sommaren. Dimma i de högre luftlagren benämnes moln eller sky. L. A. F.* Dimma, meteor. (internationellt meteorologiskt tecken ≡). När ånga uppstiger från en vattenmassa, antingen vid kokning eller afdunstning, uppstår vid ångans kondensering till flytande vatten imma, som utgöres af en mängd små, i luften sväfvande vattendroppar. Om vattenångans förtätning sker i stort, såsom i fria luften, uppstår hvad vi kalla dimma, hvilken således är i stort detsamma som imman från kokande eller afdunstande vatten. Dimma bildas företrädesvis, när vattnet i sjöar, floder eller fuktig mark är varmare än den med fuktighet mättade luften. Den vattenånga, som alstras till följd af vattnets eller jordytans högre temperatur, förtätas genast åter, så snart den kommer upp i den kallare, med vattenånga redan mättade luften. Är luften icke mättad med ånga, utfälles ej dimma, äfven om luften har lägre temperatur än marken eller vattnet. Ångan kan då utbreda sig i luften utan att förtätas. — Af hvad här anförts följer, att företrädesvis om hösten dimma måste uppstå öfver sjöar, floder och sanka trakter. Kuster, mot hvilka hafsströmmarna föra varma vattenmassor, äro särdeles dimmiga. Sådant är, till följd af Golfströmmens inverkan, förhållandet t. ex. i England och Newfoundland. På hafvet utanför sistnämnda ö anträffas ofta isberg, hvilka i regeln omgifvas af tät dimma, liksom i allmänhet smältande ismassor i hafven. Äfven under andra förutsättningar än de nu nämnda kan dimma uppstå. Öfver floder ser man stundom tät dimma, emedan luften är varmare än vattnet eller isen. I detta fall är den varmare, öfre, luften mättad med fuktighet och afkyles genom beröring med de kallare, lägre, lagren, så att vattenångan förtätas och utfälles. Dimma bildas dock ej endast öfver floder och sjöar, utan äfven öfver land, om den fuktiga luftens temperatur genom afkylning sänkes under daggpunkten. Dimman består icke uteslutande af vatten, ty i ytterst ringa mängd innehåller luften fasta eller flytande ämnen af många olika slag i form af stoft eller damm, härstammande från både den oorganiska och den organiska naturen. Dessa dammkorn bilda kärnor, på hvilka vattenångan kondenseras, hvilket underlättas däraf, att dammet ofta är hygroskopiskt, d. v. s. har egenskapen att suga till sig vatten. Illa beryktad är i detta fall den svafvelsyrehaltiga stenkolsröken öfver stora städer, i synnerhet London, hvilken ger upphof åt en ohyggligt tjock och stinkande dimma, när väderleken är gynnsam för dimbildning. Vattenångans kondensering befordras också af elektriciteten därigenom, att den elektrolyserar luftmolekylerna, d. v. s. sönderdelar dem i s. k. ioner, dels positivt, dels negativt laddade. Särskildt de negativa ionerna, som benämnas elektroner, ha samma egenskap som dammet att kondensera vattenånga och bidraga därigenom till uppkomsten af dimma och moln. L. A. F.* Dimon, Stora och Lilla, tvenne små öar bland Färöarna, mellan Sandö och Syderö. Stora D. är 2,65 kvkm. och bebodd af ett 20-tal pers. Den har ända till 396 m. höjd, men är gräsbevuxen ända upp; endast enstaka tinnar äro nakna. Endast på ett ställe, på västra sidan, är ön tillgänglig; en stor del af året är den fullständigt isolerad. Ön besökes två gånger om året af prästen i Sandö. Utom får- och kreatursafvel stor fågelfångst. Lilla D., längre mot s., är omkr. 400 m. hög och obebodd, men mycket rik på fågel. E. Ebg. Dimorf (af grek. di, dubbelt, och morfe, form, gestalt), naturvet., som har egenskapen att kunna uppträda under två olika former eller kristallisera efter olika system. Jfr Dimorfi och Dimorfism. Dimorfi (se Dimorf). 1. Bot., den företeelsen, att ett organ uppträder under tvenne olika former. Detta kan inträda med rötterna (se Heterorizi), med bladen (se Heterofylli), med skotten (se Heterokladi) eller med blommorna (se Diklini och Heterostyli). Dimorfien beror därpå, att de olika utbildade organen äro tillpassade för olika funktioner eller också för samma funktion, men under olika yttre förhållanden. Hos blommorna är dimorfien utbildad i pollinationens tjänst. H. Hn. 2. (Dimorfism) Miner., vissa kemiska substansers egenskap att kunna kristallisera efter olika system; sådana substanser kallas dimorfa. Så t. ex. kristalliserar kalciumkarbonat efter det hexagonala systemet (kalkspat) och efter det rombiska (aragonit), järnbisulfid (Fe S₂) efter det reguljära (svafvelkis) och efter det rombiska (strålkis l. markasit). A. Hng. Dimorfism (se Dimorf). 1. Biol. Inom samma växt- eller djurart kunna uppträda två eller flera, i vissa afseenden skilda former, utan att dessa former i vanliga fall äro förbundna genom mellanformer. Detta förhållande betecknas som dimorfism, om inom arten två skilda former uppträda, i motsats till polymorfism, om formerna äro flera än två. Den vanligaste arten af dimorfism är gifvetvis skillnaden mellan hanne och hona: medan ursprungligen och hos de lägsta organismerna en dylik skillnad mellan könen ej existerade, har småningom utbildats en större eller mindre olikhet, bestående ej blott däri, att inom samma art vissa individer producera sädesceller, andra ägg, utan äfven däri, att i sammanhang med de olika kraf, som betingas af sädescell- och äggproduktionen, s. k. sekundära könskaraktärer kunna uppträda, som i högre eller lägre grad sätta en olika prägel på hanne och hona. Denna olikhet mellan könen, könsdimorfism, uppträder på ett mycket i ögonen fallande sätt hos t. ex. fjärilar och fåglar, där färgen hos de båda könen kan vara mycket olika. Ofta äro hannarna, då färgolikheter finnas mellan könen, försedda med de vackraste och lifligaste färgerna, medan honornas färger äro mera oansenliga. Den vanligaste uppfattningen är, att dessa färgolikheter uppstått genom könsurval, hvarmed menas, att honorna skulle föredraga de vackrast färgade hannarna, som alltså ensamt eller företrädesvis skulle få tillfälle till parning. De vackrare färgerna skulle således vara ett eggelsemedel, och honorna skulle på sätt och vis välja de hannar, som vid frieriet göra det starkaste intrycket på dem genom sin skönhet. Andra forskare (Wallace m. fl.) antaga, att honan fått sin mörkare eller oansenligare färgteckning för att vara bättre skyddad för upptäckt af sina fiender, hvilket är af så mycket större vikt för artens bestånd, som honorna enligt den allmänna åsikten äro fåtaligare än hannarna; enligt denna uppfattning skulle hannarnas