa till Australien; han fick under rättegången vistas på fri fot, mot borgen, men bröt i likhet med W. O’Brien aftalet och begaf sig med honom till Amerika för att hålla agitatoriska föredrag. Han inställde sig åter för myndigheterna 1891. S. å. sällade sig D. med anledning af den Parnellska skilsmässoprocessen (se Parnell) till det af Justin MacCarthy ledda antiparnellitiska partiet och var efter MacCarthy detta partis ledare 1896—98. Vid de inbördes stridiga irländska partiernas formella återförening till ”Förenade nationalistpartiet” 1900 underordnade sig äfven D. John Redmonds ledarskap. (V. S—g.) Dillsenap, bot. Se Sisymbrium. Dilly (Dili, Dehli l. Dilli), hufvudort i portugisiska delen af ostindiska ön Timor, på öns norra kust vid en under sydvästmonsunen lätt tillgänglig hamn, som dock är osund. Export af bufflar, svin, ris och trädgårdsalster. Dilman (Dilmegan), stad i nordvästra Persien (prov. Aserbeidjan), 25 km. v. om norra ändan af Urmiasjön. Omkr. 6,000 inv. Dilmegan. Se Dilman. Diloba cœruleocephala L. [seruleåsēfala], zool. Se Blåhufva, där namnet oriktigt skrifves Noctua. Dilogi (grek. dilogia, af di, dubbelt, och logos, ord), ret., upprepning; dubbelmening, tvetydighet. Dilolo, sjöbäcken i södra Ekvatorial-Afrika, under 11° 30′ s. br. och 22° 30′ ö. lgd fr. Gr., 1,445 m. ö. h. på vattenskillnaden mellan Kongos och Sambesis flodområden, upptäcktes af Livingstone i febr. 1854 och är enligt hans uppgift högst 8—13 km. långt och 4—5 km. bredt. Det är mycket rikt på fisk och flodhästar och öfversvämmar tidtals de omgifvande träsken, som synas hafva aflopp såväl till Kassai som till Liba-Sambesi. Dilthey, Wilhelm, tysk filosof, f. 1833 i Biebrich, professor i filosofi i Basel (1866), Kiel (1868), Breslau (1871) och sedan 1882 i Berlin. Hans båda hufvudarbeten äro ännu ofullbordade, i det att endast första delen föreligger såväl af hans mästerliga Leben Schleiermachers (1870) som af hans Einleitung in die geisteswissenschaften (1883). Han har utgått från historiska studier, och han gör till sin hufvuduppgift att inom den filosofiska tankebildningen skaffa de humanistiska vetenskaperna deras rätt gentemot den nutida ensidigt naturvetenskapliga bildningsriktningen. Filosofiens grundval är ”själfbevisningen”, hvarigenom människan kommer till medvetande om sitt enhetliga väsen, hvilket är söndradt i de olika lifssfärerna och historiens skeden. Psykologien blir därmed filosofiens grunddisciplin. Och dess kunskapsart skiljer sig från naturvetenskapernas därigenom, att på dess område enheten och sammanhanget, ej den mekaniska mångfalden, äro det primärt gifna. D. leder utgifningen af den första fullständiga uppl. af Kants skrifter, som föranstaltats af vetenskapsakademien i Berlin. S—e. Diluendo, it. (af lat. diluere, bortskölja, förminska, försvaga), mus., utslocknande. Jfr Morendo. Diluvialbildningar, geol. Se Diluvium. Diluviallera och Diluvialsand (jfr Diluvium), geol., två af kvartärsystemets äldre glaciala, skiktade och ofta kalkhaltiga jordarter, som med ganska stor mäktighet flerstädes äro utbredda inom och strax utanför de forna nedisningsområdena i norra Europa (norra Tyskland, Holland, Danmark och Skåne), där de afsattes framför kanten af inlandsisen i af denna uppdämda eller eljest befintliga sötvattensbäcken (issjöar), till hvilka isälfvarna utförde massor af sand och lerslam. Sådana bäcken torde hafva funnits utanför isranden, såväl vid isens första framåtskridande som vid dess under mildare (interglaciala) perioder skeende tillbakadragande och därefter förnyade framryckanden samt vid dess slutliga afsmältning. De afsatta ler- och sandlagren förekomma därför inom ganska stora områden, men icke n. om Skåne. Vid hvarje förnyadt framryckande af isen blefvo de åtkomliga områdena af dessa lager öfverskridna af isen och dennas bottenmorän. Därvid blefvo lagren flerstädes skrynklade och uppresta från sitt horisontella läge samt öfvertäckta af moränmaterial eller delvis helt och hållet förstörda och inknådade i detta. Där flera dylika framåtryckanden och tillbakagåenden inträffat inom ett och samma område, finner man därför sådana skiktade ”diluviallager” på flera olika nivåer, skilda af mer eller mindre mäktiga, oliktidiga moränbäddar. Kusten mellan Hälsingborg och trakten s. om Landskrona äfvensom ön Hven erbjuda tillfällen till studium af dessa förhållanden. I Tyskland begagnas ännu namnen diluviallera och diluvialsand. I Sverige införde O. Torell för ifrågavarande bildningar benämningarna hvitålera och hvitåsand, med hänsyftning på de nuvarande slamuppfyllda jökelälfvarna på Island, hvilka där kallas ”hvitåar”; dock sedan inom äfven nordliga delar af Sverige flerstädes iakttagits likartad, skiktad lera, bildad i af inlandsisen därstädes under senglacial tid uppdämda sjöar, och denna blifvit kallad issjölera (resp. issjösand), torde äfven de förutnämnda äldre lagren