kunde möjligen ha varit en oäkta son till Stefan Báthory (så uppger den samtidige Massa). Enligt andra var han af storrysk börd och möjligen som tsar Ivans oäkta afkomling i besittning af vissa anspråk på den ryska tronen; endast detta skulle förklara hans underbara framgång (Sjtjepkin). För öfrigt framstår D:s uppträdande alltmer som en storartad och länge förberedd intrig, hvars upphofsman möjligen varit Leo Sapieha, som under sin beskickning till Moskva 1600—01 tycks ha trädt i förbindelse med D. och vissa missnöjda bojarkretsar. Vasilij Sjujskij hade 1606 utropats till tsar af sina medsammansvurne, men D:s förra anhängare reste sig omedelbart mot den nya regeringen vid det genast utkolporterade ryktet om hans förnyade underbara räddning. Massorna upphetsades af den nya rörelsens ledare Bolotnikov genom löften om penningutdelning på de besuttnes bekostnad. Stora upprorsskaror drogo mot Moskva redan hösten 1606. Först i aug. 1607 framträdde emellertid i Putivl en person, troligen någon lägre kyrkotjänare, som utgaf sig för den sannskyldige D. (den andre falske D.). Upprorets ledare mottogo honom gärna som den efterlängtade ideella medelpunkten för folkrörelsen. I Polen grep man med glädje detta tillfälle till nya intriger, och de efter det stora polska upprorets (rokoszens) dämpande arbetslösa krigarskarorna strömmade massvis öfver ryska gränsen. Våren 1608 tågade D. själf mot Moskva, besegrade tsarens trupper och slog ett befäst läger i hufvudstadens omedelbara närhet, vid Tusjino (hvaraf han fick namnet "skälmen i Tusjino"). Marina erkände honom motvilligt som sin man. D. tycktes vara nära sitt mål. Det var i denna förtviflade ställning, som tsar Vasilij antog konung Karl IX:s förnyade erbjudande att afstå trupper till polackernas bekämpande. I apr. 1609 började undsättningshären sitt tåg, och efter täta strider med D:s skaror kunde den i mars 1610 intåga i det befriade Moskva (se De la Gardie, Jakob). Samtidigt hade Sigismund ändtligen för egen räkning ingripit i de ryska förvecklingarna och börjat belägra Smolensk. Den från två håll hotande faran hade i Tusjino alstrat sådan oro, att D. måst fly därifrån till Kaluga (jan. 1610). Hans affallna polska anhängare erbjödo kronan åt Sigismunds son Vladislav, men kosackerna förblefvo honom trogna. Sedan den polske hetmanen Zolkiewski slagit den svensk-ryska hären vid Klusjino (juni 1610) och tsar Vasilij blifvit störtad, sökte D. vinna Sigismunds understöd i sina planer genom att lofva stora subsidier och förbund mot Sverige. Han afvisades snöpligt, hans maktställning var skakad, ehuru han ännu behärskade sydöstra Ryssland och äfven Pskov med vidsträckta områden. I dec. 1610 blef han ihjälslagen af en personlig ovän. Efter tsar Vasilijs störtande hade Karl IX sett sig om efter någon, som kunde ersätta denne som motvikt till det polska inflytandet i Ryssland. Okunnig om den "andre falske D:s" död, inlät han sig i början af 1611 i underhandlingar med dennes efterlämnade befallningsmän på det pskovska området och lofvade D. hjälp och beskydd. En ny bedragare, vid namn Sidor, framträdde då plötsligt i Ivangorod (mars 1611), utgaf sig för D. och anhöll om svenskt understöd (den tredje falske D.). På grund af Jakob De la Gardies föreställningar kom något sådant honom icke till del, men han lyckades på egen hand lägga under sig hela pskovska området. Då han hotade att utbreda sitt välde till det novgorodska herrskapet, blef Evert Horn sänd att bekämpa honom (augusti 1611), men fälttåget utföll mindre lyckligt. Bedragaren blef för en tid erkänd äfven af Trubetskojs kosacklandtvärn vid Moskva, men kort därefter ditförd som fånge (juli 1612) och ihjälslagen. Litt.: Caro, "Zur Demetriusfrage" (i "Hist. zeitschr., bd 88), Pierling, "La Russie et le Sàint-Siège" (III, 1901), Pantenius, "Der falsche Demetrius" (1904), Waliszewski, "La crise révolutionnaire 1584—1614" (1906). H. A—t. Dimitrij Rostovskij, D. den helige (hans världsliga namn var Tuptalo), rysk prelat och författare, f. 1651, d. 1709, metropolit i Rostov (i nordöstra Ryssland), hörde till den krets af begåfvade lillryska lärde, som, utgångna från den latinsk-slaviska akademien i Kiev, under brytningstiden mellan nytt och gammalt till det moskovitiska riket öfverförde den västerländska bildningens element. Den helige D. är känd som tidens bäste predikant, som psalm- och mysterieförfattare, som dogmatiker och polemiker samt historiker. Man har i behåll öfver ett hundratal predikningar; de hålla medelvägen mellan kievsk skolastik och bysantinsk svulst. I hans mysterier (Ester, Den ångerfulle syndaren, Kristi födelse, Jungfru Marias himmelsfärd, Martyren Dimitrij) äro instuckna scener ur lillryska folklifvet. Utom några dogmatiska specialafhandlingar författade han (i katekesform) Korta frågor och svar om tron (med strängt systematisk ordning) samt Den rättrogna religionens spegel. I striden mot sektväsendet utmärkte han sig genom en för tiden ovanlig fördomsfrihet i uppsatserna Rozysk o brynskoj vjerje (Undersökning om den brynskiska sekten, 1709) och Om Guds beläte i människan (med anledning af frågan om bärandet af skägg). D. redigerade en samling helgonbiografier (Tjeti mineji), en biblisk historia och en krönika (om det slaviska folkets ursprung). Hans samlade skrifter utgåfvos i Moskva 1786, 1838—42 och 1849. Lll. Dimitsana (Demetsana). 1. Stad i grek. nomarkien Arkadien, i en vild bergstrakt 10 km. n. om Karytana. 2,400 inv. (1896; som kommun 5,833). Biskopssäte. Staden, som har ett kloster från 900-talet, en borg från frankernas tid samt rester af en cyklopisk mur, motsvarar sannolikt (enligt Leake och Rangabes) den homeriska staden Teuthis. Sedan 1764 hade den en af Greklands mest besökta skolor, från hvilken många lärde utgingo och som var utrustad med ett jämförelsevis godt bibliotek. — 2. Flod. Se Erymanthos 2. Dimittera (lat. dimittere), bortskicka, afsända, låta gå, med betyg öfver godkända kunskaper entlediga från ett läroverk till en högre undervisningsanstalt. Jfr Dimission. Dimity [di'miti; af grek. di, dubbelt, och mitos, tråd], ett tämligen tjockt, kypradt bomullstyg, hvars kypertränder till följd af den fylliga, ofta nog dubbeltrådiga varpen synas upphöjda. Användes till underkläder m. m. G. A. W. Dimkristaller, meteor. Vid mycket låg temperatur utgöres dimman ofta af små iskristaller, sväfvande i luften, såväl i de lägre lagren, under vintern, som i de högre kalla luftlagren, under