stupar brant mot det sistnämnda. Deras högsta toppar äro Troglav (1,913 m.), Dinara (1,831 m.) och Janski vrh (1,790 m.). Dinariska alperna l. dinariska bergssystemet i vidsträcktare mening kallar man hela det af en mängd parallella, från n. v., till s. ö. strykande kedjor bestående bergssystemet i västra delen af Balkanhalfön, således de kroatiska och dalmatiska Karstbergen, Bosnien-Hercegovinas och Montenegros berg och t. o. m. Albaniens bergskedjor. Dinastegel, Dinassten, tekn., eldfast tegel brändt af malen kvarts med tillsats af kalk, lerjord e. d. som bindemedel. Benämningen härleder sig af den till silurformationen hörande dinassandstenen vid Swansea i Syd-Wales, Storbritannien, hvilken först användes till dessa kvartstegel, som dock numera flerstädes framställas af andra kiselsyrerika mineral. Dinastegel innehålla ända till 98 proc. kiselsyra och användas i ugnar, där infodringen har att motstå sura slaggers inverkan. Dina Winhovers, dansk äfventyrerska, föddes i Köpenhamn af tyska föräldrar. Hon var en tid gift i Holstein med en David Schumacher, men återvände snart till födelsestaden, där hon förde ett lösaktigt lif. Under påverkan af sin älskare, öfverstelöjtnant Walter, en holsteinare, som stod i gunst vid hofvet, framställde hon på nyåret 1651 den anklagelsen, att Korfitz Ulfeld och hans hustru traktade efter Fredrik III:s lif. Hon tycktes finna tilltro och upprepade sin anklagelse inför kungen själf. Strax därpå uppgaf hon för Ulfelds hustru, att denna och dennas man voro hotade af sina fiender, hvarigenom hon väckte än mera oro. En rättslig undersökning företogs, men då D. ej kunde bevisa något och ständigt invecklade sig i motsägelser (hon påstod bl. a., att Ulfeld var far till hennes nyfödda barn), vardt hon dömd till döden och afrättades 11 juli 1651. Walter landsförvistes. Ulfeld fann emellertid upprättelsen otillräcklig och sin ställning hotad, hvarför han 14 juli flydde från Danmark. D. är hufvudpersonen i Öhlenschlägers ohistoriska och starkt förskönande sorgespel "Dina". E. Ebg. Dindigal. Se Dindigul. Dindigul [dindigō'l], Dindigal l. Dindukal, stad i brittisk-indiska distriktet Madura, prov. Madras, 65 km. n. om Madura. 25,182 inv. (1901), många kristna. Tillverkning af cigarrer (för export till England), siden, muslin och filtar samt export af tobak, hudar och kardemumma. Dindorf, Karl Wilhelm, tysk filolog, f. 1802 i Leipzig, d. 1883 därstädes, blef 1828 e. o. professor i litteraturhistoria i sin födelsestad, men nedlade detta ämbete 1833 för att uteslutande egna sig åt sin litterära verksamhet. D. utgaf högt skattade och ofta omtryckta moderna textkritiska upplagor af ett flertal grekiska författare. Dindukal. Se Dindigul. Diner [-nē] l. Dîné, fr. (af dîner, äta middag, it. desinare, antagl. af lat. cœna, dagens hufvudmåltid), middagsmåltid. — Dinera, äta middag. Dinero, sp. (port. dinheiro; jfr Denar och Dinar), ett föråldradt spanskt och portugisiskt räknemynt af växlande värde, bl. a. = 1/340 real de vellon = 0,057 öre; ett nutida silfvermynt i Peru, = 1/10 sol = 36 öre; spansk och portugisisk probervikt. = 24 granos. Dîners du Vaudeville [-nē dy vådvi'l], fr., ett 1796—1802 i Paris existerande litteratörsällskap, hvilket till största delen bestod af vådevillförfattare, som skrefvo för den af Barré dirigerade Vaudeville-teatern. Reglementet påbjöd, att dessa "dîners" skulle vara månatliga samt att hvar gäst skulle föredraga en chanson vid sammankomsten. Dessa visor samlades sedermera i nio volymer, af hvilka man utgaf ett urval, kändt under titeln "Choix des Dîners du Vaudeville". De mest framstående medlemmarna af sällskapet voro Barré, Piis, Radet, Desfontaines, Laujon, Dupaty, Ségur och Gouffé. (Jfr Société du caveau.) (S. S—n.) Dinesen, Lars, dansk politiker, f. 16 nov. 1838 i Holbæk amt, son till en hemmansegare, valdes 1864 till medlem af såväl riksrådets som af riksdagens folketing och har sedan oafbrutet haft plats i det senare samt spelat en framstående roll, ehuru han ej fått någon annan utbildning än en kortare vistelse på Grundtvigs folkhögskola. 1865—94 var D. medlem af finansutskottet och sedan 1872 af alla folketingets utskott rörande försvarsväsendets ordnande. I början af sin politiska bana tillhörde han den nationella (grundtvigianska) vänstern och röstade 1866 mot grundlagsändringen. 1870 slöt han sig till den förenade vänstern, men bröt snart med detta parti och var sedan en af dess ifrigaste och kraftigaste motståndare. Till följd däraf måste han 1873 lämna den valkrets han dittills representerat och söka sig en annan. Under loppet af blott ett par år gled D. fullständigt öfver till högern, bland hvars ifrigaste agitatorer han räknades (höll bortåt 100 folkmöten om året), och var från 1881 en af dess ledare samt sekreterare i dess verkställande utskott. I gengäld valdes han till statsrevisor 1880—1901, då han afgick med pension, men aflägsnades å andra sidan 1885 från skytteföreningarnas öfverstyrelse, där han haft plats sedan 1871. Hans praktiska begåfning och politiska insikt gjorde det likväl klart för honom, att man måste komma ur det oregelmässiga tillstånd, som ministären Estrups provisorier framkallat, och han deltog lifligt i de långa underhandlingar, som fördes mellan högern och den moderata vänstern och slutligen ledde till den politiska förlikningen i april 1894 samt ministärens afgång. D. såg sig likväl tvungen att nästa år lämna sin ställning som högerns sekreterare och intog sedermera en mellanställning. 1896 bildade han en liten grupp i folketinget och var sålunda en förelöpare för bildandet af det frikonservativa partiet i landstinget 1899. Hans personliga inflytande var likväl så stort, att folketingets höger 1901 ånyo invalde honom i finansutskottet. D. var 1866 ledamot af den kommitté, som fått i uppdrag att utreda frågan om upprättandet af en ny Sorö akademi, och 1892 af kommittén för offentliga byggnader i Köpenhamn samt erhöll 1895 plats i tull- och 1900 i skattekommissionen. E. Ebg. Dinesen, Vilhelm, dansk författare, f. 19 dec. 1845 i Köpenhamn, d. 28 mars 1895 genom själfmord, blef officer 1863 och utmärkte sig under kriget 1864. D., som 1867 befordrats till premiärlöjtnant och 1873 fick kaptens afsked, deltog i franska östarméns träffningar, jan. 1871. 1872—75 vistades han i Nord-Amerika, därunder nära 2 år som jägare bland chippewayindianerna i Wisconsin. Efter ett uppehåll i Danmark följde han 1877—78