detta nederlag, bröt in i Ryssland med en väldig här, blef han öfvervunnen på "Snäppfältet" (Kulikovo pole) vid Don (8 sept. 1380). Genom denna seger, som förskaffade D. namnet "Donskoj", d. v. s. den donske, blef han en af Rysslands nationalhjältar. Ehuru tatarerna efter Moskvas förhärjning 1382 tvungo honom till underkastelse och att ånyo betala skatt till Gyllene horden, bibehöll han dock sin maktställning inom Ryssland, där han förfor mycket strängt med de furstar och bojarer, som satte sig upp emot honom. D., som arbetade på att få storfurstevärdigheten ärftlig inom sin ätt, plägar räknas som den egentlige grundläggaren af riket Moskva. <img l>Den förste falske Dimitrij.

5. Dimitrij Ivanovitj, Ivan "den förskräckliges" yngste son, f. 1583 i dennes sjunde äktenskap, med Maria Nagaja, aflägsnades vid sin broder Fedors tronbestigning 1584 till Uglitj jämte sin moders släktingar, hvilka misstänktes för dynastiska stämplingar till hans fördel. Tsar Fedors svåger och gunstling Boris Godunov betraktade D. sedermera alltjämt som farlig för sitt inflytande, emedan denne efter den barnlöse Fedors död skulle ärfva tronen, på hvilken Boris själf hade sina planer. Det var också säkerligen på hans tillskyndan, som D. år 1591, under lek med sina jämnåriga, bragtes om lifvet. Ryktet utpekade genast Godunov som mordets anstiftare, men denne lät genom bojaren Vasilij Sjujskij anställa en undersökning, som till resultat gaf den sedermera officiellt fasthållna versionen, att D. dödat sig själf i ett anfall af fallandesjuka. Att denna förklaring icke slog rot i folkets medvetande, visade sig emellertid, när sedermera en person framträdde och utgaf sig för D., som man enligt hans påstående ämnat mörda, men som underbart räddats ur mördarnas händer. Om denne förste falske D. har man säkra underrättelser, först sedan han 1603 uppträdt i södra Litauen, där han till främjande af sina planer sökte de äfventyrslystne magnaternas gunst. Han lät påskina sin afsikt att om icke på annat sätt så med kosackernas hjälp återvinna sin faders krona från Boris, som var tsar sedan 1598. I furst Adam Wiśniowiecki vann han en inflytelserik gynnare och blef genom honom introducerad hos vojvoden af Sendomierz, Jerzy Mniszek. Denne lofvade att skaffa honom polskt understöd, medan D. åter förband sig att äkta vojvodens dotter Marina och som tsar skänka honom själf stora förläningar. Den litauiske kanslern Leo Sapieha vanns troligen för dessa politiska planer, och till stärkande af D:s prestige framskötos personer, som sade sig i honom igenkänna tsarevitj D. Konung Sigismund III af Polen kallade honom till Krakau, emedan han insåg, hvilka fördelar D. som tsar och bundsförvant skulle kunna bereda honom, särskildt mot Sverige. Jesuiterna hoppades på samma gång vinna ett mäktigt verktyg till Rysslands katolisering och inträde i en antiturkisk liga. De lyckades under samverkan med den påflige nuntien Rangoni förmå D. att i största hemlighet antaga den romerska bekännelsen (april 1604). De polske senatorerna med Zamojski i spetsen voro emellertid föga hågade att på ovissa utsikter bryta den 1602 slutna freden med Ryssland. Medan republiken därför förhöll sig neutral, understödde Sigismund D. enskildt med penningar och gjorde icke allvarliga svårigheter för den, som på eget ansvar ville inlåta sig på äfventyret. Han tycks t. o. m. ha ingått vissa aftal med D. om eventuellt förbund mot Sverige och landafträdelse till Polen. Efter företagna värfningar ryckte D. i okt. 1604 in i Ryssland, åtföljd af jesuitiska själasörjare, med en här af 4,000 kosacker och polska äfventyrare. Hans agenter hade bearbetat folkstämningen till hans förmån, och Boris var allmänt hatad. Förstärkt med nya kosackskaror, vann D. snabba framgångar och bragte tsarens missnöjda vojvoder till affall. Efter Boris' plötsliga död (apr. 1605) blef dennes son Fedor visserligen för en tid i Moskva erkänd som tsar. Men han undanröjdes snart genom ett folkupplopp, anstiftadt af D:s agenter. Öfverallt hälsad som rättmätig tsar, kunde D. i juni 1605 intåga i Moskva, hvarefter äfven hans föregifna moder förmåddes att erkänna honom. Under sin följande ettåriga regering sträfvade D. att frigöra sig från beroendet af Sigismund, som ville hetsa honom mot Sverige, men som gjorde svårigheter att erkänna hans tsartitel. Utan att afbryta förbindelsen med Rom, som han alltjämt förespeglade sitt turkhat, sökte D. uppträda som en fullt ortodox tsar. Hans polska anhang gjorde honom emellertid impopulär, och hans giftermål med Marina (nov. 1605) stötte moskoviterna för hufvudet. Rykten utspriddes, att han ville indraga kyrkans gods, och under ledning af hierarkien och Boris' förra anhängare anstiftades ett upplopp, hvarvid D. mördades och hans polska svit massakrerades (17 maj 1606). Sammansvärjningens ledare, Vasilij Sjujskij, utropades till tsar. — Frågan om den förste "falske D:s" härkomst och personlighet innebär ett svårlöst problem för den historiska kritiken. D:s jesuitiska och polska anhängare ha sökt häfda, att han verkligen varit Ivan den förskräckliges son (så Possevino, Wielewicki; äfven fransmannen Margeret). Mot denna tradition står den officiella ryska, sådan den framträder redan i tsarerna Boris' och Vasilijs kansliskrifvelser. D. skulle enligt denna ha varit en simpel bedragare, den från Tjudovoklostret i Moskva förrymde munken Gregorij (Grisjka) Otrepiev, som en tid varit sekreterare hos patriarken Iov och som anklagad för svartkonst rymt till Litauen. Denna version vann lätt tilltro i det samtida Sverige (Petrejus), där man bakom bedrägeriet också anade jesuiternas ränker. Den ryska historieskrifningen har länge kritiklöst varierat samma uppfattning (Karamzin, Soloviev o. a.), endast tvistande, om D. närmast varit ett verktyg för jesuiterna eller för ett oppositionellt bojarparti. Kostomarov häfdade emellertid (1861), att D. och Otrepiev måste ha varit två skilda personer; den senare forskningen har satt detta utom allt tvifvel och ser i Otrepiev en af D:s tidigaste medhjälpare. Däremot är frågan om D:s härkomst ännu oafgjord. Enligt somliga tillhörde han den poloniserade hvitryska småadeln (Ilovajskij) eller